En fars ansikte

Till lunch denna sista junidag fish and chips (halv portion mer än tillräckligt) på Högbo Qvarn utanför Sandviken. (Bilden) Samtalet glider in på fädrer och den plågsamma bearbetning som en sårig relation med en sådan kan framkalla.

Upptakten till samtalsämnet en rask promenad i det Högbo som blivit allt mer av ett utbyggt motionsområde, mountain bikes rusar fram i tidigare orörd terräng. Och ett elektrifierat skidspår att locka fjollträskare med: pay and ski. Pratar de inte svenska längre, fjollträskarna?

Undrar vad min pappa skulle ha sagt, för honom var det stort när ett spår började lysas upp med lyktstolpar och möjliggjorde kvällsturer. Vi åkte det spåret tillsammans en gång, en kall vinterafton. Jag minns inget från den kvällen.

Mitt minne blir allt sämre, det förflutna sjunker undan. Och sorgligt nog förlorade jag min pappa alltför tidigt. I mina tonår insjuknade han och gick, efter att blivit allt sämre, bort i leukemi. Den bearbetning jag ägnat mig åt i mitt liv har styrts av saknad. 

Och av anonymitet. Vem var han, mannen från Norduppland som tog jobb på Sandvik och lämnade hembygden? Vad drömde han om? Blev livet som han ville?

Fernando Arrabals far stödde republiken under det spanska inbördeskriget och försvann spårlöst i Francos fängelser. I det hem där Arrabal växte upp fanns inga fotografier av fadern - nada som spanjorerna säger. 

Jag har alltid trott att det handlade om att förtränga sorg och bitterhet, kanske spetsat med hat mot fascisterna. 

Men inser, efter att ha fördjupat mig i inbördeskriget, att det var en ren försiktighetsåtgärd. Efter inbördeskrigets slut farligt att visa minsta sympati för den krossade republiken. 

Angivare fanns det gott om, och Franco älskade att plåga och döda dem han bedömde som opålitliga landsmän. Bäst således gömma undan alla bevis.

Arrabals far förblev ansiktslös för sonen. Det är gripande att ta del av hur han skildrar det enda minnet han har av fadern: fader och son på en solig och varm strand, faderns hand rör ömsint vid den lille pojkens ben. Men sonen urskiljer inget ansikte. 

Jag minns min fars ansikte, som skarpast när locket lyftes från kistan och han låg där död. 

Fotnot. Hör och häpna, Jimi Hendrix framträdde i Högbo! Scenen riven av kulturvandaler.

Välj ett annat folk!

Östberlin, 17 juni 1953. Ett datum som föranledde DDR-författaren Stephan Heym att begå en bok om de mörka händelserna som utspelade sig. Folket denna dag ute på gatorna för att demonstrera mot sin "egen" regering. 

Utlösande faktor en markant höjning av produktionsvolymer utan någon som helst föregående involvering av producenterna, en kraftig försämring av ackordet som gubbarna skulle sagt på Sandvik. 

De välbefogade protesterna slogs ned brutalt med militära medel. Den realsocialistiska regimen visade redan efter fyra år vid makten färg. Och sen fortsatte det i totalitär riktning. 

Obegränsade resurser till Stasi, statens "sköld och svärd", en allt strängare övervakning av medborgarna. Åtskilliga "inofficiella medarbetare", läs angivare, knutna till Ministeriet för statssäkerhet. Ministeriets ögon och öron, en paranoid samhällsatmosfär bredde ut sig. 

En absurd, välbevakad mur uppfördes mitt i Berlin, efter blott tolv år med den enligt mytologin "första arbetar- och bondestaten på tysk mark", för att stoppa den alltmer utbredda flykten från det socialistiska paradiset.

Dödskjutningar av "republikflyktingar", de soldater inom Folkarmén som sköt sina egna landsmän i ryggen tilldelades hedersutmärkelser. 

Ett helt folk låstes in bakom den "antifascistiska skyddsvallen" som muren officiellt benämndes. Jojo, politrukerna kunde trolla med truten. Som om någon från väst frivilligt skulle sökt sig i riktning Östtyskland.

Bertolt Brecht, bosatt i Östberlin efter exilen under nazismen, med besk ironi i stämman till de stalinistiska makthavarna: välj ett annat folk om ni inte är bekväma med det nuvarande. Underförstått: samma folk verkar ju inte vara riktigt med på noterna. 

"Dagens fråga" återkommer i min folkpartistiska morgontidning, en minienkät riktad till människor - "verklighetens folk" som en bortglömd kristdemokrat sa - på stan: Vad skall du göra i sommar? Vad tycker du om att bada? Skall huggormar förbjudas? Och så vidare. 

Oförargligt, kunde det tyckas. Jag blir till min bitterhet aldrig tillfrågad. Det smärtar mig som professionell synpunktsproducent. 

Nu, i samband med turerna runt extaval, talmansrundor och alla smidda ränker därborta i Fjollträsk: Vad tycker du om ett extraval? Är det redaktörerna som spökskriver, jag kan inte låta bli att undra. För att få svenskarna, väljarna, att framstå som urbota korkade?  

Jag tar mig för pannan. Herregud, vilka puckon! Buktalarens dockor, lydiga röster, underkastelse råder. Jag säger som Brecht, men utan all ironi: Välj ett annat folk! 

För ett större problem än de eländiga politikerna, deras kohandlande och lömiga trixande är det folk som finner sig i att vara reducerat till val- och opinionsboskap.

Folket har de politiker de förtjänar, och tvärtom. Glad jag sedan många år inte röstar, vägrar legitimera denna usla parlamentariska föreställning. Och känner mig inte som ett pucko.

Bild: gladaapan.se

Matriarkatets brukssamhälle

Patriarkatets allmakt talas det om från feministiskt håll. Må så vara. Men inte växte jag upp i något manssamhälle. På Bruket starka kvinnor som regerade med järnhand. Som hos elefanterna: ett matriarkat. 

Och min egen mor utgjorde ett levande exempel på denna kvinnokraft. Jag höll på att skriva: det bästa.

Styrde med ordalydelser och talesätt som aldrig tillät diskussion. De var som huggna i sten, självklara och bidrog till normaliseringsprocessen: hur det skulle, borde och bara måste vara. "Men, vad ska folk säga?" Ofta förekommande. 

Liksom: - Sätt inte en ära i din egen skam! 

Kunde klämma i med: - Du är väl inte en driftkucku? Och så varningen: - Så där kan man inte hålla på, då får man inget jobb.

Det sista när jag hamnat i ett Upsala med vänstervindar, kom hem med smutstvätt och flammande rött skägg. Kritisk mot samhället och den samhällsbärande socialdemokrati mamma försvarade med näbbar och klor. Mamma ängslig att jag skulle göra mig "omöjlig". 

Inget gripet ur luften. Hennes morfar Edvard uppkallad till självaste Konsul Göransson efter att ha bevistat ett möte med August Palm, skrattat gott åt agitatorns bitska utfall mot överheten. Bolagsspioner skvallrade. Edvard undgick dock att sparkas och svartlistas. 

På väggen bonaden, kanske min mormors eller rentav hennes mors hantverk: "Flinkt arbete leder snarast till vilan." Man skulle göra rätt för sig, inte ligga samhället till last. 

Jag hade den ofta med mig som rekvisita när jag var ute och föreläste om medborgarlön. Efterhand alltmer sliten efter ett flitigt visande. Vitsade till det och framkallade skratt hos publiken: - Flinkt arbete leder snarast till sista vilan.  

Inte festa och dricka sprit. Sköta sig måste familjeförsörjaren, vara "ordentlig". Mamma kunde handfast  ställa undan flaskan med Standard Selection eller Eau de Vie när hon tyckte det räckte. 

Pekade med förtrytelse på systrarna Bergström: - Springer med karlar. Röker gör dom också! Riktiga pyschor. 

Vedboden eller garaget som tillhåll och flyktort under matriarkatet. Mannens fredade grotta där han fick vara med och för sig själv. Morfar hade sin vedbod, pappa garaget. Min svåger använde sjön och fiskandet som sin tillflykt. Eller hängde djupt försjunken över tipslappar. 

Omvårdnaden, den ständiga och hjärtat värmande - hur nånsin kunna glömma den? Hur mamma tog hand om oss, skapade trevnad i vårt tjäll. Värnade om familjen, alltings centrum, grundtryggheten.

Rummet, finrummet, dit in fick vi bara gå vid festliga tillfällen. Glasruta på dörren att kika in i Rummet genom. För att ta oss till balkongen måste vi dock gå genom Rummet. När tv inköpts öppnades dörren. Vi tilläts nådigt av min mor sitta i Rummets fåtöljer och titta: - Men lorta inte!

Alltid hembakat bröd, alltid. Smörhönorna saliga i åminnelse. Minns än i dag doften redan i trappuppgången när jag kom hem från skolan. 

Allt hann mamma med, fattar inte hur hon fixade det: stå i Konsumbutik, vara föreningsaktiv, politiskt aktiv. Utöver att hon pysslade om pappa och mig. Minns att pappa en gång föreföll arg när hon sjönk ned på en köksstol, utmattad och trött. 

Jag tror han blev riktigt rädd när hon plötsligt inte var som vanligt, hemmets klippa.

Utttrycket "gemytlig stund" myntade jag efter alla såna på tu man hand, mamma och jag. Ibland deltog även hennes bästa väninna, snälla tant Lisa. 

"Mother you left me, I didn´t leave you", sjöng Lennon med vibrerande smärta i rösten. I min röst djup saknad och vemod. Efter alla år. 

Fotnot. Min mamma stred för arbetarkvinnorna i konkret handling. Tillskyndare av husmoderssemestrarna, dessa som Eva Åsén Ekstrand dokumenterat på film och i texten ”Vadtorp – en storartad liten berättelse", Högskolan i Gävle.

Foto: Stolt moder när sonen tagit realexamen. (Beklagar dålig bildkvalitet.)

Tre kvinnoöden i samma grav

Om man förknippar dalametropolen Leksand med något är det väl främst hockeylaget, näst Brynäs landets mest folkkära. Och så det traditionella midsommarfirandet förstås, resandet av majstång i gropen mitt i byn. 

Trettiotusen brukar dyka upp i feststämning för små grodorna och så går vi runt om ett enerissnår, toppat med prästens lilla kråka. Men tomt och nästan kusligt denna pandemins midsommar 2021. Enstaka, vilsna stockholmsröster. Undrar vad de hade väntat sig. 

För mig är Leksand i första hand en grav att uppsöka. En av dem som vilar i denna skrev jag om i en bok för många år sen. 

Leksands kyrkogård, vackert belägen invid Siljan med utsikt mot Sollerön på andra sidan vattnet. Jag har varit här flera gånger förut, stått vid samma grav med kepsen i handen. En anspråkslös sten (se bilden ovan) med namn och årtal, inget mer. Utsatt för väder och vind.

Inte lätt att hitta, ingen framskjuten plats på kyrkogården. Ingen idé fråga någon om man inte i förhand tagit reda på dess placering. Inga dussinkändisar i graven. 

En mor och hennes två döttrar i samma grav. Marie, som hon egentligen hette innan namnet försvenskades, var gift med Søren Krøyer, den främste av dem som går under benämningen Skagenmålare. Övergav honom för Hugo Alfvén som ligger bara en liten bit bort. 

Han, den slemme figuren, som vägrade att besöka Maries dödsbädd fast hon bad honom om det.

Hon uttryckte önskemål om att få begravas i födelsestaden, Augsburg i Tyskland. Men kriget satte p för det. Marie avled 1940.

Dottern Margita som hon hade med Hugo Alfvén nedsänkt i samma grav. Missbrukare med ett minst sagt olyckligt och trassligt liv. Och en komplicerad relation med fadern. 

Och så dottern Vibeke, förekommer på flera av Sørens målningar, som vid föräldrarnas skilsmässa stannade hos fadern i Skagen, fanns lojalt vid hans sida när demonerna red honom. Sedermera flyttade hon till Dalarna och slutade sina dagar där. 

Nog borde hon vila i Skagen, nära fadern. Enligt min och andras uppfattning.

Jag har har många gånger förundrats över hur Marie, som ung ansedd som Danmarks vackraste kvinna, kunde välja Alfvén, den notoriskt otrogne, och lämna Søren. Och sedan överge ljusets skimrande Skagen för mörk, dyster skog i Tällberg. 

Jag har suckande uttryckt det förut: kvinnor kommer jag aldrig att förstå mig på. 

Marie var inte oäven som konstnär, det visar hennes målningar. Men fick stå tillbaka för Søren. Och sedan Alfvén. Inget ovanligt öde för en kvinnlig konstnär gift med en manlig sådan. Fler exempel kunde lämnas, alla lika beklagansvärda.

Efter graven denna pandemiska midsommarafton det sedvanliga besöket på Siljans Konditori. Buffé med efterföljande tårtbit, denna gång en läcker Budapest som smälter i munnen. Mätt som en plätt blir man. Men nog borde de erbjuda rabatt för mogen ungdom, snålmasarna. 

Stanna kvar i den dag som är

Blue is the colour of the sky / in the morning when we rise. (Joan Baez och Donovan)

Den framlidne författaren Göran Norström, med rötter i Sandvikens brukssamhälle, bearbetade en ångest som varje dag, på nästan exakt samma klockslag, infann sig. 

Den plågade honom och störde hans levande, nära till hands att med starka tabletter försöka dämpa den. 

Livsolust är nog det ord som bäst fångar den känsla och medföljande sinnesstämning som hotade att permanent slå läger i mig efter uppväxten i brukssamhället med fastlagda, vardagliga rutiner som inte tilläts rubbas. 

Medan den aldrig vilande, själsdödande Grottekvarnen kastade sin iskalla skugga över samma rutiners förslavade bärare. Livet reducerat till instämpling och maktlöst knegande, inget mer. Ett liv i ofrivillighet, ett liv man inte valt utan främst av försörjningsskäl tvingats till.

Vardaglighet - fest bara vid sällsynta, enstaka tillfällen. Sen på med pliktens sele igen och in i det välsmorda ekorrhjulet. 

Jag lärde mig att innerligt avsky den grå vardagligheten och älska festen, älska det som bryter vardaglighet och förutsägbarhet. Passar på så fort minsta tillfälle bjuds, annars skapar jag det!

Jag lämnade efter en hel del vånda bruket (och den gemenskap och sammanhållning som också fanns, något jag kommer att skriva mer om framöver), vände Verket ryggen och drog till Upsala. Olusten stannade dessvärre inte kvar innanför grindarna, utan följde oinbjuden med. 

Jag har under livet med olika medel, inte sällan såna som framkallat ånger och ruelse, försökt skaka den av mig, när den gjort sig påmind.

Under en rask morgonpromenad - power walk säger jollpettrarna i sina exklusiva sportkläder - omgiven av skriande måsar och glittrande havsvatten, kom orden till mig för hur jag vill leva, jag har sökt efter dem: stanna kvar i den dag som är. 

Och gör den till din. Den tillhör dig. Du fyller den med innehåll, ingen annan. Det är helt upp till dig. Vardaglighet blir sådan bara om du låter den ske.

När vännen och författaren Lars Ragnar gick i karantän utanför Hudiksvall läste jag med stor förtjusning varenda dag under många månader hans välformulerade betraktelser på Facebook - hans dagsedlar. 

Ofta tillkomna under reflektionens promenader tillsammans med hunden Stella, klok som en pudel. 

Men i dessa promenadreflektioner, noterade jag, dök ständigt det förflutna upp, likt skarpa bilder på en filmduk. Nuet var inte fredat.

I boken Livets känsla, som konstnären Erling Öhrnell och jag begick häromåret, återfinns inte formuleringen, men nu har jag således den i mitt ägo och konverterar till en uppmaning för mig att kategoriskt följa: Stanna kvar i den dag som är!  Och gör den till din. Det är helt upp till dig vad det blir.

Kringskär olusten, ge den inte en chans. Bejaka livet - erövra nuet. I ord låter det platt och jag som en optimistkonsult, jag hör det. Hållningen måste praktiseras, tränas på. Men jag ger mig inte, för att blinka till Lars Gustafsson.

Psykos istället för politik

Stefan Löfven måste omge sig med dåliga rådgivare, eller räddhågade såna - kanske både och. Efter den nesliga misstroendeförklaringen i riksdagen lägger han ju på samma sönderspelade skiva ännu en gång: V har gått samman med de "högerextrema". 

Vilka är då dessa fula fiskar? SD? 

Så med andra ord skulle ett ökat antal medlemmar inom LO-förbunden - Löfvens eget folk, kunde tyckas - sympatisera med ett högerextremt parti? Det kan väl han, eller hans högt avlönade rådgivare, ändå knappast tro? 

Det är usel retorik och leder bara till att sympatierna för SD växer.

Löfven vägrar att prata om verkligheten, den de senaste åren radikalt förändrade i Sverige. Med ytterst svårlösta problem i spåren av en havererad integrationspolitik, om man nu ens kan tala om en sån. 

Massinvandringen har skadat landet, det är bara att lyfta blicken från talarstolen. Och lyssna till dem som en smula nedlåtande brukar kallas "verklighetens folk" - vanliga människor runt om i Sverige. 

Samma dag som Löfven ännu en gång, efter omröstningen, orerade om att "knäcka gängvåldet" sköts det på nytt i hans land. Mitt på blanka dagen, i Sätra. 

Inom psykiatrin förekommer diagnosen "psykotisk" när en människa lever med en förvrängd verklighetsuppfattning. Patienten träder in i sin egen idiosynkratiska "verklighet" och tror att den är den sanna och enda. Ett mycket besvärligt tillstånd att komma åt med terapi. 

Löfven surrar på som om han trodde på sina egna ord, skapar med dem sin egen verklighet, medan den krassa yttre existerar bortom hans pratande. En verklighet som vad våld och kriminalitet beträffar påminner alltmer om Sydafrikas. 

En verklighet med "fattigpensionärer", Löfvens eget folk kunde tyckas, men som han aldrig ägnar ett ord. De ingår inte i hans verklighetsbild där allt som stör densamma hålls borta. 

Det skulle med välvilja, nåja, kunna tolkas som att Löfven i sitt agerande liknar de fallna Ceausescu och Honecker. Den förre togs på sängen, fattade inte vad som pågick runt omkring och bakom honom. 

Om Honecker påstods det att hans chaufför körde honom på omvägar från bostaden ute i Wandlitz in till kontoret mitt i Östberlin. Så att han inte med egna ögon skulle konstatera hur illa det stod till med DDR. Inte vet jag om det var sant, kanske. 

Men han upprepade att Muren skulle stå i hundra år. Som om han inte visste bättre. 

Hur det är med Löfven vet jag inte. Kanske hålls han oinformerad och skyddad från obehaglig verklighet, men jag tror det inte. Snarare är han en cynisk realpolitiker som gör allt för att behålla makten. Den ena heliga S-kon efter den andra slaktas, ändamålet helgar medlen. 

Landet behöver inte ett "nytt" ledarskap som det efterlyses från borgerlig håll. Vad då "nytt"? Det krävs ett politiskt ledarskap som inte har funnits under Löfvens olycksaliga tid vid regeringsmakten. 

Han har inte tagit det ansvar han nu beskyller andra för att inte ta. Han har svikit. 

Min salig mor skulle gråtit blod över hur Löfven, Damberg (jag tar mig för pannan så fort han visar sig) och kompani medverkade till att hennes socialdemokrati är borta. Kanske skickat tillbaka Hjalmar Branting-medaljen. 

Fotnot. I frukostmatsalen på Teaterhotellet i Malmö observerade vi en åldrad rabbin i kippa som bad högt. Han visste sannolikt inte hur farligt det kan vara att bära en dylik huvudbonad i antisemitismens högborg i Sverige. Även här har S svikit, inte skyddat de utsatta. Trots fagert tal om "det starka samhället".

Bild: nyheternasverige.se

I dödsriket behövs inga skor

Somliga går i trasiga skor, säg vad beror det på. 

Veckoslut i Malmö på ett icke-kedjekopplat hotell. Och det känns från första stund som att begå en nostalgisk tidsresa tillbaka till 50-talet, hotellets genuina atmosfär svarar fullt ut för detta. 

Det 50-tal som enligt min framlidna syster och hennes bortgångne man var det utom konkurrens bästa decenniet efter kriget. 

Vad betydde det mer exakt? Det redde vi aldrig ut. Kanske hade det med ekonomin att göra, deras privata. De fick, som man sa, det bättre ställt. Mot slutet av decenniet införskaffades tv-apparat med skafferitrollen Humle och Dumle, och envist hoppande svartvit bild. 

Själv minns jag från 50-talet en tur om sommaren till Göteborg och Paddan som det nöjesåktes med på kanalerna. Göteborgssonen Ingos vinst över Floyd, väckarklockan ställdes så att vi inte missade fajten sent på natten enligt svensk tid. 

Och så förstås, min älskade mormors bortgång. Jag hade inte hunnit fylla tio.Det var som om döden kom in i mitt liv riktigt på allvar. Jag förstod med ens, utan att ha bett om det, att man kan dö och att alla måste dö. 

Det var en för tidig, livet förmörkande insikt. Och döden har sen dess funnits med i mitt liv, om man kan formulera det så. Egentligen en existensens orubbliga premiss för oss alla, ingen undantagen. 

Nattportiern på hotellet är vänlig utan fjäsk, men ser så trött och sliten ut att vi reagerar. Vi får för oss att han uppgivet insett att hans liv inte kommer att ändras, det kommer att vara nattportierns liv som förblir hans.

Jag är frestad att tala med honom om den uppfordrande devis jag nedtecknade bara häromdagen och som jag avser att utveckla i en kommande betraktelse: Stanna kvar i den dag som är! 

Men det känns inte rätt att störa den plikttrogne, tyngde mannen med det, jag släpper det. Lika bra. Och när jag granskar devisen tycks den mig väl ironisk - inget för en nattarbetare. 

På en bro i Malmö en rad skor utställda som i original tillhörde profiler som var riksbekanta, nu oförstörbara kopior i metall eller plåt. Warnerbring, Kal P Dahl, Lasse Holmqvist och andra. Många med påfallande små fötter, inte mina rejäla 46:or. 

Jag minns med svärta i sinnet de ålderdomliga skorna på kajen i Budapest, påminnande om judar som av fascisterna tvingades ner i Donaus kalla vågor för att drunkna. 

Konstverken, för det är väl som såna de ska uppfattas, i Malmö förstår jag mig inte på. Hur tolka? De som bar skorna klev ur och lämnade dem, i dödsriket behövs inga skor? Och i trasiga skor, som i Cornelis visa, traskar bara levande. 

Eller, det enda som blir kvar av oss i bästa fall är våra skor? De som lämnar fotspår, bevis på att vi var här.

Nej, jag vill inte förstå. Och - jag hatar döden.

Iff iff sa dom

Turistbroschyrernas glättiga, bekymmerslösa Malmö. En schyst och cool storstad, skulle väl de unga säga. Hipp, sa vi på stenåldern.

Men verkligheten bortom kommunkommunikatörernas propagandabild, de osminkade motbilder som förmedlas av medierna? Genast blir det mörkare. Rosengård, en egen värld med egna regler på sidan om Sverige och rättssamhället. 

Skjutningar, gängkriminalitet, knark. Segregation och nedrustning. 

Och så den avskyvärda antisemitismen, bagatelliserad av S med Ilmar Reepalu i spetsen, uppblossande efter invällning av unga män från Mellanöstern. S borde skämmas över sin underlåtenhet att ta itu med detta, hur man svikit judarna, berövat dem trygghet.

Littorin och Malmölistan försitter inget tillfälle att förmedla hur det verkligen står till med Malmö,  Lasse Åbergs böcker avslöjar den miljardslukande projektkulturens illusoriska symbolpolitik. Lägg till tv-serien Tunna blå linjen om polisers svåra vardag i den skånska huvudstaden. 

Den förskönande bilden smulas sönder, vad blir kvar? Men kanske är storstadsglamouren ändå en sann sida av myntet? Malmö behåller trots allt envist sin charm.

Nå, en lång tur på hyrd cykel i ett sommarvarmt Malmö blir det. För att känna av stadens andedräkt. En stad som gjord att cykla i - och flanera i. Historia och samtid i förening - i alla centrala kvarter. Det skapar en atmosfär man nästan kan ta på. 

Ögonblicksbilder blandar sig osorterat huller om buller med minnen och associationer.

August Palms päronträd bakom Stadshuset. Det fortfarande intakta hus där Axel Danielsson höll till med Arbetet. Folkets Park med Per Albin Hansson och Gustav Möllers stenhuvuden. 

Popklubben Bongo där storheter som Rolling Stones och Jimi Hendrix framträdde, för att inte nämna de lokala idolerna Nameloosers och Gonks. 

Kvarteret Korpen, jag ryser och är åter inne i filmen. Även om saneringshysterin strävade efter att ödelägga inspelningsplatsen. Blundar och ser framför mig Keve Hjelm, Tommy Berggren och Emy Storm. Vilken trio! Sagolikt bra. Och Widerberg, outstanding.

Och jag känner igen ett hus från filmen, den bästa svenska nånsin och som jag sett många gånger. Det ser exakt likadant ut. 

Malmö som en viktig del av min historia, även om jag aldrig bodde här. 

Iff iff, sa glyttarna från Malmö i Brantevik på 60-talet där vi firade semester. Malmös segerrika fotbollslag, icke att förglömma.

Varför föddes jag inte i Kalahari?

"Vi blir deprimerade av att vara borta från Afrika." Lasse Berg

Vännen Keyan Thomaselli, knuten som professor emeritus till KwaZulu-Natal University i Durban (staden invid Indiska oceanen att ständigt längta till för den som i likhet med undertecknad ohjälpligt älskar Sydafrika) är väl förtrogen med Kalahariöknen och brukar bege sig dit med studenter på studiebesök. 

Expeditioner man gärna hade deltagit i. Om än under fältmässiga förhållanden. 

Skall man söka efter mänsklighetens gryning, och den allra första människan, måste man rikta strålkastarljuset mot den afrikanska kontinenten. Och man måste förflytta sig miljoner år tillbaka i tiden. Ett människoliv blir i det perspektivet mycket kort, försvinnande kort, futtigt. 

En annan, som också besökt Kalahari och kommit det gästfria sanfolket där nära, är journalisten och författaren Lasse Berg. Jag har laddat ner och läser nu hans Skymningssång i Kalahari, utgiven i papper 2011. 

Den är av en speciell anledning svår att inte sträckläsa för undertecknad. Plötsligt ser jag nämligen min "gamla" samhällsvision förverkligad, in i minsta detalj och utan förbehåll. Den går alltså att förverkliga, ingen utopi från en verklighetsfrånvänd skrivbordssvärmare. 

Sanfolket gör inte många knop, för att återge Bergs något lättfärdiga formulering. Två timmar av dagen ägnas åt "arbete", det vill säga jakt. (Och hos oss har det tjatats och tjatats om sex timmars arbetsdag, men inget hänt.) Bytet tas hem och delas lika, jämlikhet råder. 

Ingen diskriminering av gammal eller ung, behövs inga värdegrundskurser i denna gemenskapskultur. Och det samlas inget på hög, privategendom existerar inte. 

Sanfolket lever i presens. Men inte omedvetna om de ständiga och återkommande hoten mot deras uråldriga livsstil.

Gruppen "styrs" direktdemokratiskt genom skratt och samtal, översittare och viktigpettrar göre sig icke besvär. Och bäst av allt, ljuv musik för en chäfsallergiker som i sitt yrkesliv tvingades gång på gång plågas av uppblossande, obotlig allergi: inga hövdingar, inga chäfer.

Man väljer inte var man föds, eller vem som blir ens föräldrar. Grymt är det att kastas rakt ut i världen utan att tillfrågas först om hur man vill ha det, borde vara förbjudet. Undra på att människor mår kack, många längtar tillbaka in i det prenatala mörkret. 

Varför kunde jag inte ha fått födas som en i sanfolket? Jag hade trivts som fisken i vattnet! En smula skruvad metafor mot bakgrund av att Kalahari är en öken, men låt gå för den. 

Bild: Kalahariöknen.

Under vänlighetens mask medlöperiets fula ansikte

"Få folk har så många mördade civila nedmyllade i sin fosterjord som spanjorerna."

Jag trodde i min enfald att jag redan visste allt värt att veta om det spanska inbördeskriget. Men det var på långa vägar inte tillräckligt, dessutom vinklat och förenklat. 

Det förstod jag snart när jag från biblioteket laddat ner och börjat läsa Nathan Shachars mycket informationstäta bok Sin egen värsta fiende. En bok som lästes samtidigt som platser välkända från inbördeskriget besöktes, boken fungerade därvidlag som guide. 

Det inledande citatet är hämtat ur boken, första gången utgiven 2016. Åttio år efter att det sönderslitande inbördeskriget bröt ut på spansk mark.

Min bild av Spanien, ett delat land med oläkta sår, har genom Shachar - även om hans ideologiska glasögon ibland färgar sikten - både breddats och fördjupats. Avskyn för diktatorn Franco bara vuxit: "Spaniens anförare av Guds nåde" som det präntades på mynten.

Jag är så glad att jag bestämt vägrade Spanienresor i slutet på 60-talet. När det för billig penning skulle charterresas till de välkända turistorterna för att festas och rullas hatt, trots diktaturen. 

Resas med cyniska - jag tvekar inte att välja det epitetet - Club 33 och allt vad de "blinda" arrangörerna hette, bli pirum och blunda för förtrycket. 

Aldrig i livet! Björn Afzelius skrev en sång om solbadande svenska turister som struntar blankt i det nationella tillståndet, jag tror den hette Juanita. 

Däremot nämnde han inte svenskar som utan att hysa skam bodde delar av året på solkusten i skuggan av diktaturen.

Jag har reagerat på alla mycket kortväxta ålderstigna spanjorer, knotiga små varelser jag noterat på gatorna i Madrid och annorstädes. Shachar lämnar mig förklaringen: undernäring. Franco lät utan misskund sitt eget folk svälta och fara illa, kropparna tog stryk. 

Minsta sympati för fel sida och man tilldelades inga ransoneringskort. Tvingades söka sig till svarta börsen, smyga och gömma mat. Hela tiden i skräck för att upptäckas av Francos nitiska hejdukar.

Glad att jag inte tog av mig kepsen i det groteska mausoleet i De fallnas dal där Franco hade sin grav fram till att den flyttades. Andra besökare glodde med elak blick förebrående på mig, men  jag behöll kepan på. Aldrig huvudbonad av för den där mördaren. 

Klappjakten på fiender, verkliga eller inbillade, efter inbördeskriget: slaktandet. Återigen: Francos eget folk. Den morbide mannen måste ha tagit direktorder från Thanatos. 

Inget slaktande utan medhjälpare. Den eviga frågan skriver sig på nytt: Alla dessa medlöpare, var kommer de ifrån? Maktens lydiga tjänare och plågoandar. 

Nå, jag har mött dem på svensk botten också, inom högskoleväsendet. Jag kallade dem som inte öppet medlöpte i rollen som chäfer - organisationsledningens svansviftande lakejer - för "nyttiga idioter" och "dumsnälla", som om det ursäktade deras osolidariska agerande. 

Genom sin feghet och sitt krypande möjliggjorde de för chäferna att klämma åt de få, för många var de inte, verksamhetskritiskt tänkande som fanns. Framförallt i lönekuvertet, genom den personliga - officiellt hette det "individuella" - lönesättning som SACO av obegripliga skäl gick med på. 

Facket, där statsrådet med skolflicksrösten, Anna Ekström, en gång var högsta höns, borde gjort risk- och konsekvensanalys. Borde fattat vad det skulle innebära att släppa lönesättningen till chäferna, småpåvarna. 

Nog visste de vad de gjorde, de osolidariska kollegerna som log och puttrade på i vardagslag. Att tro något annat är att beröva de föraktliga ansvar för deras handlande. Under välviljans mask: medlöperiets fula ansikte. 

I Spanien struntade de medlöpande i masken, ärligare så. Och mer blodtörstiga var de. 

Men vem vet hur högskolemedlöparna skulle agera i en totalitär situation? Jag hyser inga större illusioner därvidlag. De är helt enkelt inte att lita på. 

Spanien och utvecklingen under Franco efter inbördeskrigets slut - tog det någonsin slut? - utgör ett talande exempel.

Bild: spanienaktuellt.wordpress.com

Under det de modärna kallar power walk

Drag under galoscherna, sa Greven och betjänten, Ian och Bert. Power walk, säger de modärna. Gå fort som attan, säger jag som inte är en av dem. Det har blivit som ett gift att om morgonen kliva i gymnastikskorna, inte särskilt dyra eller flotta, och bege mig ut. 

Den bästa stunden på dagen, när staden vaknar. Och jag försöker med sviktande framgång att praktisera den livsbejakande devisen om att stanna kvar i den dag som är.

Jag har alltför lätt att i tanken lämna här och nu. Alltför lätt försjunka och inte med sinnena fånga allt runt omkring mig. Nå, härom morgonen, regn hade fallit under natten, räddade jag tolv sniglar från att mosas av bilar efter att de förra dödsföraktande rört sig ut på gatan. 

Flyttade dem med varsam hand till vägkantens oklippta gräs. Kanske en högre makt bevittnade min hjälpinsats: - Det du gör mot en av dessa mina minsta, det gör du mot mig. 

Jag bor så att jag under morgonpromenaden passerar två sedan mycket länge övergivna och rostande lyftkranar som signalerar att Gefle en gång var en utpräglad sjöfarts- och hamnstad. 

Trist att seghuvudena - snacka om sniglar i människoförklädnad - till kommunpolitiker inte varit mer måna om dessa minnesmärken som inseglande till Gefle möter. Inget vidare mottagande: välkommen till rostbältet!

Måsar skriar i högan sky när jag passerar under kranarna, kretsar nära, skuggar och håller ett öga på mig. Troligen ungar som vaktas. Bevakarna kommer dock inte så nära att det känns obehagligt, utan flyger en bit ovanför mitt huvud.

Morgonkaffe och snabbt ögna igenom den folkpartistiska morgontidningen. En kvinna jag känner sen min SACO-tid, hon har nominerats till Brynäs nya styrelse för att hon är utbildad  i  "värdegrund" och jämställdhet, är utsatt för en hatkampanj, menar hon själv. 

Och får stöd av den folkpartistiska blaskan. Jag skakar på huvudet. Ska Brynäs nedtona hockeyn och istället fokusera på kvinnans expertområden? För att två spelare, de kunde tillhört vilket lag som helst, förbrutit sig. Jag fattar ingenting. 

Samtiden är ur led. Den anrika föreningen är ute på hal is, förlåt den lättköpta metaforiken. 

Inhämtar att 36 procent av LO:s medlemmar stödjer S. Det förvånar och gör mig samtidigt beklämd, efter allt S ställt till med i samhällsnedbrytande riktning. Och alla sympatisörer kan väl ändå inte vara S-märkta ombudsmän? 

Har de missat att det är ett annat S än vad det en gång var, nu traskande i centerpartiet och miljöpartiets ledband. Makten framför allt. 

Arma förslavade människor, vakna. 

Förvandlad av skalbaggar - men det är ju bara konst!

Geflekonstnären Pia Elfström blev snabbt en favorit efter att jag kommit i omskakande kontakt med hennes färgsprakande konst på stora, oförvägna dukar. 

Expressionistiskt och abstrakt, så skulle jag beskriva hennes verk om jag vore en sån där akademiskt utbildad konstkritiker. Men det är jag inte. Inte heller akademiskt utexaminerad konstvetare. 

Det fick jag även höra från ett snorkhuvud till konstrecensent när min bok om Joseph Beuys publicerats. Håll dig vid din läst, skomakare. Förmodligen var han sur för att han inte kunde förmedla Beuys på samma sätt som undertecknad. Om jag fritt må spekulera om saken.

Det har varit det djärva anslaget hos Elfström jag fallit för, djärvheten och den offensiva hållningen. Duken skall anfallas och besegras - utan pardon och tvekan. Eller, om man så vill: duken är en krigsskådeplats utan förlorare, färgerna soldater, Elfström strategen och pådrivaren. 

Det är en annan Elfström man möter utställd på Gävle Sjukhus: utställningen Förvandling som just nu visas. Ett antal skalbaggar, Elfström skiftar uttryckssätt. Hon prövar andra annat material, är mer konkret - nåja, kan diskuteras - och detaljerad än när hon målar. 

Frestande förstås att genast associera till Kafka, om man är förtrogen med honom. Vilket jag råkar vara. 

Men jag försöker låta bli att tänka Kafka, istället se bortom det som kunde vara tolkningsunderlättande markörer. Inte hjälpa den lata blicken med upplevelsereducerande förförståelse, inte intellektualisera.

Ta bara termen "avvikelseanmälning" som återkommer på flera ställen, en term jag känner igen från min tid som fackligt aktiv i samband med arbetsmiljöarbete. 

Försöker jag just se bortom blir utställningen alltmer gåtfull på ett positivt och nästan kittlande sätt. Jag knallar ensam runt och betraktar, sänker blicken, stannar ofta till, inte övertygad om vilka slutsatser att dra - söker ord för skalbaggeinvasionen. 

Förklaringsterroristen i mig har jag avskedat för länge sen. Han gick mig på nerverna med sin kreativitetsförintande förnumstighet.

Och se där: jag upptäcker faktiskt till min glädje en dramatiskt färgstark, grönaktigt betydelseladdad målning bland de svarta krypen! 

Vid kontakt med konstnären får jag veta att hennes far gått bort, en skalbagge på rygg symboliserar döden.

Har du vägarna förbi, bege dig till utställningen i ett rum nära matsalen på sjukhuset. Skalbaggarna kryper in under din hud, kanske kommer du ut förvandlad. Konst kan vara livsfarlig, som bekant. Allra mest när den inte störs av alltför snabba tolkningar. 

Hörde jag: - Men det är ju "bara" konst?

Målning från utställningen Förvandling på Gävle sjukhus: Pia Elfström. Den bör förstås ses i naturlig storlek och inte som här kraftigt förminskad.

Vänstern? Vilken vänster?

Jag läser varje morgon, förmodligen till min salig mors postuma förskräckelse (det var förstås Arbetarbladet som gällde i mitt socialdemokratiskt präglade uppväxthem), den folkpartiska blaskan Gefle Dagblad. 

Den tidning jag medverkade i nästan tjugo år, på kultursidan. Med en ny kulturredaktör, en osnuten blekfis, var det färdigskrivet. Han lät högdraget meddela att "samarbetet är över". Vilket satans "samarbete"? Vad är det för språk?

Jag vet att jag hade mina läsare, även utanför kultursidans snäva krets. De kunde ropa uppmuntrande till mig på stan. 

Särskilt den gången när den humorbefriade rektorn på högskolan beslöt utreda mig med misstanke om tjänstefel efter att jag skrivit en satirisk drapa om att jag godkände alla, kreti och pleti, även studenters svärmödrar och hundar. 

Nå, blekfisen kanske har pröjs för att få kultursidan att långsamt sotdöden dö. Och det är han bra på, det får jag ge honom. 

Sen fruktade han måhända att jag skulle stjäla uppmärksamhet från honom, han kunde inte vara ensam herre på täppan med den gamle rabulisten härjande i spalterna.

Jag saknar även krönikorna från den välskrivande Lars Ragnar Forssberg. 

Ryktet går för övrigt att det förekommer medarbetare som skriver gratis. Vad säger journalistklubben, är de informerade? Kanske kniper de i dessa den försämrade LAS:ens yttersta dagar, ängsligt måna om jobben. 

Jag skrev att jag "läser" GD, en sanning med stor modifikation. Hustrun vill att vi behåller den svindyra papperstidningen för sodukuns skull. Jag läser enbart Sporten (om Brynäs och SIF) och insändarsidan, på den senare förs det offentliga samtal som kultursidan övergivit. 

Bästa sidan i den fjäderlätta tidningen. Jo, jag kastar ett getöga på dödsannonserna, också. Så att jag inte står med. För att citera morfar: "Så jag vet om jag måste ner i Verket."

Varje vecka landar Proletären som e-tidning i min dator. Den måste jag bara ha för de utmärkta arbetsplatsreportagens skull och den fylliga utlandsbevakningen. Hur skulle jag annars få veta vad som sker? 

DN och Svenskan öppnar jag aldrig, statstelevisionens verklighetsmörkande gör mig bara vred. 

I veckans nummer (23/2021) av Prollen en intervju med Stig Larsson, uppfriskande enfant terrible från björkarnas stad och lojal polare med Horace, samt någon vid namn Cyril Hellman - de har en podd ihop. Aldrig hört talas om den senare, son till Arne Häggqvist som jag läst.

Larsson förstärker det jag redan vet: "vänstern" i Sverige är död. Snöade in på värdegrunder, hbtq, identitetspolitik och annat trams som skymmer de grundläggande samhällsfrågorna.

Och S? Stendöda sen länge. Söker väljare bland nyinkommande som hatar vårt land. En sjuk situation. 

Fy satan för den skavande samtiden. Nu till veckans väntande dubbelnummer med favoriten Kalle! Vad vore livet i Morganien utan den påhittiga ankan och hans bravader? Hur stode jag ut?

Längtan till apornas kungadöme

 

En av de första dagarna i Pietermaritzburg, väster om Durban, började min B&B-värdinnas hundar att skälla envetet. Utan att jag förstod varför. 

Men så, ett gäng markattor kom farande över taken. Hoppade ned på den sträckta tvättlinan, oåtkomliga för jyckarna. Och det visste de mycket väl. Dansade retfullt omkring på linan, hundarna ilsket skällande nedanför. Ett skådespel som kom att upprepas varje dag. 

- Åh, vad söta de är! Undslapp jag mig spontant, utan att förstå hur opassande det var. Hur skulle jag kunna veta. Jag som aldrig tidigare mött apor i vilt tillstånd, enbart i fångenskap i djurpark. Borde bitit av mig tungan, fattade jag snart. 

Rättades genast av värdinnan Jill som irriterat menade att de inget annat är än ohyra, ställer bara till en massa problem och orsakar bekymmer. Man vågar inte ha ett fönster det minsta på glänt. Då tar de sig, så fort ett obevakat ögonblick öppnar sig, in för att leta föda. 

Borde skjutas av, enligt Jill. Men till befolkningens irritation fridlysta och skyddade.  

Apropå fönster på glänt fick vi själva ett bevis på vikten av att inte glömma. Min hustru missade en gång i Durban i hastigheten att kontrollera att alla fönster var ordentligt stängda innan hon åkte till universitetet. Och så snart hon lämnat bostaden passade aporna på. 

Från omkringliggande träd kunde de spana, veta när kusten var klar, signalera till varandra att ”nu är det dags, boys and girls, let´s rock the joint”.

När hon på eftermiddagen återvände hem, upptäckte hon genast att någon varit och rört om i skåpen, ätit flingor och annat som fallit inkräktaren på läppen. Däremot lämnat nyponpulvret som stod framme på köksbordet orört. 

Det märkliga var att datorn, ”nipponpippon” som de säger i Pistvakt, som ihopfälld lagts i soffan: densamma hade aporna flyttat till ett närstående bord. Utan att sopa ner den på golvet. 

Det måste skett med varsammaste aphand, går inte att förstå på något annat sätt. Kanske ville de åt den fjädrande soffan att hoppa i. Eller slå sig ned och ta fem minuter i den. Kanske hade de nyfiket fingrat på nipponpippon. 

Sedan flyttat undan, helt sonika lämnat den åt sitt öde. Den gick varken att äta eller förnöja sig med. Lika bra lämna den ifred.

Markattorna blev med tiden något självklart, hörde till det dagliga livet. I och med flera vistelser i Durban kom vi att vänja oss vid dem. Och kom alltid ihåg att se till att fönstren var ordentligt tillbommade när vi lämnade bostaden. 

Alltid i flock dyker de upp, ungar på släp och hela konkarongen. Alltid lika pigga på att retas med sin oåtkomlighet, fullt medvetna om den. Men på det hela taget ofarliga. 

Under ett par vistelser i Simon´s Town, väster om Kapstaden, vackert beläget invid havet några mil nordost från Godahoppsudden: förekomsten av apor som man absolut skall undvika, hålla säkerhetsavstånd till. 

På strategiskt utplacerade skyltar efter vägarna varnas för babianerna som håller till där i flockar: ”Wild animals. Do not feed them!” De är inte att leka med. Stora tänder att bita med, fruktar inte människor.

En apotekare berättade en dråplig historia, helt sann. Om hur ett gäng babianer i samlad tropp, anförda av en storvuxen hanne, plötsligt kommit knallande nedför main street i 

Simon´s Town, utan vidare spisning klivit in på apoteket och försett sig med diverse medikamenter. 

Sedan försvunnit igen. Ingen av de många, gapande åskådarna, vederbörligt avstånd hölls till de icke-betalande apotekskunderna, vågade ingripa. Och babianerna lät sig inte på minsta vis störas av alla nyfikna. 

Från bilfönstret, under våra exkursioner i den hänförande trakten, observerade vi utmed vägen babianflockar med de gulligaste ungar. Men aktade oss noga för att stanna. 

Det har funnits obetänksamma turister som gjort det, vevat ned fönstret. Kanske till och med i sin stora välvilja matat djuren. Det gör de aldrig om. 

Bort skyttegravsfotboll och gammaldags ledarskapstänkande!

Jag skrev häromdagen om klassiska Jernvallen apropå en match mellan rödvästarna SIF och laget med det egendomliga namnet Dalkurd.

Att SIF var laget att hålla på och inget annat var något som kom med modersmjölken, höll jag på säga. Men det var farsans SIF-hjärta jag ärvde. 

Han köpte mig, när jag knappt hunnit kliva ur blöjorna, en rödvit dress och hoppades nog att en dag få se mig lubba ut med A-laget på planen. Även om han aldrig sa det öppet, vågade väl inte lägga press på sladdisen.

Jag saknade inte talang, om jag får säga det själv. Tränade ett par gånger med SIF:s pojklag men stöttes bort av den otrevliga, kontraproduktiva stämning som rådde: fientlighet och hårda, för att inte säga fula ord som högljutt kastades ut. 

Ingen passande miljö för den som inte kunde ta för sig med vassa armbågar och svara med samma mynt. Talang trängdes undan av bryskhet. Och tränaren höll fegt tyst, lät gaphalsarna hållas. 

Ofta knöt jag under mina ledarskapskurser - där självklart ett modernt ledarskap lyftes fram som norm - an till denna negativa erfarenhet. Tyvärr lever gammaldags ledarskapsfasoner kvar, även på elitnivå. Jag säger bara Leif Borck, Peter Andersson. Bort såna otidsenliga figurer. 

De nya tränarna för SIF, Martin Falk och Thomas Gabrielsson, förefaller dock vara moderna i sitt ledarskapstänkande. Om jag lyssnar till enskilda spelare. Det bådar gott. 

De delar på ledarskapet, ingen är huvudtränare och ingen assisterande. Unga är de dessutom. Sänder ut sympati och tillförsikt, skapar trygghet i laget.

Skönt att Pelle Olsson lämnat SIF. Han med sin filosofi att man alltid har en poäng när man springer ut på planen, och den ska man ha med sig tillbaka in i omklädningsrummet. Defensiv taktik, 0-0-tänkande. Skyttegravsfotboll. 

Kan inte låta bli att citera en MFF-spelare, jag låter honom förbli anonym: - Hellre än att lira som Gefle (Pelle O tränade dem vid tillfället) slutar jag med fotboll. 

Vår granne på samma avsats i uppgången på Barrsätragatan i Sandviken, Holger, var definitivt  inte SIF:are. Han höll i vått och torrt på rivalen SAIK, svartvita Sandvikens AIK. När SIF vunnit, eller SAIK förlorat, hälsade han inte på farsan. 

"Fotboll är inte livsviktigt, fotboll är livet" som någon klokt insåg.   

Att följa SIF som jag dessa dagar gör framkallar många minnen. Om rödvästarna bara kunde ta sig högre upp i divisionerna! Där de med lagets stolta traditioner naturligtvis hör hemma. 

Foto: En av SIF:s tränare, Martin Falk.

Minnenas arena

497 betalande efter lättade pandemirestriktioner som tillåter en maxpublik på 500. Äntligen! En helt annan stämning förstås med sjungande och påhejande åskådare. (Som på bilden.)

Själv följer jag lördagsmatchen genom Gefle Dagblads försorg i min dator. Bilden stelnar ibland, till råga på allt när det är som mest spännande. Typiskt. 

Nära att jag höggradigt irriterad och ilsket svärande mejlar GD:s färglösa chefredaktör ännu en gång. Men lönlöst försöka kommunicera med en levande (?) vägg, det vet jag sedan tidigare efter fruktlösa försök. Och vad kan hon göra? 

SIF, rödvästarna, Sveriges Arsenal mot "Dalkurd". Ett egendomligt namn på ett fotbollslag, osalig blandning av masar och kurder? Nja, ett enda ursvenskt namn i laget, torde vara svårt för honom att lära sig namnen på medspelarna. Kanske fixas med hjälp av smeknamn. 

SIF vinner rättvist, om nu rättvisa funnes i idrottsvärlden i allmänhet och på fotbollsplanen i synnerhet, med 3-2. I anfallet två kvickfotade, viga och svårstoppade svarta spelare från Afrika som faller ner på knä och kysser konstgräset när de nätat. 

Farsan skulle ha studsat till, både inför hudfärg och gräskyssar. Mest inför det förra. "Negrer", som de hette på den förkorrekta tiden, i hans SIF? Han skulle mycket förvånad - "förskräckt" som man sa - ha gnuggat sig i ögonen. 

Minns när ett brasilianskt lag på 50-talet gästade Sandviken, kan de ha hetat Flamenco eller Flamingo? Alla fall. Vi fotbollstokiga grabbar hängde med autografblocken utanför Stadt, där laget checkat in. Efteråt upptäckte jag att jag tagit flera autografer på en och samma spelare. 

I mina ögon såg ju brassarna exakt likadana ut, hela surven. Farsan skrattade gott när jag råkade nämna min fadäs. Kanske spelarna från den sydamerikanska kontinenten som drog mig vid näsan, olika spelare klottrade samma namn. 

Och att de i likhet med farsan skrattade gott åt den stackars pojken. Autografblocket som införskaffats enbart för brassarnas skull användes aldrig mer. 

Jernvallen, denna klassiska arena som 1958 arrangerade VM-matcher, har förfulats efter att använts som bandyplan under många år. Där läktare förr låg, bland dem barn- och ungdomsläktaren där jag stod vid hemmamatcherna, numera reklamförsedda plank utmed kortsidorna och en långsida. 

Rena vandalismen och inget återställande aktuellt vad jag vet, sitter det talibaner i kommunfullmäktige? Giv oss nostalgiker och kultplatser vårdande klassiska Jernvallen åter! 

Den ståtliga huvudläktaren, med sina träbänkar som stått emot tidens tand, syns inte i sändning. På den står nämligen kameran, som sveper över nämnda plank och reklamskyltar. 

Jag såg det forna storlaget SIF spela i allsvenskan, även allra sista (?) matchen 1961. Därefter upprepat kvalspel utan framgång. Nu lirar de i det som förr var division 3. Men ser mot topptippade Dalkurd stabila och säkra ut. Många matcher kvar på säsongen dock.

Jag vet att en bit bort från arenan ligger området Hantverkarbacken, "Hackkörven" i besk folkmun. Där bodde min syster och svåger de sista åren, båda vilar sen länge i minneslund. I samma område forna ungdomsgården Seljansborg där vi repade med bandet i källaren. 

Strax utanför arenan "Tyskhusen", barackliknande och rivna sen länge. I en länga bodde min första flickvän, född i Sverige och ingen som helst koppling till något tyskt. Men med en mamma som var en fena på att baka bullar. 

Namnet "Tyskhusen" signalerar, åtminstone i mina öron, flyktingar från Nazityskland. Kanske arbetskraft som anlände efter kriget, tyskar liksom andra européer. Jag borde ta reda på hur det förhöll sig. Men det får bli en annan gång. 

Minnenas arena, minnenas omgivningar. Håhåjaja, åren de bara gick på i ullstrumporna utan att jag kunde hejda dem...

Men heja SIF! Mitt hjärtas lag. Och farsans. 

Hur kan vi människor göra så mot varann?

"Först tar mannen supen, sen supen mannen." Stämmer det gamla ordspråket in på filmkonstnären Roy Andersson? Jag är tveksam. I dokumentärfilmen med den träffande titeln Roy Andersson - being a human på SVT Play avslöjar han, utan att göra något större väsen av det, att han hinkat sprit i decennier. Hans missbruk var mig dessförinnan okänt.

Han skriver in sig på ett behandlingshem, Minnesotamodellen min gissning, utan att vara särskilt motiverad. Kanske känner han trycket från bekymrade medarbetare, som älskar sin Roy, på Studio 24 med flott adress Sibyllegatan, Östermalm.

Porträttet av regissören är ljusår från ett typiskt amerikanskt sådant . Inga påfrestande hyllningskörer, samma sak uttalas av femtio personer. Osminkat och rättframt, människan Roy Andersson träder fram, med vissa förbehåll. 

Andersson avbryter "behandlingen" efter 10 dagar, återvänder otålig med pockande arbetslust. Åter på plats i de filmade händelsernas centrum, ofta leende när det fungerar enligt hans planer och vision. 

Frågan känns, mot bakgrund av hans många högkvalitativa filmer, överflödig: hade han utan spriten gjort annorlunda fimer? Knappast bättre. Han föräras prestigefyllda utmärkelser i Berlin och Venedig. 

Ett pris, till formen liknar det en mindre staty, intar hedersplats på pizzerian mitt emot Studio 24. 

Arbetarpojken från Göteborg har inget behov av att slå sig för bröstet och skryta, han är medveten om och trygg i sin unika begåvning. 

Vilken roll spriten spelat i hans kroppsliga förfall, som dokumentärens kamera inte försöker dölja, förblir oklart. I Venedig rullas han in i rullstol. I studion använder han stav, någon gång krycka, stapplar fram bland all rekvisita. 

Det kunde vara en av hans filmer med det återkommande temat: den sårbara människan på livets ojämna stig. 

Åldern spelar säkert in, som för oss alla. Liksom regissören störs jag av dålig balans. Den har knyckt glädjen från långpromenader, rubbat livskänslan. Men jag försöker lämna staven hemma. 

Andersson kan mäta sig med de allra främsta regissörerna på internationell nivå. Perfektionist i sin utsökta tablå-estetik, oerhört fokuserad in i minsta detalj. Omgiven av urskickliga medarbetare, fascinerande bevittna ett så sammansvetsat team i en kreativitetsfrigörande miljö, hela tiden lösande komplicerade gestaltningsproblem. 

Han använder inte kändisar som skådespelare, utan vanliga människor - om såna nu funnes. Hur mycket av Roy Andersson ser vi i dessa existentiellt i motvind kämpande varelser? Kanske samtliga hans alteregon, förkroppsligande olika sidor hos honom. 

Ensam, utsatthet, livets tragikomik. Men även absurd humor präglar tablåerna. Man får inte glömma humorn hos Andersson. 

Hur kan vi människor göra så mot varann? Det gäller Förintelsen, men även i det privata sammanhanget: fysisk utplåning av medmänniskor, i vardagens skiftande situationer likgiltighetens bortvända ansikte. 

Frågan är central genom Roy Anderssons hela filmproduktion. Kopplingen till barndom och uppväxt trängs i den - personlighetsformandets kritiska år. 

Jag trodde Om det oändliga (2019) skulle bli hans sista film, den film jag tycker bäst om av dem alla. Men det verkar som om han inte kan sluta arbeta. Ty, vad skall han ägna sig åt i så fall? Och hans följeslagare, de trogna medarbetarna, hans konstnärliga familj?

Som han själv uttrycker det: Ars longa, vita brevis. Konsten är lång, livet kort.

Foto: svenskfilmdatabas.se

Skriva som en akademiker kan ju vem som helst

Per dök upp som student på en fördjupning i organisation och ledarskap på dåvarande ekonomutbildningen. Lite äldre och betydligt klokare än kurskamraterna. Man kunde som kursansvarig inte undgå att snart lägga märke till honom och hans analytiska förmåga. 

Samtidigt tacka sin lyckliga stjärna för att han dykt upp, minst ett huvud högre än de andra studenterna. Som klippt och skuren för utbildningens krävande uppläggning, "ångestskapande pedagogik" vägledande begrepp för den nationellt unika företagsekonomi-utbildningen, med stort ansvar vilande på deltagarna. 

Vi kom att behålla kontakten efter att jag flyttat från stan där högskolan var belägen, fortsatte så under många år. Mejlade, växlade "gammaldags" pappersbrev, sände varandra vykort från utländska orter. 

Per skickade mig då och då böcker och dvd-filmer, kunde uppmana när han anade misströstan: Write on, Lasse! Och då gjorde jag det.

Hur han blev vän med Slas, Stig Claesson, det vet jag inte. Men de hade kontinuerligt ganska nära kontakt, om jag minns rätt. 

Över mitt skrivbord hänger en svartvit teckning signerad Slas, så typisk Söderkisens gamängartade sätt att teckna: streck som kunde tyckas nonchalant dragna med vänster våffla. Men inte är det. Spår efter ett konstakademi-utbildat konstnärligt proffs.

Teckningen föreställer John Lennon och hans Yoko. Per förärade mig den i vetskap om att Liverpools störste son var mycket av ett identifikationsobjekt för mig. En rörande fin present, blicken faller ofta på den när jag sitter och skriver. Per var en generös, varmhjärtad människa. 

Men så. Den förbannade döden dök plötsligt och oanmäld upp i motionsspåret och tog Per. 

När jag nu läser Slas, e-boken Liv och kärlek, minns jag Per. Det var ett tag sen jag läste Claesson, blir lika förtjust och imponerad som alltid. Den gamla sanningen: att skriva enkelt är det svåraste. Skriva som en akademiker och krångla till det kan ju vem som helst.

Det lakoniska och underfundiga med droppar av vemod och förgänglighet hos Claesson, hans oefterhämliga stil. Jag skrev "enkelt" ovan, men bör lägga till "konstfärdigt". 

Bakom det som förefaller skrivet bara en gång ligger mycket arbete och putsning. Imponerande, som sagt. 

Som hos de "hårdkokta" deckarförfattarna, Chandler och grabbarna. "Papa", förstås. Även Hank Bukowski. Gudabenådade stilister. Trots att jag flitigt bedrivit "industrispionage" har jag inte lyckats anamma deras stil. 

Kanske forskarutbildningsåren i Upsala som fördärvat densamma hos mig. Omgiven av tråkmånsar till stildomare som själva inte kunde skriva.

Jag var nyfiken på Pers kontakt med Slas, säker på att utbytet var ömsesidigt. Kanske fortsätter det bland skuggorna, jag önskar av hela mitt jag att det vore så. Claessons liv blev betydligt längre än Pers alltför korta. 

Bild: Det såta paret ovanför Skriftställarens skrivbord. 

Hommage till Thomas Bernhard

”Man hör och ser och tänker och glömmer det man hör, ser och tänker, och åldras, var och en på sitt för honom medfödda vis i ensamhet, oförmåga, oförskämdhet.” (Thomas Bernhard)

Nej, det finns inte längre något hopp för oss arma mänskliga varelser, ingen enda liten utväg. Eden, den totala institutionen, med syfte att kontrollera förehavanden och tankar, representeras sedan länge inte av någon asyl belägen långt från bebyggelse och vanliga människor. 

Den har flyttat ut i samhället, om vi som varken är forskare eller politiker insisterar på att fortsätta välja den alltmer problematiska benämningen "samhälle" med alla bibetydelser som av historiska och nostalgiska skäl envist häftar vid den, och suddat ut den flytande gränsen mellan institution och omvärld. 

Och, förresten: det finns inga vanliga människor som i kraft av sin vanlighet kan tillåtas att gå fria, färdas helt fria, nu och fortsättningsvis.Ty, vem är vanlig? Och vem är oskyldig, kan ens resa anspråk på det? 

Utanför det med kaserner utrustade Dårhuset, en gång placerat någon mil från stadens centrum för att de "normala" skulle slippa få de "onormala" inkastade på näthinnan, ligger en kyrkogård med fler än tusen patienters gravar. 

Godtyckligt diagnostiserade, avhumaniserade varelser transporterades mot sin vilja till Dårhuset och förvarades medicinerade med pacificerande psykofarmaka, kemiska tvångströjor, där livet ut. 

Ja, blev kvar även efter döden. Med bleknade, framgent onödiga diagnoser. Och tystnade protestskrik, hängande anletsdrag efter neuroleptika som slätats ut i kortfristig väntan på förruttnelsen. 

Inga gravstenar, inga individuella namn och specifika årtal - en massgrav för dumpade själar. Allt som återstår en ytterst välskött, plan gräsmatta. Under den således alla dessa döda, en nedtystad minnesbefriad lund. 

"De döda glömmer inte", textade en skriftställare. Men vilka uttryck tar sig denna vägran eller fysiska oförmåga att glömma? De levande och de döda talar inte samma språk, den kommunikativa samvaron existerar inte. Det ropas och suckas i den mörknande natten - stannar därvid.

En gång i tiden behövde Makten vanliga människor, men inte längre. Makten behöver inga människor, oavsett vad dessa kallar sig - eller tror sig vara. 

Om du räknar dig till de vanliga människorna, ge upp hopp och drömmar. Om du räknar dig till de ovanliga människorna, då har du redan slutat att hoppas och drömma. 

"Jag har genomskådat allt", vrålade narren bultande på den tunga porten till ett tomrum. Innanför den ingen enda, vare sig över- eller underordnad, som kunde ta emot detta tillkännagivande. 

Bakom sanningens port en övergiven skådeplats, en slokande ridå, murknade plankor. En gång blodröda och nymålade - sitt inte här. 

Vem är vanlig? Vem är oskyldig?

Och jag hör som ekot från en mycket avlägsen tid: Du behöver inte! Du behöver inte!

Bild: Thomas Bernhard (1931-1989).