Patriarkatets allmakt talas det om från feministiskt håll. Må så vara. Men inte växte jag upp i något manssamhälle. På Bruket starka kvinnor som regerade med järnhand. Som hos elefanterna: ett matriarkat.
Och min egen mor utgjorde ett levande exempel på denna kvinnokraft. Jag höll på att skriva: det bästa.
Styrde med ordalydelser och talesätt som aldrig tillät diskussion. De var som huggna i sten, självklara och bidrog till normaliseringsprocessen: hur det skulle, borde och bara måste vara. "Men, vad ska folk säga?" Ofta förekommande.
Liksom: - Sätt inte en ära i din egen skam!
Kunde klämma i med: - Du är väl inte en driftkucku? Och så varningen: - Så där kan man inte hålla på, då får man inget jobb.
Det sista när jag hamnat i ett Upsala med vänstervindar, kom hem med smutstvätt och flammande rött skägg. Kritisk mot samhället och den samhällsbärande socialdemokrati mamma försvarade med näbbar och klor. Mamma ängslig att jag skulle göra mig "omöjlig".
Inget gripet ur luften. Hennes morfar Edvard uppkallad till självaste Konsul Göransson efter att ha bevistat ett möte med August Palm, skrattat gott åt agitatorns bitska utfall mot överheten. Bolagsspioner skvallrade. Edvard undgick dock att sparkas och svartlistas.
På väggen bonaden, kanske min mormors eller rentav hennes mors hantverk: "Flinkt arbete leder snarast till vilan." Man skulle göra rätt för sig, inte ligga samhället till last.
Jag hade den ofta med mig som rekvisita när jag var ute och föreläste om medborgarlön. Efterhand alltmer sliten efter ett flitigt visande. Vitsade till det och framkallade skratt hos publiken: - Flinkt arbete leder snarast till sista vilan.
Inte festa och dricka sprit. Sköta sig måste familjeförsörjaren, vara "ordentlig". Mamma kunde handfast ställa undan flaskan med Standard Selection eller Eau de Vie när hon tyckte det räckte.
Pekade med förtrytelse på systrarna Bergström: - Springer med karlar. Röker gör dom också! Riktiga pyschor.
Vedboden eller garaget som tillhåll och flyktort under matriarkatet. Mannens fredade grotta där han fick vara med och för sig själv. Morfar hade sin vedbod, pappa garaget. Min svåger använde sjön och fiskandet som sin tillflykt. Eller hängde djupt försjunken över tipslappar.
Omvårdnaden, den ständiga och hjärtat värmande - hur nånsin kunna glömma den? Hur mamma tog hand om oss, skapade trevnad i vårt tjäll. Värnade om familjen, alltings centrum, grundtryggheten.
Rummet, finrummet, dit in fick vi bara gå vid festliga tillfällen. Glasruta på dörren att kika in i Rummet genom. För att ta oss till balkongen måste vi dock gå genom Rummet. När tv inköpts öppnades dörren. Vi tilläts nådigt av min mor sitta i Rummets fåtöljer och titta: - Men lorta inte!
Alltid hembakat bröd, alltid. Smörhönorna saliga i åminnelse. Minns än i dag doften redan i trappuppgången när jag kom hem från skolan.
Allt hann mamma med, fattar inte hur hon fixade det: stå i Konsumbutik, vara föreningsaktiv, politiskt aktiv. Utöver att hon pysslade om pappa och mig. Minns att pappa en gång föreföll arg när hon sjönk ned på en köksstol, utmattad och trött.
Jag tror han blev riktigt rädd när hon plötsligt inte var som vanligt, hemmets klippa.
Utttrycket "gemytlig stund" myntade jag efter alla såna på tu man hand, mamma och jag. Ibland deltog även hennes bästa väninna, snälla tant Lisa.
"Mother you left me, I didn´t leave you", sjöng Lennon med vibrerande smärta i rösten. I min röst djup saknad och vemod. Efter alla år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar