Jag trodde i min enfald att jag redan visste allt värt att veta om det spanska inbördeskriget. Men det var på långa vägar inte tillräckligt, dessutom vinklat och förenklat.
Det förstod jag snart när jag från biblioteket laddat ner och börjat läsa Nathan Shachars mycket informationstäta bok Sin egen värsta fiende. En bok som lästes samtidigt som platser välkända från inbördeskriget besöktes, boken fungerade därvidlag som guide.
Det inledande citatet är hämtat ur boken, första gången utgiven 2016. Åttio år efter att det sönderslitande inbördeskriget bröt ut på spansk mark.
Min bild av Spanien, ett delat land med oläkta sår, har genom Shachar - även om hans ideologiska glasögon ibland färgar sikten - både breddats och fördjupats. Avskyn för diktatorn Franco bara vuxit: "Spaniens anförare av Guds nåde" som det präntades på mynten.
Jag är så glad att jag bestämt vägrade Spanienresor i slutet på 60-talet. När det för billig penning skulle charterresas till de välkända turistorterna för att festas och rullas hatt, trots diktaturen.
Resas med cyniska - jag tvekar inte att välja det epitetet - Club 33 och allt vad de "blinda" arrangörerna hette, bli pirum och blunda för förtrycket.
Aldrig i livet! Björn Afzelius skrev en sång om solbadande svenska turister som struntar blankt i det nationella tillståndet, jag tror den hette Juanita.
Däremot nämnde han inte svenskar som utan att hysa skam bodde delar av året på solkusten i skuggan av diktaturen.
Jag har reagerat på alla mycket kortväxta ålderstigna spanjorer, knotiga små varelser jag noterat på gatorna i Madrid och annorstädes. Shachar lämnar mig förklaringen: undernäring. Franco lät utan misskund sitt eget folk svälta och fara illa, kropparna tog stryk.
Minsta sympati för fel sida och man tilldelades inga ransoneringskort. Tvingades söka sig till svarta börsen, smyga och gömma mat. Hela tiden i skräck för att upptäckas av Francos nitiska hejdukar.
Glad att jag inte tog av mig kepsen i det groteska mausoleet i De fallnas dal där Franco hade sin grav fram till att den flyttades. Andra besökare glodde med elak blick förebrående på mig, men jag behöll kepan på. Aldrig huvudbonad av för den där mördaren.
Klappjakten på fiender, verkliga eller inbillade, efter inbördeskriget: slaktandet. Återigen: Francos eget folk. Den morbide mannen måste ha tagit direktorder från Thanatos.
Inget slaktande utan medhjälpare. Den eviga frågan skriver sig på nytt: Alla dessa medlöpare, var kommer de ifrån? Maktens lydiga tjänare och plågoandar.
Nå, jag har mött dem på svensk botten också, inom högskoleväsendet. Jag kallade dem som inte öppet medlöpte i rollen som chäfer - organisationsledningens svansviftande lakejer - för "nyttiga idioter" och "dumsnälla", som om det ursäktade deras osolidariska agerande.
Genom sin feghet och sitt krypande möjliggjorde de för chäferna att klämma åt de få, för många var de inte, verksamhetskritiskt tänkande som fanns. Framförallt i lönekuvertet, genom den personliga - officiellt hette det "individuella" - lönesättning som SACO av obegripliga skäl gick med på.
Facket, där statsrådet med skolflicksrösten, Anna Ekström, en gång var högsta höns, borde gjort risk- och konsekvensanalys. Borde fattat vad det skulle innebära att släppa lönesättningen till chäferna, småpåvarna.
Nog visste de vad de gjorde, de osolidariska kollegerna som log och puttrade på i vardagslag. Att tro något annat är att beröva de föraktliga ansvar för deras handlande. Under välviljans mask: medlöperiets fula ansikte.
I Spanien struntade de medlöpande i masken, ärligare så. Och mer blodtörstiga var de.
Men vem vet hur högskolemedlöparna skulle agera i en totalitär situation? Jag hyser inga större illusioner därvidlag. De är helt enkelt inte att lita på.
Spanien och utvecklingen under Franco efter inbördeskrigets slut - tog det någonsin slut? - utgör ett talande exempel.
Bild: spanienaktuellt.wordpress.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar