Turistbroschyrernas glättiga, bekymmerslösa Malmö. En schyst och cool storstad, skulle väl de unga säga. Hipp, sa vi på stenåldern.
Men verkligheten bortom kommunkommunikatörernas propagandabild, de osminkade motbilder som förmedlas av medierna? Genast blir det mörkare. Rosengård, en egen värld med egna regler på sidan om Sverige och rättssamhället.
Skjutningar, gängkriminalitet, knark. Segregation och nedrustning.
Och så den avskyvärda antisemitismen, bagatelliserad av S med Ilmar Reepalu i spetsen, uppblossande efter invällning av unga män från Mellanöstern. S borde skämmas över sin underlåtenhet att ta itu med detta, hur man svikit judarna, berövat dem trygghet.
Littorin och Malmölistan försitter inget tillfälle att förmedla hur det verkligen står till med Malmö, Lasse Åbergs böcker avslöjar den miljardslukande projektkulturens illusoriska symbolpolitik. Lägg till tv-serien Tunna blå linjen om polisers svåra vardag i den skånska huvudstaden.
Den förskönande bilden smulas sönder, vad blir kvar? Men kanske är storstadsglamouren ändå en sann sida av myntet? Malmö behåller trots allt envist sin charm.
Nå, en lång tur på hyrd cykel i ett sommarvarmt Malmö blir det. För att känna av stadens andedräkt. En stad som gjord att cykla i - och flanera i. Historia och samtid i förening - i alla centrala kvarter. Det skapar en atmosfär man nästan kan ta på.
Ögonblicksbilder blandar sig osorterat huller om buller med minnen och associationer.
August Palms päronträd bakom Stadshuset. Det fortfarande intakta hus där Axel Danielsson höll till med Arbetet. Folkets Park med Per Albin Hansson och Gustav Möllers stenhuvuden.
Popklubben Bongo där storheter som Rolling Stones och Jimi Hendrix framträdde, för att inte nämna de lokala idolerna Nameloosers och Gonks.
Kvarteret Korpen, jag ryser och är åter inne i filmen. Även om saneringshysterin strävade efter att ödelägga inspelningsplatsen. Blundar och ser framför mig Keve Hjelm, Tommy Berggren och Emy Storm. Vilken trio! Sagolikt bra. Och Widerberg, outstanding.
Och jag känner igen ett hus från filmen, den bästa svenska nånsin och som jag sett många gånger. Det ser exakt likadant ut.
Malmö som en viktig del av min historia, även om jag aldrig bodde här.
Iff iff, sa glyttarna från Malmö i Brantevik på 60-talet där vi firade semester. Malmös segerrika fotbollslag, icke att förglömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar