Det var sannerligen mödan värt, äh - någon möda var det ju inte utan snarare lustfyllt!, att läsa Sven Delblancs samlade texter om vår främste ordmakare, i Strindberg - urtida, samtida, framtida (2006).
Den bild jag möter hos Delblanc är den bild av Strindberg jag själv genom att läsa honom framkallat. Hos Delblanc bekräftas den genom mångårig läsning förvärvade bilden.
Mångsidigheten. Komplexiteten. Strindbergs förhållningssätt till teorier och ideologier, hur han använder dem i författarskapet. En pragmatisk hållning, om man säger så. Ingen exegetik. Använda är nyckelbegreppet. Osentimentalt, kunde man tillägga.
Som sociologen Johan Asplund lärde oss en gång: theoria betyder att skåda. Med teorier ser vi bättre. Men låt dem inte bli några käpphästar som vi inte kliver av utan rider runt, runt på i cirklar. Man måste vara beredd att överge och skynda vidare. Vidga sitt aspektseende.
Vi börjar om, sa Lars Gustafsson.
Strindbergs religiositet. Hans metafysik. Delblanc gör de skiftande positionerna och hållningarna i livet rättvisa, konsekventa. Han är följsam mot Strindberg. Utan att idolisera eller förnumstigt akademiskt lägga tillrätta.
Han inser Strindbergs storhet, men därför ingen byst eller piedestal. Delblanc närmar sig en kollega, på valfrändskapens grund.
Den nykritiska litteraturvetenskapliga skolan (om ni sett filmen Döda poeters sällskap minns ni en bok som Robin Williams lärare uppmanar eleverna att riva sönder, nykritikens bibel) är också Delblancs. Att läsa texten "inifrån". Närläsa. In i raderna! Med öppna ögon!
Inget psykologiserande. Ingen biografi. Inga "externa" förklaringsmodeller. Kvinnohataren försvinner. Den "konstige" Strindberg. Alla förvridna uppfattningar om honom som reproducerats till leda. Exploateringen, som i Enquists Tribadernas natt.
Den Strindberg jag mötte på gymnasiet - som svenskaläraren gjorde sitt bästa för att döda. Jag minns att jag i det muntliga förhöret i svenska inför censorer gavs Strindberg att analysera. Jag hade skrivit stora A på uppsatsen.
Men jag var inte särskilt motiverad när jag skulle svara inför censorerna denna majmånad med annalkande sommar utanför fönstret. Tvärtom.
Länge dröjde det innan min strindbergläsning tog fart efter gymnasiets ökenår. Läraren - jag tror han hette Danielsson och jag hade honom även i engelska, han talade med vad han trodde var utpräglad Oxfordengelska - hade lyckats skrämma bort Strindberg från mig.
Men när jag väl återkom, när det var dags, blev det volym efter volym, mitt privata bibliotek är välförsett med den oundgänglige Strindberg som aldrig slog sig till ro. Romaner. Dramatik. Poesi, Stridsskrifter. Inferno. Allt. Men ingen om-litteratur utan primärkällan.
På väggen över skrivbordet två porträtt. Uppfordrande blick! Refraktionären. Upprorsmakaren. Frätande under det som kallats Strindbergsfejden. Hyllad av den framväxande arbetarrörelsen. En folkets författare.
Andra än Delblanc som avhandlat Strindberg? Myrdal förstås. Lagercrantz. Kommer i hastigheten inte på någon mer. Men ingen klår Delblanc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar