Dofternas stad

Jag hade en filmvetande kollega (producerade en tjock doktorsavhandling om Rödluvan som jag inte läst) som Alzheimern tog och som brukade tala lyriskt om Gefle som dofternas stad. En stad som doftar kaffe och kryddor. Ja, förr också vita och gröna skumbilar från Ahlgrens. 

Sveriges mest sålda bil. Det fanns bara ett sätt att stoppa den, enligt den fyndiga reklamen. I munnen. Nåja, Cloetta köpte upp hela företagsklabbet för att sedan lägga ner. De anställda protesterade under sedvanligt fredliga, LO-disciplinerade former. Viftade med plakat.

Till ingen nytta, förstås. De borde ockuperat fabriken och fajtats på allvar. Men så gör inte förslavade svenska kollektivanställda, en arbetsköpares våta dröm. Istället ryktas att de tjänstvilligt (?) monterade ned maskinerna inför flytt av dem till en öststat. 

Kuriöst nog har vi ett bolmande Gevalia, fortfarande kvar, inom synhåll. Resterna av den forna godisfabriken finns också nära, på andra sidan Gavleån. Där byggs nu bostäder. Och området skall faktiskt heta Godisfabriken. 

Ibland har vi fått för oss att instängda, söta dofter tränger upp ur jorden. Som en påminnelse om flydda dagar när även klassikern Läkerol tillverkades på plats. Min pappa brukade skoja till det om halstablettens effekter: "Gammalt halsont blir som nytt!"

Kollegan angav lustframkallande dofter som något av ett kännetecken för Gefle. Men inte kan jag, inte ens med bästa vilja i världen, förknippa dagens Gefle med just lust. I så fall med Brynäs hockeylag när segervind fyller seglen och ett samfällt jubel lyfter staden.

Dagens Gefle luktar, om uttrycket tillåts, skarp segregation, kriminalitet och knarkhandel, våld och otrygghet. I Lokal-tv häromdagen vittnades om det radikalt ökande antalet ungdomsrån. Polis och politiker beklagar den dystra utvecklingen men får inte stopp på den. 

Maktlöshet utmärkande. Skrämmande handfallenhet, tamt och tandlöst efterlyses "preventivt arbete" och upprepas som ett mantra att "alla måste hjälpas åt". Fritt fram för de destruktiva, samhällsförstörande krafterna. Rena julafton. 

Det Gefle som fanns när jag växte upp i Sandviken är borta. Vi sa att vi skulle åka in till stan om Gefle. Jo, jag vet. Sveriges Chicago ryste man om Gefle. Intet nytt under solen? Hur benämna dagens olustframkallande stad? Hur förse den med ett inbjudande rykte?

Den nytillträdande kommunala kommunikationschäfen, efterträder en riktig sopprot som bara ställde till det, och alla hennes kommunikatörer lär inte kunna fixa det. I en intervju efter tillsättandet förefaller hon käka floskler till frukost. Jaja. 

Det krävs en storstädning och uppröjning som jag och alla andra Geflebor som knäar under hög kommunalskatt - de bidragsförsörjda undantagna - aldrig kommer att få uppleva. Tro mig. Oavsett vem som sitter vid rodret i Stadshuset.

Bild: Gustav Doré