Karl Marx samhällsteorier ledde honom till att se en röd framtid framför sig. Det var enligt honom oundvikligt. I och med att proletariatet beträtt den historiska scenen. Intet hava proletärerna att förlora, endast sina bojor. Kapitalismens dödgrävare per definition.
En klass för sig som det marxistiska språkbruket lyder formeras. Ett kollektivt medvetande utvecklas, en kamp för gemensamma intressen frammanas genom bildandet av fackföreningar och partier.
En samlad arbetarrörelse som arbetarklassens vapen i klasskampen.
Det var Marx och då, det. När morgondagarna sjöng.
Farväl till proletariatet hälsade den insiktsfulle André Gorz. Det traditionella proletariatet, industriarbetarklassen, har minskat kraftigt i länder som vårt. Fackföreningarna dansar
tango med arbetsköparen. Socialdemokratiska partiet flörtar med medelklassen.
Den tidigare relativt skyddade medelklassen vars läge blivit alltmer prekärt. Guy Standing och andra använder därför begreppet prekariatet om en deklasserad medelklass placerad i samma rangliga båt som många andra.
Man kunde också säga working poor. Människor arbetar och gör rätt för sig men klarar sig ändå inte. Den socialrealistiska filmen Rosie (2018) illustrerar detta. Familjefadern har ett arbete, förvisso lågavlönat och osäkert, men familjen tvingas använda bilen som bostad.
I bästa fall via det sociala få hjälp med en övernattning. Dock bara enstaka nätter.
För flera år sedan skissade jag på en bok med titeln Samhällets olycksbarn. Titeln inspirerad av Victor Hugo. Alltfler hamnar i utsatthetens kategori. I och med att skubb-ekonomin breder ut sig och de fasta, trygga anställningarna blir en bristvara.
Kollektivt tänkande, som när Marx skrev, ersätts av ett atomiserat i den socialdarwinistiska samhällsatmosfären. Makten har intet att frukta när koncentrationslägersdiskursen, för att dra till med ett överdramatiserande ord, är förhärskande.
Läser en nyskriven artikel om lägret Ravensbrück och de kvinnliga fångarna. De stal hänsynslöst av varandra. Gick bokstavligen över lik för att komma åt en brödbit. Medkänsla och solidaritet mellan fångarna? Glöm det. Var och en sig själv närmast. För att överleva.
Vad med de gula västarna i Frankrike? Måhända ett frö till något. Men kanske för
heterogena, därmed ligger splittring och oenighet hela tiden på lut. Jag är och förblir tveksam.
Studentrevoltens ikon, Herbert Marcuse, hyste en romantisk uppfattning om vilka som enligt honom var upprorets bärare. Den traditionella arbetarklassen är välintegrerad i systemet och småborgerlig i sina värderingar. Det kan man hålla med om.
Men en systemomvälvande revolt från outdrops och andra lösa element? Nej, det sätter jag ingen femma på. Makten kan sova lugnt. Stenkastning och fönsterkrossning från och till. Det är allt. Systemet består.
Det går inget spöke genom Europa, kommunismens spöke som det hette i Kommunistiska manifestet.
Migrantnidingarna i Trollhättan och annorstädes tillhör enbart de kriminellas rakt igenom destruktiva kategori.
Fotnot. I boken Tio Guds bud reinvented har jag tillsammans med konstnären Erling Öhrnell försökt fånga vilka tysta normer som styr i det socialdarwinistiska samhällsklimatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar