Förvandlad av skalbaggar - men det är ju bara konst!

Geflekonstnären Pia Elfström blev snabbt en favorit efter att jag kommit i omskakande kontakt med hennes färgsprakande konst på stora, oförvägna dukar. 

Expressionistiskt och abstrakt, så skulle jag beskriva hennes verk om jag vore en sån där akademiskt utbildad konstkritiker. Men det är jag inte. Inte heller akademiskt utexaminerad konstvetare. 

Det fick jag även höra från ett snorkhuvud till konstrecensent när min bok om Joseph Beuys publicerats. Håll dig vid din läst, skomakare. Förmodligen var han sur för att han inte kunde förmedla Beuys på samma sätt som undertecknad. Om jag fritt må spekulera om saken.

Det har varit det djärva anslaget hos Elfström jag fallit för, djärvheten och den offensiva hållningen. Duken skall anfallas och besegras - utan pardon och tvekan. Eller, om man så vill: duken är en krigsskådeplats utan förlorare, färgerna soldater, Elfström strategen och pådrivaren. 

Det är en annan Elfström man möter utställd på Gävle Sjukhus: utställningen Förvandling som just nu visas. Ett antal skalbaggar, Elfström skiftar uttryckssätt. Hon prövar andra annat material, är mer konkret - nåja, kan diskuteras - och detaljerad än när hon målar. 

Frestande förstås att genast associera till Kafka, om man är förtrogen med honom. Vilket jag råkar vara. 

Men jag försöker låta bli att tänka Kafka, istället se bortom det som kunde vara tolkningsunderlättande markörer. Inte hjälpa den lata blicken med upplevelsereducerande förförståelse, inte intellektualisera.

Ta bara termen "avvikelseanmälning" som återkommer på flera ställen, en term jag känner igen från min tid som fackligt aktiv i samband med arbetsmiljöarbete. 

Försöker jag just se bortom blir utställningen alltmer gåtfull på ett positivt och nästan kittlande sätt. Jag knallar ensam runt och betraktar, sänker blicken, stannar ofta till, inte övertygad om vilka slutsatser att dra - söker ord för skalbaggeinvasionen. 

Förklaringsterroristen i mig har jag avskedat för länge sen. Han gick mig på nerverna med sin kreativitetsförintande förnumstighet.

Och se där: jag upptäcker faktiskt till min glädje en dramatiskt färgstark, grönaktigt betydelseladdad målning bland de svarta krypen! 

Vid kontakt med konstnären får jag veta att hennes far gått bort, en skalbagge på rygg symboliserar döden.

Har du vägarna förbi, bege dig till utställningen i ett rum nära matsalen på sjukhuset. Skalbaggarna kryper in under din hud, kanske kommer du ut förvandlad. Konst kan vara livsfarlig, som bekant. Allra mest när den inte störs av alltför snabba tolkningar. 

Hörde jag: - Men det är ju "bara" konst?

Målning från utställningen Förvandling på Gävle sjukhus: Pia Elfström. Den bör förstås ses i naturlig storlek och inte som här kraftigt förminskad.