Oskyldiga som förtjänar en andra chans?

Ofta är det riktigt sevärda dokumentärer på SVT Play. Fransk sådan från 2019 såg jag senast i går: I kalifatets ruiner. Team som sökt sig till Syrien, främst Raqqa. Staden svårt sönderbombad. Närmast en spökstad. Kuslig atmosfär.

IS äntligen bortjagade från Raqqa där de levde herremansliv. Intervjuer med boende i ruinerna - de har väl ingen annanstans att ta vägen, hyra avkrävs de hursomhelst - som förlorat närstående. Dräpta av "Guds krigare". Mor vars son kallblodigt halshöggs.

Barn, man kan blott ana traumatiseringen i deras ansikten, visar tv-teamet var de sett döda ligga utanför och inuti hus. Filmer IS själva tagit med lik som på det grymmaste sätt släpas i rep som troféer efter jeepar. 

Intervjuer med tillfångatagna europeiska IS-kvinnor. Fransyskor mestadels. Alla beslöjade, man ser bara ögonen. Intelligent blick, kanske akademiskt utbildade kvinnor. De uppger sig längta till den stund de får återvända till Europa för att ställas inför rätta där. 

Beklagar sig över små barn som dött av undernäring. Inga terrorister är de, betonar de med stadig blick. Och inte har de sett något mördande. 

Intervju med engelsk hackare som IS anlitade. För att övervaka, IS-ledningen höll vaksamt ögonen på alla IS-krigares konton. 

Hackaren väckte snart misstänksamhet och låstes in i ett fruktat fängelse, där tortyr och avrättningar förekom, inrättat i källaren till fotbollsstadion i Raqqa, anklagad för att vara spion åt USA.

En IS-krigare, jag minns inte från vilket land, som smått leende, ett leende som är knepigt att tolka vad det vill förmedla, svarar undvikande på frågan om han dödat någon. Han ber om en "andra chans". Vädjar, fortfarande smått leende: För "det har väl alla rätt till?"

Samtliga i dokumentären, framförallt kvinnorna, upprepar att de är "oskyldiga". Osökt går tanken till Tyskland efter andra världskriget. Ingen enda människa hade varit nazist. Om de fick säga det själva.

Efter allt plågande och dödande. Ges en "andra chans"? De dräpta får ju ingen. 

Men mördare med svenskt medborgarskap lär väl få komma tillbaka till landet med öppna hjärtan. Även om viruset försenar återvändandet till Hammarkullen (bilden) och andra parallellsamhällen där jihadisterna kan styra och ställa. 

Samtidigt som de lever på skattebetalarna. 

 Vi vet att det finns de som redan återvänt. Som om inget hänt och de inget gjort. 

Cykeltur med huvudsakligt förhinder

Cykeltur - hjälm på, förstås! - genom ett tämligen folktomt Gefle. Virushysterin,  medvetenheten ett mer neutralt ord, har nått denna även i vanliga fall plågade stad, med permanent arbetslöshet och stegrande segregering.

De ängsliga medborgarna hukar bakom låst dörr medan makaronerna kokar. 

Extraordinärt läge, även om någon, nota bene inte jag!, elakt och antipatriotiskt muttrade häromdagen: "Ingen skillnad mot hur det brukar vara." 

Som sjuttioplussare må man ta mig tusan se upp när utegångsrestriktioner råder i det extremt åldersdiskriminerande landet. Unggloparna som tror att ingenting kan skada dem, vänta ni bara stackars enfaldiga varelser, glanar misstänksamt efter en. 

Barnslig som jag är, får jag lust att hosta högt. Som att ropa "bu"! till dem från rynkor och prostatabesvär fortfarande befriade.

Egentligen ingen ansträngande cykeltur, inget Vättern runt direkt. Svag vind. Inga motsträviga, tungtrampade backar att övervinna. Däcken nypumpade. Monarken glider lätt genom Tigerland med sorgligt nedsläckt rink. 

Kaffetermos och smörgås med i cykelkorgen. Att intaga på undanskymd plats invid Gavleån. Nedanför kyrkogården. En bit bort från rastplatsen hårt motionerande ungglopar, egocentriskt instängda med snören instoppade i öronen. Alltid uppkopplade. 

Några gräsänder flyter majestätiskt som i procession förbi i det snabbt strömmande vattnet. De bryr sig inte om oss. Tigger inte som de plägar göra. Även om de befjädrade i ögonvrån noterar de läckra skinksmörgåsarna. 

Kanske kräsna. Bortskämda av bullförsedda, dem övermatande dagisbarn. 

Den för många år sedan avslutade behandlingen jag utsattes för ger sig till känna i form av en diffus biverkning. Inte första gången. Jag kan inte uttrycka det på annat sätt än att jag blir "konstig" i skallen. ("Det var du ju redan innan", skulle en sandvikare kunna säga.) 

Det känns en smula obehagligt. "Durrig" och tung knopp. Kan vara balanssinnet som är skadat. Min gång är ju inte lika stadig som förr. 

Och jag känner med ens inte för att förlänga den redan förkortade cykelturen. 

Hem, genom en fortfarande tämligen folktom stad, i hopp om att huvudet skall bli som vanligt, vad nu det innebär. Ned i den gröna läs- och skrivfåtöljen med ännu en Lars Gustafsson: Mannen på den blå cykeln. Till stor förnöjelse även denna bok, från 2012. 

Fattar inte hur han får ihop det. Dessa invecklade historier han fabulerar fram. Inget fel på hans knopp. 

Lydiga tider, härliga tider!

Klart att vi ännu icke smittade, vad vi vet, dessa pandemiska dagar nådigt skall följa myndigheternas kategoriska uppmaningar: vara restriktiva med sociala kontakter. Hålla minst 2 meters avstånd gentemot varandra. Handsprita händerna. Nysa i armvecket. 

Munskydd på - om nu dylika rariteter fortfarande funnes att tillgå.

Klokt och nödvändigt, alltihop. 

Men som paranoid samhällsundrare - jag betonade alltid på den akademiska tiden att jag var en samhällsundrare och inte en samhällsvetare, efter Johan Asplunds finurliga lilla bok Om undran inför samhället - kan jag inte låta bli att misstänka att nu passar de på.

Lydiga tider, härliga tider! 

För arbetsköpare, dirrar och politiker. De första kan permittera för fulla muggar med hjälp av skattemedel. De sistnämnda kan använda pandemin för att iscensätta en nationell lydnadssövning. Och lyder, ja - det gör vi i de breda folkdjupen. Skriv upp det.

Dirrarna å sin sida badar likt Joakim von Anka i pluring - som alltid. Corona eller inte Corona.( https://www.e55.se/tt-nyheter/coronakrisen-ror-inte-direktorerna/)

Fjollträskarna strömmar till fjällen för att klämma lagg och ägna sig åt det supande de anglifierande och jolligt kallar afterski. Nå, det sistnämnda visst inställt. Åtminstone på restaurangerna. Med det alla avskyvärda coverband.

Vi andra fattiglappar, pensionärer och arbetslivets löshästar, som inte har råd med fjällsemester: likt lämlar marscherar vi åt samma håll. Välförsedda med toalettrullar och snabbmakaronipaket. 

Sjuttioplussarna bland oss, i spänd avvaktan på beslut om skottpengar och ättestupa, piper med ängslig blick i väg och bunkrar käk i arla gryningen. Sedan raskt ned i grytets karantän igen. 

I Spanien, där man långt efter Francotidens garotteringar inte är lika lämmelaktiga, ställs det ut polis och militär på gatorna för att fösa hem anarkistiska själar. Undantagstillstånd råder. Nödläge. 

Rastar man sin hund tarvas det intyg på att man äger densamma. Så att man inte lånar någon annans jycke för att kunna komma utanför dörren. Häromdagen bötfälldes en fräck fan som lömigt gjort det.

Samtidigt som jag skriver detta offentliggör Säpo sin årsrapport för 2019. Statsmedierna återger pressreleasen utan någon helst kritisk analys. Likt papegojor. Kunde lika gärna publicerat innehållsförteckningen rakt upp och ner. Lämmeljournalister. Husbondens röst.

En avvikande riktig journalist, tack och lov, som nagelfarit rapporten: Stefan Lindgren i 8 dagar. (https://www.8dagar.com) Jag utgår ifrån att Säpo håller ett öga på denne illojale refraktionär. 

PS. Bekänner utan att kinderna rödfärgas av skam: i går handlade jag godis och sockerfria kakor på Coop mitt på förmiddagen. Jag - en sjuttioplussare! 

Vardagens klockslag

07.38. Varje morgon, förutom lördag och söndag. Samma tid. Från frukostbordet iakttar vi Maritas livs snett över gatan. Den svarta SUVen parkerad. Sedan kommer Marita traskande  med raska steg mot butiken, tygväska med matlåda (?) i ena handen. 

Hård kamp för ekonomisk överlevnad. Hon är verkligen beundransvärd. I höst öppnar en Coop-butik i grannskapet. Risk för dödsstöten. Tråkigt i så fall. Hon ingår som en viktig ingrediens i stadsdelsbilden. 

07.47. Samma tid varje vardag. Från köksfönstret följer vi Peggy - jag har döpt henne till det utan att fråga om lov - med sin karakteristiska pingvingång på väg till busshållplatsen. Alltid för tidigt ute. Bussen bromsar in vid hållplatsen tidigast 08.07. Enligt tidtabell.

09.00. Samma tid varje dag. Mr Smarty, som jag kallar honom, med spänstiga steg ut genom porten. Äldre gentleman. Modemedvetet klädd - jag säger bara Gant så har jag inget sagt - på gränsen till stylad. Vit liten pudel i koppel som ivrigt skuttar i väg.

Konstnären Teo, som jag skrivit några texter till och hållit vernissagetal för i Herrljunga, härstammar från Königsberg. Hann som barn tillsammans med sin mor med ett av de allra sista tågen våren 1945 innan Röda Arméns hämndlystna horder intog staden. 

Efter det förmår han inte åka kollektivt. Buss eller tåg, det går bara inte. Ångesten vaknar. Den traumatiska avfärden vevas i repris.

Det finns skräckskildringar från hur människor i bitter kamp med varandra försökte armbåga sig ombord på det överfulla tåget i Königsberg. Enligt principen rädda sig den som rädda sig kan. De visste ju mycket väl vad som väntade. Inte minst kvinnorna. 

Staden döptes under sovjetisk flagg om till Kaliningrad (efter en av Stalins politruker, om jag minns rätt). Skall numera tydligen vara en grå, urtrist urban miljö där ingen vettig människa sätter sin fot. (När jag finner foton på nätet bekräftas inte detta.) 

Teo, som befinner sig på långt fram på livets stig, lär aldrig återse sin barndoms älskade Königsberg. 

Immanuel Kant (bilden) omtalades för sin dagliga promenad i samma stad. Exakt samma tid varje dag. På sekunden. Sägs att königsbergarna ställde klockorna efter honom. 

Själv har jag ett neurotiskt, ofrihetsskapande förhållande till klockor. Tenderar kika för ofta på dem. Prövat stoppa mitt armbandsur i fickan, gömma undan det. 

Prövat fästa det vid bältet, svårt att snabbt se tiden. 

Prövat använda rova med kedja som fästs i bröstfickan. 

Jag kommer alltid på tok för tidigt till tåg- och flygavgångar. Avtalade möten med människor. Läkarbesök. Provtagningar. 

"Den som kommer för sent straffar historien", eller vad nu Gorbatjov varnade den saktfärdige, verklighetsförnekande Honecker hösten 1989 i Berlin när tiden definitivt var ute för den östtyska realsocialismen. 

Versionerna går isär om vad han egentligen sade efter att de ömt (?) kyssts. 

Vad tror jag att det är för straff som riskerar vänta på mig? 

Fega är vi morsgrisar, om så grobianer eller icke

Elena Ferrantes namn - tydligen en pseudonym om jag förstått saken rätt - har svischat förbi mina korpgluggar gång på gång. Bekanta, uteslutande medelålders kvinnor, har läst och förtjust utbringat: "Du måste bara läsa henne!" 

I ingresser till och rubriker över recensioner har den uppburna också förekommit. Men recensioner läser jag ju inte längre. Inget intresse kan sålunda frammanas den vägen. Så dessa Ferrante rosande recensioner skickade inte mig in i böckerna.

Så sänds Min fantastiska väninna som bygger på hennes böcker som serie i ett par säsonger på HBO. Och jag kommer på mig själv att sitta som klistrad och trollbunden redan efter några minuter av det första avsnittet. 

Italien, dit jag svårt kan längta, på skärmen. Närmare bestämt Neapel. På andra sidan det märkligt blå vattnet Capri och en bit därifrån Ischia med slocknad vulkan. Trakter jag rört mig i. Vid besök hos vännerna Adler-Karlssons.

Två unga, paranta väninnor som håller ihop i vått och torrt. Båda begåvade med läshuvud. En tvingas in i ett helvetesäktenskap med en antiintellektuell grobian, innehavare av livsmedelsbutik, som slår henne. Hon, den skarpa, reduceras till en uttråkad hemmafru. 

Väninnan, Ferrantes alterego antar jag, stretar emot, skriver och bokdebuterar. Värnar sitt liv. I ett groteskt, kvinnoförtryckande manssamhälle med påven och hans entourage på toppen. 

Häromdagen på ett glest besökt stadsbibliotek - virusskräck och masspsykos - ramlade jag över Dagar av ensamhet av Ferrante. Inbillade mig att det kunde vara en fortsättning på HBO-serien. 

Lånade den bums via självbetjäningen. Hem på raska fötter, tvättade våfflorna extra noggrant. Ned i gröna fåtöljen och raka spåret in i Ferrantes bok! (Med handlingen förlagd inte till Neapel, utan Turin.) 

Förväntansfull läser jag snabbt trettio sidor. Besvikelse gryr. Tenderar mot tantsnusk. Nä, nu tar jag i. För vi talar om en riktig författare här, ingen Collins eller allt vad de heter, snuskisarna. Men Ferrante tvekar inte att grovsalta texten med obsceniteter, råa könsord. 

Fortsätta läsa eller inte? Hör min salig mors uppfordrande röst, hon som i smyg läste Min värld med vad hon kallade "kärlek på papper": - "Lars, man skall vara intresserad av allt!"

Jag fortsätter. En alltmer naken, ocensurerad berättelse som inte väjer för några detaljer om en övergiven medelålder kvinnas kamp för att inte helt duka under. Det totala sammanbrottet inte långt borta. 

Förmodligen känner många övergivna kvinnor igen sig i hennes öde, kan identifiera sig med huvudpersonen, lämnad med två barn. 

Och så typiskt av den där mannen att bara schappa för att leva med en yngre kvinna. Utan förklaring eller ett enda ord. Fega är vi män, grobianer eller icke. 

Plötsligt tanken: aldrig frigjort oss från våra mödrar. Dem vi söker och överger, smickrar och avskyr. Morsgrisar. Fråga mig inte varifrån den tanken kom. 

Döden i gungan och sanningen

I bleka gryningen, när jag inte kan sova hur jag än försöker, seglar ett otäckt minne in under radarn. 

Jag kan omöjligt säga hur gammal hon var. Eller exakt hur det gick till. Men länge ryktades - längre än till att återge ett svart och illasinnat rykte når jag icke - det på Bruket om att det var självmord. En helt vanlig gunga på en helt vanlig lekplats dödsbringande.

Trassliga, ihopklumpade kedjor som på något underligt, svårförklarligt sätt snurrat in sig runt barnets hals och strypt det.

Ingen tillhandahöll något som helst tillfredsställande svar på varför barnet skulle ha begått självmord. Om det nu var det. Hur var det ens tekniskt möjligt? 

Någon torde väl ha knuffat på gungan för att ge fart, eller åtminstone varit med på lekplatsen? Kanske var det "bara" ett fruktansvärt olyckligt händelseförlopp? Som sedan Brukets alltid lika väloljade ryktesmaskin tog tag i och förstärkte. 

Vilken kriminalhistoria kunde väl inte Lars Gustafsson ha fabulerat fram utifrån denna händelse! Med sedvanligt komplicerad intrig. En sådan där invecklad berättelse som han var urstyv på.

Sanning är det som gagnar socialismen, predikade den totalitära makten i de realsocialistiska länderna. Att öppet ifrågasätta denna sanning ledde till förföljelse och tukthusinspärrning. 

Ni kanske sett filmen De andras liv om Stasis ständiga närvaro i DDR. Scenen när den manlige huvudpersonen i samband med en premiärfest tar upp en teaterregissörs yrkesförbud med den ansvarige ministern. Det viftas närmast hånflinande bort. 

Enligt höjdaren kan det per definition inte finnas något sådant som yrkesförbud i DDR. 

Det är sanningen detta fall som gagnar den östtyska staten. Det slutar med att den med yrkesförbud belagde i förtvivlan och uppgivenhet tar sig själv av daga. Stasi närvarande vid begravningen för att fotografera de närvarande sörjande. 

Mänskliga gemenskaper - termen används här värderingsfri, enbart beskrivande - hålls samman av försanthållanden som akademikerna säger. Kollektiva föreställningar. Rykten. En verklighet bortom dessa föreställningar? Den som ifrågasätter ställer sig utanför.

Antingen råder politikerna och maktens sanningsversion eller - som på Bruket i det anförda exemplet - människornas. Olika versioner som kan kollidera - och mer än en gång gör de det. 

Versionerna skördar sina offer. Vad beträffar sanningen om gungan och vad som hände kan inte den sedan mycket länge döda berätta. Vad som egentligen hände. Det enda som återstår den gemensamma ryktesspridningens spillror.

Mannen från Västerås, han blev åttio, han

"Att leva ett vanligt liv är den tråkigaste formen av självmord." (Lars Gustafsson)

Jag läste Västerås store son Lars Gustafsson tidigt i mitt läsandets liv. Det liv som började i den oansenligaste av studentbaracker utmed Villavägen i Upsala. 

Åren strax dessförinnan tillhörde så gott som uteslutande rockbandet där jag var solosångare. Bandets frontfigur. 

Tonår med inslag av existentiella grubblerier och växande skoltrötthet. Fjällor? Som pappa sade. Först musiken och den sedermera, på grund av vankelmod, aldrig realiserade drömmen om ett liv med musiken som yrke. 

Arton år gammal landade jag i lärdomens stad invid Fyrisån. Hamnade i en acklimatiseringskris. Så mycket tid över! 

Så förskräckligt få föreläsningar! Vad gör man av all tid man får över? Stirrar vankelmodigt in i väggen? Längtar hem till den lilla staden i skuggan av Verket där som barn man kutade?

Man läser, förstås! Även mitt på blanka förmiddagen när löneslavarna beger sig till ett riktigt arbete. Lars Gustafsson en av dem jag läste. Köpte på mig böcker av honom. Poeten tyckte jag så där om, svårt ta mig in i de kryptiska verserna. 

Tyckte bättre om honom som romanförfattare. Berättare av rang. 

Denna bok kände jag inte till. Läser ju inte längre recensioner. Följer inte med. Doktor Wassers recept. Han är sig lik, Gustafsson. Förströddheten. Till synes inte medvetet. Men det är det ju. Filosoferandet med lätt och otvungen hand, integrerat i berättandet.  

Orter i det vidsträckta landet utanför Stockholm spelar en central roll. Ta bara en sådan gudsförgäten, som det kunde tyckas den högfärdige kosmopoliten, håla som Karbenning. Var i hela friden ligger den. Någon?

Hans stil är rakt igenom hans egen. Oefterhärmlig. I fabulerandet och skrönorna påminner han mig om Delblanc. Men förblir sin egen. 

Det är som att höra hans omisskännliga, knarriga röst. Den docerande västmanlänningen. Självmedvetne. Omständlige. Oemotståndlige. Omistlige. Ovanlige. Originelle. Ta bara ett uttryck som inspirerad lögnare i föreliggande bok. Komma på ett sådant! Vem gör det?

Bäst av allt: Gustafsson var en underhållare. Man läser honom, roas och njuter. 

Nej, ännu bättre: han är befriande. Leker med identiteter. Du behöver inte låsa fast dig i att vara en och samma. Ingen är på förhand given. Det vanliga livet, det långsamma självmordet, kan brytas. Fantasins rike är infinit. Bort regler och normerande instängningar!

Vi ger oss inte, vi börjar om! I Lars Gustafssons okuvliga anda. 

Vad denna bok handlar om spelar mindre roll. En typisk Lars Gustafsson. Helt enkelt. En egendomlig bok, skulle han själv ha sagt. Ett av hans favoritord. Omöjligt att definiera. Man bara vet när en text är egendomlig - och inte är det. Skulle Wittgenstein ha sagt. 

Plötsligt får jag för mig att se efter när boken gavs ut på Albert Bonniers Förlag. 2015. Tryckt i det Tyskland i vars litterära kretsar Gustafssons anseende stod mycket högt. Bland Enzensberger och andra genuint intellektuella skriftställare. 

Därefter får jag för mig att googla på när Gustafsson dog. Det har jag glömt. 2016. Året efter denna boks utgivning. 2016 minus 1936 (födelseåret), det blir åttio. 

Och så börjar det igen. Fast jag dyrt och heligt lovat mig själv att låta bli. I kampen mellan 
den kloke och den neurotiske segrar som för det mesta den senare. 

Åttio. För min del drygt nio år från nu. I bästa fall kan jag kanske räkna med bli lika gammal som Gustafsson. Mormor blev sextiosex, morfar sjuttiofyra, pappa sextioåtta, mamma sjuttiofyra. 

Min systers liv kunde efter insjuknande och diagnos tagit slut vid sjuttiofyra - sjuttiofem men hon slog onkologerna med häpnad och levde till sjuttionio. På övertid.

Ruskar på mig. Skakar av mig det bisarra räknandet. Återvänder med förtjusning till Gustafsson. Ännu en bok av honom lånade jag på stadsbiblioteket i Gefle där små handspritsflaskor stod framställda. I coronavirusets panikslagna tid. 

Titeln på den andra boken har jag glömt. Den ligger där borta på skrivbordet under senaste numret av Kalle Anka som jag snigelläser, för att inte läsa ut, i nattygslampans matta sken. 

Böckerna lånade via självbetjäningen som jag numera fixar lätt som en plätt. Äh, inte sant, det tjöt som i Oskarshamns ishall när hemmalaget nätar när jag var på väg ut från bibblan. Glömt skicka in en av böckerna i självbetjäningshålet.  

Fotnot. VLT i Västerås är en anrik tidning med unge Erik Jersenius som kulturredaktör. Den bäste dylike redaktören inom Mittmedia. Lars Gustafsson skulle vara glad att det är just han som förvaltar VLT:s förpliktigande kulturella arv. Och, jo förresten, den andra boken av Gustafsson som jag lånade: Blom och den andra magentan.

Fröding han kunde, han

Johan Cullberg som gav oss den mycket läsvärda och kloka boken Kris och utveckling känner jag, utan att känna honom personligen, som en sympatisk och medmänsklig psykoterapeut. 

Medicinskt skolad men oanfäktad av den biokemiska förklaringsmodellen, förskriver inte psykofarmaka eller neuroleptika så fort han hinner. Och den vägen förstör - kastrerar höll jag på skriva - levande, mångsidiga och ovanliga människor.

Jag har för mig, kan minnas fel, att han hade problem med att få en tjänst på grund av att biokemisterna, resultatfascisterna och diagnosfanatikerna som jag brukar kalla dem, bromsade. 

Utanför Sverige har funnits, för att lämna goda exempel på Cullbergs idémässiga likar, sådana som antipsykiatrikerna Ronald Laing och David Cooper. Den häpnadsväckande terapeutiskt kreativa psykoanalytikern Joyce McDougall icke att förglömma. 

Inte kommer jag på många som Cullberg på svensk botten! Ännu mindre i dessa eländiga KBT-tider. Barbro Sandin på Säter. Som måste bege sig till Norge för att få lägga fram sin avhandling. Clarence Crafoord förtjänar att omnämnas. 

Annika Thulin, sjukgymnast i Upsala, som använde kroppens språk i frigörande terapi. Margaretha Lilja, tidigare knuten till St Lukasstiftelsen. 

Cullberg är en sannskyldig humanist. Inte märkligt att han ägnat Gustaf Fröding en bok. Gustaf Fröding och kärleken: En psykologisk och psykatrisk studie. En inkännande, sympatisk bok. 

Porträttet av Fröding kunde densamma, som livet igenom starkt tvivlade på sig själv och bilden av honom, knappast haft något att invända mot.

Cullberg varken förminskar eller förvanskar Fröding genom att ensidigt betrakta honom med psykiatriska glasögon på. Ingen tunnelseende förklaringsansats!

Den som känner mig vet att jag har en faiblesse för att med Goethe tala om valfrändskaper. 
Man läser och skriver om den författare som man upplever sig befryndad med. Kanske utan att man riktigt förstått det själv.

Jag tänker inte försöka fördjupa mig i var Cullberg närmare finner sig själv hos Fröding. Eller hur han, den kloke förstående terapeuten, med försiktiga, prövande ord använder Fröding i vissa avseenden som ett case. 

Än en gång imponeras jag av Frödings suveräna förmåga att rimma. (Cullberg använder flitigt strofer och hela dikter som lyfter texten.) Det är ju så förbaskat svårt att rimma utan att glida in i nödrim! 

Min mor gled in i detta med sina bordsvisor utan att skämmas. Det skulle gå undan. Hon skrev på beställning till diverse bemärkelsedagar. Och var mycket uppskattad. 

En sådan som den ojämförligt produktive Thore Skogman kunde få höra av de avundsjuka och småskalliga att han nödrimmade. Äh. Han var mycket skicklig som rimsmed. Om än inte någon Fröding vad den litterära kvaliteten och rytmen anbelangar. 

Aningen för klämkäck.

Läs långsamt och eftertänksamt och fatta som ungdomarna säger:

"Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset

kommer raglande - butelj i hand
- kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.

Bin fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
- skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.

Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra."

Jag citerar inte hela dikten som Herr T och hans spelmän på det mest utsöka sätt satt musik till. Finns på youtube. Lyssna och njut!

Här har jag mitt liv

"Det är svårt att leva med ett överflöd av mysterier, så låt oss förföras av enkla svar." 

Jag läser den polska författaren Hanna Kralls bok Den inneboende, från vilken citatet ovan är hämtat, och blir snart osäker på om jag redan läst den. Kanske finns den till och med i mina privata hyllor? Orkar inte resa mig upp och kolla som det heter på dålig nysvenska. 

Inte säkert den i så fall står på K heller.

Så är det nuförtiden som jag vill minnas (sic!) att jag redan avslöjat någon gång. Jag lånar böcker på stadsbiblioteket, efter att alltmer förvandlas till en hängiven låntagare, som jag efter några sidor misstänker att jag redan läst.

Inte bara böcker gömmer sig i minnets utmarker.

Häromdagen en SVT-dokumentär om Bibi, Netanyahu, som jag förstod att jag redan sett. Men satt kvar vid datorskärmen. Den oresonlige Netanyahu, de israeliska bosättarnas bäste vän. Ockupanternas sköld. 

Sex veckor har jag sammanlagt vistats på Västbanken. Därvidlag inte kunnat undgå att notera de inkräktande bosättningarna som fortsätter att breda ut sig. 

Gästföreläste om ledarskap vid Birzeit University i Ramallah. (Bilden) Förnämliga byggnader. Donationer. Avskalad arkitektur. 

Finns det något som förtjänar att kallas ett världssamfund? 

Om något dylikt finns, hur kan det då, det vill säga hur kan vi låta ockupationen fortgå, Israels omänskliga behandling av palestinierna?

Krall får mig att tänka på polskfödda Anna, vars uppsats jag handledde. Ämne företagsekonomi. Hon frågade om hon fick skriva om Polen. Självklart!  

Det kom att bli en engagerad, mycket intressant text som jag tror betydde mycket för henne och hennes stolthet som polska.

Jag har aldrig pratat med henne om Förintelsen och hennes polska släktingars kopplingar till den. Skickat henne länkar och lästips för att den indirekta vägen försöka locka henne att tala. Men icke. Kanske ett känsligt kapitel. Vad vet jag.

Krall skriver om ett realsocialistiskt, stalinistiskt kanske bättre, Polen där sanning endast var det som "tjänade revolutionen". All annan sanning borgerlig sådan. Tillhörde fienden. Att låsa in och/eller likvidera. 

Osökt tänker jag Kafkas Processen. En högre instans avgör på oåtkomliga vägar om den enskilde är skyldig eller inte. Och vad som är sant. Du är helt utlämnad till den totalitära Maktens godtycke. 

När Solidaritet bildats i Polen aktiverade jag mig genast i stödkommittén i Upsala. Självklart för mig. (Kuron och Modzelewskis Brev till polska arbetarpartiet färgade min bild av förtryckets Östeuropa. Bakom den vackra retoriken.) 

Planen var att jag under det proklamerade undantagstillståndet, ibland användes ordet krigstillståndet, skulle följa med på en transport med förnödenheter till Polen. 

En av de polska kommitté-medlemmarna menade att jag måste klippa hår och skägg för att inte dra på mig säkerhetspolisens - fruktad för sin grymhet - intresse. Det blev dock ingen resa.

Mina omläsningar och omtittningar aldrig bortkastade. Tankar och minnen förlöses. Vardagen fördjupas. I dessa spridda tankar och minnen: här har jag mitt liv. 

Brynäs - ni är bäst i världen!

Förväntningarna på nationellt folkkära, tillika Gävles stolthet Brynäs IF var stora inför den nyss avslutade säsongen. Även från undertecknad. Men de kom på skam. En närmast rakt igenom usel säsong. Ingen slutspelsplats. Hamnade i ingenmansland. 

Finns inget värre öde. Öken bara förnamnet. 

För oss supportrar återstår bara att trampa vatten i långa, tomma månader - i valet mellan att se Gefle IF försöka spela fotboll och kinesisk dropptortyr vinner den senare -  i väntan på att laget går på is i slutet av sommaren. Och försäsongen äntligen börjar.

En ringa tröst att det där skräckframkallande viruset gjort att slutspelet ställs in.

Det har minst sagt varit turbulens i Brynäs bås de senaste säsongerna. Tränarbyten. Nu skall ännu en ny figur in. Det ryktas att det blir Peter Andersson, tidigare Malmö Red Hawks. Jag vet ingenting om honom. Det sägs att han har hårda nypor. Illavarslande.

Låter old times i mina öron. Gammalmodigt. Furirfasoner. Luktar Boork och auktoritära manér. Drill och lydnad. Inte i min smak. 

För mig är och förblir den störste i båset Tommy Sandlin. Han beskrev själv sin utveckling som att den gått från tränare till coach och sedan till ledare. Det sistnämnda det högsta stadiet. Föregånget av professionell och kanske ännu mer personlig utveckling. 

Det sista förutsättningen för det förra. Ledarskap börjar med självinsikt. Finns inga genvägar. Inga knep. 

Inte vet jag om den där Andersson är något mer än coach och tränare. Det visar sig. Men det lilla jag sett av honom indikerar ingen utpräglad ledarskapsförmåga. (Leda är mer än att coacha. Bulan Berglund styv på det senare.) Klart jag kan ha fel. 

Minns Brynäs storhetstid! Minns den beryktade Brynäsandan! Spelarna lade själva upp taktiken, hur de skulle spela. Alla de legendariska lirarna. Och enorma framgångar skördades som vi vet. 

Ledarskap kan också betyda att inte styra och ställa. Inte ha hårda nypor. Den svåraste ledarskapskonsten av alla. Vara det som inom ledarskapslitteraturen betecknas facilitator. Underlätta för de professionella att göra sitt jobb. 

Den bästa ledarskapsstilen, kanske bättre: hållningen, när vi talar om professionella medarbetare. I detta fall hockeyspelare. Inga schackpjäser som en sträng hand skall flytta runt. Enskilda individer som måste ses. 

Svennis Eriksson omtalad för att vara bra på detta seende. Ur denna individfokusering utveckla laganda och spelaransvar.

Tillit och trygghet nyckelord. I ett psykosocialt klimat vilande på dessa grundstenar växer spelare.

Upp till bevis, Andersson!

Fotnot. Brynäs - ni är bäst i världen! Framlidne legendariske sportjournalisten Lasse Sandlin, född i Hofors i Gästrikland, satte detta en gång som rubrik i Aftonbladet. Datum okänt. Om hur leda professionella medarbetare, se gärna "Tänk dig ha Zlatan i ditt team: Projektledning kan vara som att coacha Milan", i tidskriften Projektvärlden nr 4. Författare undertecknad tillsammans med Monika Wallmon.