Varför inte en pappersfigur i riksdagsbänken?

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare. Förlåt att jag upprepar mig. Kanske bearbetar jag ångerfullt ett magplask. Det hela dök upp på nytt när jag läste en artikel om Löfvens havererande, för så måste man med mina ögon bedöma det, ledarskap. 

Andra, läs: de partitrogna, må värdera hans insats annorlunda. Det lär de säkert göra om jag känner dem rätt.

För några år sedan var jag inbjuden till en socialdemokratisk förening i Gävle. Med koppling till forna arbetarstadsdelen Brynäs som det dessa dagar stukade hockeylaget med alla förtvivlade supportrar emanerar från. Hjälper inte att vi klådde ärkefienden häromdagen. 

Åtminstone höll partiet till i en källarlokal belägen på en av tvärgatorna ett stenkast från folkskolan där Lasse Strömstedt, sedermera fängelsekund och författare och med åren fyrkantig gråsosse, var elev. Ingen vidare snäll sådan, enligt initierade.

Jag bor på gångavstånd från Brooklyn. Kvällen ifråga packade jag ned mina medborgarlönsböcker och knallade dit. Inte alltför lätta steg. Jag brukar känna på mig när det skall gå åt fanders med ett offentligt framträdande. Och det gjorde jag även nu.

Mannen som bjöd in mig var som jag förstod det nyinflyttad till Gefle. När han hörde av sig bad han mig komma och prata om medborgarlön, eftersom det enligt honom behövs ett nytänkande inom socialdemokratin. En varningsklocka ringde omedelbart inom mig.

S och nytänkande?! Skulle inte tro det. En stelnad rörelse, fast i sina överspelade tankefigurer. Ändå tackade jag obegripligt nog ja. Smickrad? 

Många på plats. På första bänk en socialdemokratisk riksdagsledamot: Elin Lundgren. (På bilden i röda glasögon framför "arbetsplatsen".) Skeptisk för att inte säga föraktfull min från första sekund. 

När det inbjöds till diskussion efter mitt uselt framförda föredrag tog hon snabbt till orda och hyllade den förkättrade arbetslinjen.

Medborgarlön - vilket trams! Låter som ett socialbidrag, som en karl som presenterade sig som brandman fräste. Lundgren mumlade något om att medborgarlön ingenting annat är en kvinnofälla. 

Inte blev det någon diskussion värd att skriva hem om. Jag kom snart av mig. Tröttnade. Dålig sinnesstämning efteråt. 

Läste som sagt häromdagen en artikel om Löfven. Sänket som han kallas. Eftersom han försämrar opinionssiffrorna för S så fort han öppnar munnen. Hur möjligt att en sådan inte puttas bort? 

Artikelns huvudfråga. Svaret givet. Inom S råder en lojalitet starkare än Kungsberget. 

Partipiskan viner över huvudet på riksdagspolitikerna. Och med ersättningar högre än vad många universitetsprofessorer har i lön sitter de lydigt stilla i bänkarna. Tigande partiboskap för partiledningen att fösa omkring med. 

I en intervju med Lundgren avslöjade hon att hon inte delar den omlagda - vilket den i och för sig inte är - migrationspolitiken i riktning mot åtstramning. Men att hon röstar mot sin uppfattning och med majoriteten, för så gör man bara. 

Kunde man då inte lika gärna ställa in en pappersfigur i riksdagsbänken? 

Löfven kan sitta lugnt - ett tag till. Med sådant folk i båten.