"Honecker" kallades han av några av oss i kollegiet, den formelle institutionsledaren på högskolan. Hans ledarskapsfilosofi kan kort och gott sammanfattas: systematiskt misstroende. Ett ständigt sökande efter fel, skäl att klandra och slå ned på medarbetarna, aldrig visa tillit.
Med allvarliga konsekvenser naturligtvis för den psykosociala arbetsmiljön, framförallt nivån på medarbetarnas engagemang. Där förtroende saknas smiter commitment, som det heter på engelska, ut fortare än kvickt.
Harvardsociologen Chris Argyris intresserade sig i sin forskning för vad som gick under benämningen the human side of the organisation. Relationen mellan individ och organisation i fokus, hur personligheten påverkas i och av en organisation.
Mot bakgrund av att vi aldrig kliver in som oskrivna kort, vita blad. Vi medför alltid en livshistoria, en biografi.
Argyris var med sitt perspektiv något av en pionjär, vågar jag påstå, när den förhärskande organisationsteorin dödande ointressant älskade att fyrkantigt beskriva organisationer i termer av lådor och boxar. Som om organisationer inte luktar människa.
Som hade vi att göra med ett fenomen i avsaknad av mellanmänsklig dynamik, inte tillhandahållande mötesplatser med allt vad som kan hända när personkemi saknas - eller finns.
Argyris varnade organisationsledningarna: behandlar man en medarbetare infantiliserande så börjar medarbetaren bete sig infantilt.
Jag hade det i bakhuvudet när jag utformade mina ledarskapskurser.* Frihet under ansvar den styrande principen. För jag insåg: behandla inte studenten som en elev, då börjar han eller hon bete sig som en sådan. Infantilt och självförminskande, sig fördummande.
Dagens efterfrågande av "safe spaces" och "trigger warnings" infantiliserar de studerande. Att vara ömfotad och känna sig kränkt uppmuntras, högskolan sänker sig å det allvarligaste.
Det som borde vara en akademisk och intellektuell miljö förfaller till en destruktiv anmälningskultur. Det jag hör från före detta kolleger skrämmer mig. Vad är det som händer, hur lågt kan högskolan sjunka? Glad slippa uppleva detta. Och alla femtekolonnare.
Transaktionsanalysen**, som utvecklades av psykiatern Eric Berne, arbetar med tre jagtillstånd: barn, förälder och vuxen.
TA, som den förkortas, tillhandahåller ett utmärkt redskap för att på beteendenivå analysera den pågående kommunikationen på en arbetsplats. Idealet är att vuxen kommunicerar med vuxen. Och att kommunikationen är rak och direkt, inte underförstådd med dolda inslag.
Åter till "Honecker". Han behandlade oss som omyndiga barn. Och vi betedde oss i enlighet med detta, anpassade oss. Vi slutade uppföra oss som vuxna bland vuxna.
På avdelningsmötena visste vi precis hur vi skulle irritera "pappa", genom att ställa kritiska frågor som fungerade uppretande. Om budget och ekonomi framförallt, enstaka poster ifrågasattes helt omotiverat.
På hans långa hals växte snart en röd pelare när han blev irriterad. Vi, vanartiga barn, kunde avläsa graden av irritation bak på halsen. Eldade på med ytterligare korkade och överflödiga frågor när det behövdes. Barnsligt? Jojo.
Känner jag retroaktiv skam? Äh. Han fick vad han förtjänade. En usel chäf. Men kvarstör gör att energi förbrukades på sådant som inte gagnade verksamheten.
* En av inspirationskällorna till min Själens revolt. Människan i organisationen (1988).
** Rolf-Petter Larsen: Att förstå sig själv och andra. Introduktion i transaktonsanalys (2003).
Bild: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar