Politiker skall ha små fickor

Hösten 1969 skrev jag min C-uppsats i u-landssociologi om Kuba. I princip helt utan handledning. Träffade min utsedde handledare Olavi Junus, i och för sig en mycket inspirerande person med karaktär, två gånger under uppsatsskrivandet. 

Två korta gånger. Vid starten och när jag efter årsskiftet 69/70 lämnade in den färdiga uppsatsen. 

Lånade travar med böcker om Latinamerika på Dag Hammarskjöldbiblioteket som på den tiden låg nere vid Fyrisån. Kompletterade med böcker inhandlade på Lundeq. Satt hemma i mitt inackorderingsrum på Geijersgatan på Luthagen och skrev för fulla muggar. 

På mekanisk skrivmaskin, Tidigt om morgonen och sent om aftonen kunde mitt flitiga knatter höras. Upp med tuppen, ned med stjärnorna på himlavalvet.

Landade i över 100 tättskrivna sidor. Märk väl: utan att någon annan under det febrila skrivandet läste min text och synpunkterade. Det hade den nog vunnit på.

Trodde aldrig jag skulle få komma till Kuba, vågade inte tro annat än att det skulle stanna vid en dröm. Resor dit var faktiskt på gång under årens lopp. Men blev av olika anledningar aldrig av.

Men i december 2009, fyrtio år efter uppsatsen, ankom jag så Havanna. Det gamla rödskägget betaget från första stund. Glömmer aldrig känslan när planet efter en lång, krävande flygtur sänkte sig ned mot Kuba. 

Slagord på husväggarna. Patria o Muerte! Venceremos! Muralmålningar med Fidel, Camilo Cienfuegos (omkom i en mystisk flygolycka) och Che. 

Den sistnämnde, vars ansikte mötte mig på en affisch i mitt rum på Geijersgatan, hedrade vi med ett besök i Santa Clara där hans reliker förvaras. Nådde staden efter en busstur där den mytomspunna Grisbukten passerades. 

Che var bestämt emot att politikerna skulle leva på en annan, läs: betydligt högre, materiell nivå än uppdragsgivaren, folket. Icke minst därför avskydd av politrukerna i öst. Nomenklaturan. Den nya klassen, som jugoslaven Milas skrev om. 

Såg i går eftermiddag, när vårsolen brände och persiennerna måste släppas ned, Kusturicas dokumentär om Pepe, den folkkäre presidenten i Uruguay. Med en bakgrund i Tupamaros, stadsgerillan. Många år i fängelse. Hans universitet.

Vägrade leva privilegierat. Körde omkring i en liten blå folkabubbla. 70 procent av lönen avsattes varje månad till en investeringsfond för byggandet av bostäder åt fattiga. 

Därifrån, från honom, hämtar jag det om att politiker skall ha små fickor. Men stora hjärtan. Samma ideal som Che Guevara. Jämför med våra politiska "ledare"! Små skallar och stora fickor. Berikar sig själva. Och vi, det förslavade folket, låter dem hållas. Värst av allt. 

Efter den utmärkta dokumentären, se den!, lyssnar jag till Victor Jaras sammetslena röst på Spotify. Jag kan inte spanska. Men minns väl Cornelis platta med Victor Jara-texter på svenska.