Varför inte minska pensionen som straff?

John Cleese har retat upp de rättrådiga, de lättkränkta som älskar att rycka ut och fördöma och skapa nätstormar, i maybe the not so good old Britain anymore genom att tweeta att han inte är kulturrelativist. (https://www.sydsvenskan.se/2019-05-30/john-cleese-i-blasvader-efter-twitterinlagg) 

Förutom att han öppet - hörde ni, öppet?! - säger att han inte känner igen sig i London längre. Är det verkligen en engelsk stad? Denna brokiga, "mångkulturella" som de rätttrogna säger, stad.

Fy, fy. Inte ta ställning på det sättet, det vill säga fel ställning. Inte tala om verkligheten utan att först montera på sig de normkritiska, identitetspolitiska, kulturrelativistiska solglasögonen. Hur naiv får man vara? Silly walk? Nej, silly talk. 

Kan man inte avskeda den usle avfällingen på något sätt? Någon sanktion, något straff, måste väl ändå finnas att tillgå? 

Landsförvisning? Men tydligen bor han inte i England längre. Lyckosten har reskassan för att kunna röra på sig. 

Men, vad tror han, att han i egenskap av gammal, ikoniserad Monthy Python-medlem går fri? Att han kan tillåta sig vad som helst i det bistra åsiktsklimat som råder?

Varför kan han inte vara som Schyffert eller den där turkfödde "komikern" Özz eller vad han heter som ålderskränkte - jo, jag kan jag med - Janne Josefsson och sätta en ära i korkade uttalanden som faller de rättrådiga på läppen. Eller bara vara "opolitisk"? Snäll.

Själv är jag bortom avskedanden och bestraffningar, i rollen som anställningsfri. Lägg till chäfsfri - halleluja, Herren vare tack och lov. Om inte staten får för sig att ännu mer minska på den redan beskurna pensionen som straff. 

Mållgan, förlåt, Morgan kanske han heter, och det sorgliga gänget kan ju alltid åberopa den nya lag som är på gång som skall skärpa straffen för hot mot politiker. En lag som lätt blir en gummilag. Vilket kritiskt uttalande är inte ett förtäckt hot? 

Om jag skriver att jag inte känner igen mig i Sverige längre, massinvällningen har förändrat mitt land. Till det sämre. Ta bara stadsbilden i min hemstad Gefle, var är mitt igenkännbara Gefle? 

Och om jag skriver att jag är ingen kulturrelativist. Den kultur jag ansluter mig till - med komponenter som kristen, demokratisk och jämställd - är naturligtvis överlägen en barbarisk "kultur" som förespråkar sharia, hedersmord och kvinnoförtryck. 

Annars är jag ju inte riktigt klok. 

Kepsen av för Cleese!

Bild: Braastad, Aldun/TT Nyhetsbyrån

Räknenissarna tagit över kyrkan - också

Kristen är jag. Döpt och konfirmerad. Och djupt gudstroende - det viktigaste av allt. Ett tag umgicks jag ändå med tanken att lämna Svenska kyrkan. Främst på grund av ärkebiskopens i mina ögon vankelmodiga beteende gentemot de mot oss kristna fientliga. En missriktad tolerans gentemot de intoleranta. 

Ett utträde skulle fått min mor att vända sig i sin grav. Hon, den plikttrogna kyrkvärden som varje söndag knallade upp till kyrkan där på höjden nära himlen i Sandviken. Och mycket engagerad i kyrkan. 

Men så stannade jag kvar. Kändes viktigt att försvara kyrkan och det den står för i det oroliga, mångkulturella som de korrekta säger om det strukturella sammanbrott som pågår, samhället. Men så  får jag mig en tankeställare.

I Gefle Dagblad 28/5 meddelas nämligen att Sankt Ansgars hus (bilden), tillhörande Svenska kyrkan, skall säljas. Huset är i dåligt skick, behöver rustas. Men det kostar för mycket, enligt Robert Krantz, ordförande i kyrkorådet. 

Kyrkans hus och prästbostaden, båda centralt belägna och man fick dem i blickfånget när man rörde sig i kvarteren, har man redan sålt. Utgallringen skall tydligen fortsätta. Osynliggörandet av det kristna arvet. 

Anpassning till de fientlig krafterna? Man kan inte låta bli att undra. Tolerans mot de intoleranta, som sagt. 

Det verkar som om räknenissarnas snöda tänkande har tagit sig in i och ockuperat även kyrkan, som det gjort inom skola och sjukvård. Byggnaderna har ju inte bara ett kommersiellt värde, utan ändå mer ett symboliskt. Det borde vara självklart och orubbligt. 

"Kyrkan mitt i byn", sa man förr. Signalerande att vi faktiskt lever i ett kristet samhälle som vi har att försvara. 

Man kan inte behålla fastigheter av "nostalgiska skäl", menar Krantz. Hör mannen inte själv vad han säger?! Det låter ju hur galet som helst. Med sådana vänner behöver kyrkan inga fiender.

Kyrkan är en institution i samhället, med ett förflutet, en nutid och - hur skulle vi kunna tro något annat, vi kristna? - en framtid. 

Menar Krantz att den tillhör det förflutna? Att den spelat ut sin roll? Ordet nostalgi är illavarslande, för att inte säga alarmerande. Hur förs diskussionerna egentligen inom kyrkorådet bakom stängd dörr? 

Varför inte riva Heliga Trefaldighet, granne med Sankt Ansgar, när man ändå håller på? Knappas en lönsam inrättning med få "kunder". Kanske svår att avyttra till någon fastighetsspekulant. 

Det är naturligtvis inte nostalgi att försvara kyrkans lokaler. Det är att skydda andligheten. Och det kristna symbolvärdet. 

Bevara Sankt Ansgars hus! 

Vad kunde de bli annat än chäfer?

Jag berättade häromdagen om en student som hört av sig till mig. Efter att ha behandlats mycket illa av två lärare vid Högskolan i Gävle. Hon visste väl inte till vem hon vågade anförtro sig. Så jag borde kanske känna mig hedrad. Jag är ju numera bortkopplad från högskolan och kan inte påverka något där. 

Nåja, anställningen har upphört. Men ett fåtal tidigare kolleger har jag kontinuerligt kontakt med. Resten är jag bara glad att slippa, lojala organisationssjälar. Det enda jag saknar från högskoletiden är lönen. Efter den stora pensionsförskingringen. 

I skrivande stund vet jag inte vad som hänt med studentskans ärende. Jag misstänker, med bitter erfarenhet, att högskolan försöker få det att "försvinna". Jag vet att hon på min inrådan kontaktade en journalist på Gefle Dagblad. Få se om han nappar. 

Men vem vill läsa? Jag är skeptisk. Högskolan äger inget större intresse hos populasen i denna fabriksmentalitetens akademikerfientliga region. Om man inte kan bjuda på någon saftig skandal, förstås. 

Studenten undrar om jag närmare känner till de namngivna lärarna. Kanske tvivlar hon på hur hon skall se på dem. Jag ligger lågt, svarar lite undvikande och kryptiskt. Men visst vet jag mycket väl vilka de är. Alltför väl. 

En tidigare student. Ingen stjärna, snarare überkorkad. Men det är klart. I dagens högskolevärld, med en styrande managementmodell, kan man ju alltid bli "utbildningsledare" (vad eller vem fan skall man leda, om medarbetarna är legitimerade professionella?!). Om man är klen på att forska och skriva. Och sedan kan man leka storkucku, som vi sa i Sandviken. 

Jag minns från de gyllene åren i Upsala. Ingen på min institution ville bli prefekt som det hette på den tiden och fortfarande borde heta. Numera heter det "akademichef" (men utan akademi i den traditionella bemärkelse) eller "avdelningschef" (vilket innebär att en med lägre akademisk examen kan basa över professorer). I Upsala ville man forska i första hand, i sämsta fall undervisa.

När kolleger började anmäla sig som intresserade att vara chäfer, alldenstund sådana vansinnigt nog skulle tillsättas, var det förstås ett sjukdomstecken i organisationen. Som gammal organisationsteoretiker vet jag att man bör se upp med dylika sjukdomstecken som är varningstecken. Organisationen är på väg åt fel håll. 

Den chäf, som studentskan ovan haft att göra med, och som förstås håller sina underlydande lärare om ryggen, gullar vämjeligt med dem på Instagram, var inte heller hon någon stjärna som student. Sedermera fick hon ur sig en sådan där "genusvetenskaplig" avhandling. 

Och sådana kan ju vara hur dåliga som helst - det handlar ju bara om att tänka rätt i de korrektas ögon och idissla rätt mumbojumbo. 

Svårt för mig att hålla mig neutral och saklig när jag känner till soporna på gången. Om jag tillåts uttrycka mig så vanvördigt. Men till den illa behandlade studentskan som tog kontakt med mig yppar  jag ingenting. 

Bild: SkrattNet.Com

Primavera - noch einmal!

Primavera. Som förresten, slår det mig osökt, en utomordentlig italiensk ristorante på Bergmannstraße i Kreuzberg i Berlin heter. Billig och god mat, trevlig miljö, utsikt mot den aldrig stillastående gatan i Västberlins mest levande stadsdel. Åh, att ha en barre där!

Jag sitter och lyssnar till Vivaldis Våren i hans Le Quattro Stagioni. Sluter ögonen. Vet inte hur många gånger jag hört den. Tröttnar aldrig.

Förr, kanske sker det fortfarande, kunde psykiatriker, sådana där figurer som tycker om att diagnostisera, snabbt plocka fram blocket och förskriva psykofarmaka till människor, tala om att det bland oss finns sådana som lider av vår- och höstdepressioner. Som om årstiden i sig lockade fram något mörkt hos den drabbade. 

Risk för självuppfyllande profetia: - Ajdå, vår! Dags må kymigt och krypa ned under täcket.

Jag har tidigare haft svårt för våren. Det skarpa ljuset. Översköljande. Utan barmhärtighet. Here comes the sun, sjöng Harrison. Som vore jag ljusskygg. Förlåt den billiga lustigheten.

Men sedan ganska många år är det inte så. Jag njuter av våren. Ljuset. Besväras lyckligtvis inte, som andra, av pollenallergi. Jag hör ljud som ekar från barndomen, fast minnet annars inte är särskilt mycket på min sida. Fåglar som kvittrar när jag en vårmorgon traskar till Murgårdsskolan med den blå bagen i handen. 

Under traskandet känner jag mig lycklig. Redan tidigt kom jag att älska de ensamma stunderna med mig själv. Någon flockvarelse har jag aldrig varit. 

När jag efter skoldagens slut återvänder hem, är det inte uteslutet att doften av nybakade smörhönor bosatt sig i trappuppgången. Mamma ville att vi alltid skulle ha färskt kaffebröd. Ofta satte vi oss ned hon och jag för en, det var jag som liten parvel som namngivit den, gemytlig stund. Inga mobiler fanns att fippla på. 

Hygge sig, säger dansken. Och danskarna är, om ingen visste det, jordens lyckligaste folk. De kan verkligen det där med att hygge sig, de är proffs på det. (Kika gärna på Spise med Price i dansk tv, så fattar du.)

Bästa tiden är ändock skiftningen mellan vinter och vår. Brytningstiden. Det är förändring, radikal sådan, som sker. Jag som annars hatar förändring, i det lilla och vardagliga nota bene, hälsar denna förändring med förväntan. Livet känns med ens öppet och oskrivet. Vad som helst kan hända.

Snart redan juni. Måste våren vara så förbaskat kort och gå så fort?! Det kan göra mig deprimerad.  May there always be spring! Och hör sen. 

Skall studenten behöva kontakta Janne Josefsson?

Gefle Dagblad hör av sig. En läsare har kontaktat tidningen, bett om min e-postadress. Med anledning av en artikel ur min hand om tystnadskulturen på Högskolan i Gävle. (GD 12/6 2018)

Det visar sig vara en student från samma högskola. Studenten, vi kan kalla henne K, har utsatts för kränkande särbehandling av två lärare. K är förtvivlad och söker hjälp. Jag ber henne utveckla vad som hänt. Hon nedtecknar en beskrivning som är mycket konkret och detaljerad. Därmed blir den oundvikligen vederhäftig. Den berör. 

Vad är det som pågår däruppe på Kungsbäck, hur pass representativt är K:s fall? Är det vanligt förekommande att studenter behandlas på detta sätt?

Jag är fullt medveten om att en situation kan tolkas på olika sätt av de inblandade. Men K:s berättelse, sakligt redovisande ett händelseförlopp, tyder inte på något annat än att det hon beskriver är med verkligheten överensstämmande. K har behandlats mycket illa. Ingen tvekan om den saken. 

  

Lärarna har anmälts av K. Liksom deras avdelningschef. Modigt. Känsligt anmäla dem som har makt över en. Men K gör det enda rätta. Hon har fog för att anmäla. Så här får det inte gå till. Dessutom med metoo i färskt minne. De två lärarna är män. 

Inget har dock hänt. Inget tyder i skrivande stund på att högskolan tänker ta detta på allvar. K mottager enstaka mejl från chefspersoner. Avmätta och avfärdande. Inga klara besked om att erforderliga åtgärder kommer att vidtagas. 

Det finns, det vet jag som gammal SACO-ordförande, klara rutiner för hur en dylik anmälan skall hanteras av organisationen. Men det sker inte denna gång. Inget händer. Trots att man är skyldig att agera.

K hör flitigt av sig till mig. Jag lider med henne. Maktlösheten och utsattheten. Att behöva söka råd hos en som varit borta från högskolan i snart två och ett halvt år! Inte mycket jag kan göra. Förutom att offentliggöra. 

Vad vill högskolan skall ske? Tyvärr lätt att bli misstänksam. Hoppas man på att ärendet skall försvinna i och med att tiden går? Hamna i glömska? K förväntas fortsätta sin utbildning som om det hon utsattes för egentligen inte var något att hänga upp sig på? Med repor i själen. Sviktande självförtroende.

Skamligt!

Högskolan i Gävle är en statlig myndighet, skyldig att följa lagar och agera rättsenligt. Lärarna och avdelningschefen är statstjänstemän. En statstjänsteman förväntas uppträda korrekt och oförvitligt. Allt annat är att inte sköta sitt jobb korrekt. Det är att demonstrera olämplighet. Maktmissbruk är ett ord som ligger nära till hands. 

Ytterst är rektorn, Ylva Fältholm, ansvarig för verksamheten i myndigheten. 

Skall K behöva kontakta Janne Josefsson för att något skall hända?

Högskolan i Gävle brukar stolt marknadsföra sig med att den sätter studenten i centrum.

Upp till bevis!

Bild: Högskolan i Gävle. Bildtext: Årets studentstad (Läs: Gävle)

Var inte ett grässtrå!

Broder Hasse hör av sig efter att under stigande förtjusning lyssnat till Joe Hill-sånger. Medryckande, klämmiga melodier som Frälsningsarmén glatt brukar tuta i med. Jag minns den härliga musiken från Sandviken de högtidsstunder när jag slog följe med mormor och mamma till Armén.

Till de fartiga melodierna njuter Hasse av Joe Hills giftiga texter. You´ll get pie in the sky when you die. På nytt högaktuell i fattigpensionärernas och de hemlösas Löfvenland. 

Hasse kände inte till att Joel Hägglund, som avrättades i en politisk rättegång i USA, föddes i Gefle. Knallar man omkring i Gamla Gefle, där det numera bara häckar kulturmänniskor och direktörer inom det offentliga, finner man Joe Hill-gården.

Jag minns en meningslös debatt där med en Jäderlundepigon till poet, född i Sandviken, som i sin enfald och okunnighet beskyllde mig för att vara nyliberal. Något maternalistiskt överlägset i stämman, när hon vurmade för sjukvårdsbiträden, hennes "systrar". Fy satan för dylika nedlåtenhetsfeminister. 

Broder Hasse: - Ännu en våg som gjorde skillnad.

Joe Hill, född i vågens tecken. Hasse är astrolog och har "givit" mig detta teckens utmärkande egenskaper som gjort att jag stolt sträcker på mig. Skriftställaren, född i oktober, än nämligen våg. I detta illustra sällskap återfinns bland annat Zlatan. För att bara nämna en sprakfåle bland många. Sök inte dussinlirarna bland vågarna!

Något att ta till sig: göra skillnad. Jag läste en gång en sufist, namnet fallit bort: 
- Gör skillnad under din jordavandring. Lämna fotspår. Var inte ett bland många grässtrån som vajar i vinden. 

Nå, jag har gjort mina tappra försök. På de tuktade gräsmattor de kallar arbetsplatser. Med det onödiga ogräs som sprider sig under namnet chäfer. Tips på effektivt borttagningsmedel, någon?

Vad var det den utomordentlige stilisten Hjalmar Söderberg, måste fråga Hasse om hans stjärntecken, skrev: Först vill man bli älskad. Därefter hatad. Men aldrig likgiltigt bemött. Ungefär så. 

Och det kan man bli såväl i fängelser som i dåliga, privata förhållanden. Behandlas du med likgiltighet, känner du dig osynlig och osedd, då dör du långsamt. 

Så, frukta inte hatet. Gör skillnad, var inte ett grässtrå!

Varför inte göra processen kort med gamlingarna?

Region Gävleborg har "dragit på sig", som det omskrivande heter (som kunde det likställas med influensa), ett underskott på gigantiska 500 miljoner kronor. Vad som måste göras hemlighålls än så länge av den politiska ledningen. (Gefle Dagblad 23/5) 

Kanske stänga ett sjukhus? Höja skatten? Avgå och ta ansvar? Förlåt, det sistnämnda kan ju aldrig komma på fråga. Politikerna är av Guds nåde och ofelbara. 

Syndabockar måste sökas. Plötsligt upptäcker man att vi som bor i X-län åldras och blir gamla och vårdnadskrävande. (Nota bene, vi har arbetat hela livet och betalat dryga skatter, godtroget och naivt investerat i en förväntad trygg ålderdom.) 

Simsalabim. Det är vi som är orsaken! Mer exakt hur vi är det, framgår inte av reportaget i tidningen, allt hålls på en svepande nivå. 

Ett mycket kostsamt hyrläkarsystem uppges också. Som bekant är arbetsmiljön inom sjukvården i X-län nationellt beryktad för sin uselhet. Ingen med förståndet i behåll lockas söka anställning.

2/3 av Sverige kommuner har växande ekonomiska problem på grund av massinvällningen och medföljande försörjningsstödskostnader. Klart man misstänker att denna kan bidra till underskottet i regionen.

Men om detta inte ett knyst i artikeln. Och den stackars journalisten kniper lojalt med makten. Han vill behålla sitt jobb. 

Regionen är en koloss på lerfötter. Radikal organisationsförändring krävs. Vem skall initiera den? De som tjänar på det nuvarande systemet? Fan tro´t.

Den yttersta orsaken till det ekonomiska haveriet finner vi hos den inkompetenta politiska ledningen. Jag studsar till vid namnet Marie-Louise Dangardt, bördig från Hofors, vice ordförande i regionstyrelsen.  När jag för ett antal år sedan i GD recenserade en bok om Hofors och SKF, citerade jag kompisar från ungdomen bosatta i Hofors och som kallade SKF "Bergen-Belsen". 

Om du färdas med bil och passerar Hofors, kasta gärna ett getöga från vägen på fabriksbyggnaderna. Nog får du lägerkänsla?

MLD gick i taket,. Det står det förstås alla läsare fritt att göra. Men det stannade inte därvid. Hon satte sig i bilen, kvistade in till Gefle för att tala allvar med dåvarande chefredaktören. Rena Ungern som det dessa dagar pekas finger åt. 

När jag förstår att denna politruk är inblandad i regionens ekonomi, får jag kalla kårar. Herregud.

Rekryteringskriteriet till regionledningen är partilojalitet, inte kompetens. Och då blir det som det blir. Vi skattebetalare tvingas stå för fiolerna. Skatterevolten, den högst befogade, ser jag inte ens i fjärran. Dessvärre, ty vad får vi för pengarna? för att citera en direktör.

Tillhör man, som Skriftställaren, seniorerna (som, för att säga det ännu en gång, gjort rätt för sig hela livet) borde man av samhällsomsorg  snabbt kasta sig utför ättestupan. Jag lanserade förresten en gång idén om frivilliga självmordskliniker för dem som belastar samhället. Ingen dålig affärsidé. Gör din samhällsplikt - försvinn! Tackbrev på fint papper till de efterlevande. 

Det tar ju på tok för lång tid att låta de ekonomin svårt belastande svälta ihjäl inom eller utanför institutionerna! En läkare larmadehäromdagen om det svältprojekt som pågår genom undermålig utfordring av de gamla. Han har inte hajat den politiska dimensionen i deta. 

Den oförliknelige Anderz Harning var också inne på hur lösa problemet med de tärande åldringarna i Mogadondalen. Bort med dem, oss, bara! 

Regionen tillhör ungdomarna (tyvärr många arbetslösa) och invällarna (mer eller mindre permanent utanför arbetsmarknaden). Och Marie-Louise Dangardt. Hon kunde travestera mannen på bilden ovan: regionledningen kommer att bestå i hundra år till.

Nationalist? Populist? Högerextremist!

I går afton ett reportage (du hittar det på TV Play) i stats-tv, programmet Korrespondenterna, om Italien. Reportageteamet hade begivit sig till Palermo. 

I programmet tillåts borgmästaren självförnöjt breda ut sig. Utan att störas av kritiska frågor. Han förespråkar vidöppna gränser, helt vidöppna - med en rad verklighetsfrämmande klyschor. 

Lega Nord - som säkert många fler tittare än jag var nyfikna på, vad som förklarar det växande stödet hos italienarna, fick mycket litet utrymme i programmet. Tvärtemot vad som förespeglats i programpuffningen. Den där borgmästaren kunde ha klippts ned. Men det fanns väl ett syfte med att släppa fram den EU-vänlige ostörd. Snart val till EU-parlamentet. Och stats-tv gör sin plikt. 

Reportern använde, utan att en enda gång precisera, ordet högernationalism. Det gör de numera i stats-tv. Ogenerat brukas denna term. Osökt undrar man i logikens namn: kan det finnas en vänsternationalism? Och, hädiska undran: kan man rentav tänka sig en kärlek till den egna nationen som är varken höger eller vänster? Den bara är.

Ta de fosterlandsälskande norrmännen, är de "högernationella"? Engelsmännen? Eller är det bara vi svenskar som är höger, och främlingsfientliga, när vi älskar vårt land? 

Politikerna gödslar det offentliga icke-samtalet med ordet högerpopulism. Det används fördömande och stigmatiserande. Jag antar att skulle de pressas på innebörden, stod de där med tvättad hals. Okunniga pratmaskiner.

När jag studerade statsvetenskap i Upsala, använde vi begreppet populism som ett beskrivande begrepp. För att ringa in peronismen i Argentina och andra populistiska rörelser. 

Jag översätter det med "folklig" eller "orienterad mot folket". Kan förses med en positiv innebörd. I den betydelsen borde alla politiker vara populister. Vad en högerpopulist är för något, det vet jag inte. Folklig på fel sätt? Och, även här i logikens namn: finns det en vänsterpopulism?

Högerextrema pratar sossarna titt som tätt om. Vilka är de? Det uttalas mycket svepande. I trålen kan därför många olika fastna. Passande för ett parti, och en statsminister som borde värna alla, som segregerande tänker i termer av vi och dem. 

Det här sättet att använda nyckelord på, smutsar ned det offentliga samtalet och bidrar till demokratins förfall.

Victor Klemperer analyserade språkets förfalskning i Tredje Riket och sedermera DDR. Med primär erfarenhet av de båda totalitära systemen. Språket, de offentliga lögnerna och påhitten, tilldelades i dessa system en instrumentell funktion, skulle gagna den totalitära makten. Dr Klumpfot var en mästare på detta, in i det sista. 

Genom att analysera språket - ordvalet, vilka ord som förekommer och hur de används - blottlägger vi samhällstillståndet. Det står med andra ord (sic!) illa till med Sverige. De etablerade politikerna och statsmedierna bär ansvaret. 

Fotnot. Varen svenske! uppmanade Per Albin Hansson. Vad säger du, Löfven, om honom? Högernationalist? Högerpopulist? Främlingsfientlig? Du kanske skulle utesluta honom om han var aktiv sosse i dag?

Ett Furuvik utan inlåsta djur

Furuvik. Namnet signalerar småskolans resor med välfylld matsäck och läsk. Jag minns inga karuseller - aldrig tyckt om dem för den delen, frivillig tortyr - men vilda djur. Ingen tv fanns. Så det var stort att komma nära dessa djur. Tarzanfilmerna icke att förglömma, förstås. 

Vi tyckte det var konstigt att Furuviks djur inte var i Afrika. Hur hade de hamnat så långt hemifrån? Och varför såg flera av dem direkt ledsna ut? Vi frågade uppfordrande vår snälla, avgudade fröken. Men jag har glömt vad hon svarade. 

Furuvik. Namnet signalerar spelning med mitt band en sista april på restaurang Tyrol. Härligt gammalt hus, tinnar och torn, som sedermera brann. Hustrun i den familj som ägde parken då skällde ut oss för att vi varit och tullat på pilsner, Starkbock, som förvarades i backar i köket bakom scenen. Törstiga grabbar. Knappast någon mer spelning där.

På Stora scenen Pretty Things. Huvudattraktion. Vår kapellmästare noterade, när han hämtade ut ett, för att vara vi, frikostigt gage, att engelsmännen kvitterade ut ett inte mycket större än vårt. De var på nedgång.

Furuvik. Namnet signalerar en varm höstdag på 1970-talet. Dåvarande VPK hade abonnerat parken för en dag i politiken och festens tecken. Av okänd anledning var jag på plats. Passade på att stryka runt och observera. Reagerade på att djuren stod trångt, inte verkade ha det bra. Parken var definitivt, liksom Pretty Things, på nedgång.

När jag i dag strosade i parken under vår årliga tur dit (hutlöst inträde: 259 pix per skalle!) blev jag noch einmal fundersam över att den har öppet så kort tid på året. Bolaget som tog över, efter att den varit i kommunens ägo ett tag, sitter väl och glor på siffror. Struntar i vad parken skulle kunna vara. 

Tack och lov är de vilda (?) djur jag storögt betraktade med skolkamraterna borta. Förutom schimpanser som tvingas fåna sig för att få mat. Kamelerna ger ett malplacerat intryck. Kängurur som hämtades till parken dog en efter en. Men nya har placerats ut i den. Slit och släng. 

Adderas kan, att jag aldrig hört om några djurrättsaktivister som intresserat sig för Furuviks inburade djur. Men de har väl fullt upp med att förstöra för svenska bönder. 

Efter att ha läst makarna Anthonys böcker om vilddjursreservatet Thula Thula i Sydafrika, hur djuren har det där, vill jag föreställa mig ett Furuvik utan instängda djur. Och då kunde väl parken ha öppet året runt? Den ligger ju vackert där vid havet. 

Med det utmärkta UL tar man sig snabbt och billigt dit från Gefle. 

Bättre förr? Nej, men fan så mycket roligare!

Retropia hette den välskrivande sociologen Zygmunt Baumans sista bok. Titeln syftande på att man, regressivt, förlägger utopin till det som var. Lyckoriket. Därmed förgånget och över, kunde det tyckas. Men gårdagen drar ohjälpligt, lockar och bländar. 

Varför ständigt denna tanke som absolut inte, jo - kanske lite, badar i bitterljuv nostalgi, hos mig om att det var bättre förr? Ju förr, desto bättre, som någon vitsade till det. Ålderstecken? Tja. 

När någon dör, framförallt någon jag kände, kommer det spontant från den inre rösten, den förmenta sanningens smått förebrående röst: Fattar du inte att det var bättre förr?! Det som den dödes livhistoria berättar - det är beviset. Om jag byter bättre mot roligare, kanske det mer precist fångar vad jag känner. 

Häromdagen lämnade konstnären Peter Dahl jordelivet. Jag minns med förtjusning en rolig (!) brevkonversation med honom, han var ju även en driven skribent, om hur han hade det som lärare på Valand. Jesus Kristus och hans tolv discipler. Tjo, vad det var livat på Valand den gången! 

Boken Konstnären som magister ur Peters hand skildrar detta, om jag minns rätt. Den står någonstans i mina överfulla hyllor - med dedikation.

Inte gick det att undervisa på det Valand som intagits av de röda stormtrupperna!  Stormöten skulle ständigt hållas. Ingen borgerlig konst fick läras ut! Bort med traditionerna! Proletkult! 

Peter åkte ned till Göteborg, jag tror nästan varenda vecka, utan att hålla någon lektion, drack kaffe och surrade med vaktmästarna, åkte sedan hem.

Något ättikshuvud skulle säkert inte finna detta med Valand roligt. Men det gör jag. Det var ju för bövelen liv och fart. Den gamla konsthögskolan skakade. Morgondagarna sjöng. 

Eller som när sociologiprofessorn George Karlsson återvände från en tjänsteresa och upptäckte att studenterna lagt beslag på hans kontor. Alla hans grejor utflyttade. Rummet konfiskerat, tillhörde revolutionen. Underbart!

Kanske är jag barnslig. Lättroad. Må så vara. Hellre det än vara ett förgrämt ättikshuvud. 

Men inte fann jag det särskilt roligt när studenterna ockuperade sitt eget kårhus i Stockholm. Vad skulle det vara bra för? Varför inte pang på rödbetan? Riksdagen eller slottet. SAF-huset på Blasieholmen. 

Har för mig de var inne på att ockupera Operan också. Luktar borgarungar, pappas gossar. Politiskt totalt ofarliga. Och ganska snart på väg in i pappas breda famn igen. 

Så glad jag fick uppleva den röda, stormiga tiden! Jämfört med nu. När värdegrundarna och pk:arna tagit över. Vilka blekfisar! Och de lättkränkta studenterna, sedan. Fy sjutton, säger jag bara. Rapporter får jag ju återkommande från min sista arbetsplats - högskolan. 

Tack och lov är jag inte kvar i detta genusifierade dårhus!

Bättre förr? Nej, men fan så mycket roligare!

Bild: SVT