I går afton ett reportage (du hittar det på TV Play) i stats-tv, programmet Korrespondenterna, om Italien. Reportageteamet hade begivit sig till Palermo.
I programmet tillåts borgmästaren självförnöjt breda ut sig. Utan att störas av kritiska frågor. Han förespråkar vidöppna gränser, helt vidöppna - med en rad verklighetsfrämmande klyschor.
Lega Nord - som säkert många fler tittare än jag var nyfikna på, vad som förklarar det växande stödet hos italienarna, fick mycket litet utrymme i programmet. Tvärtemot vad som förespeglats i programpuffningen. Den där borgmästaren kunde ha klippts ned. Men det fanns väl ett syfte med att släppa fram den EU-vänlige ostörd. Snart val till EU-parlamentet. Och stats-tv gör sin plikt.
Reportern använde, utan att en enda gång precisera, ordet högernationalism. Det gör de numera i stats-tv. Ogenerat brukas denna term. Osökt undrar man i logikens namn: kan det finnas en vänsternationalism? Och, hädiska undran: kan man rentav tänka sig en kärlek till den egna nationen som är varken höger eller vänster? Den bara är.
Ta de fosterlandsälskande norrmännen, är de "högernationella"? Engelsmännen? Eller är det bara vi svenskar som är höger, och främlingsfientliga, när vi älskar vårt land?
Politikerna gödslar det offentliga icke-samtalet med ordet högerpopulism. Det används fördömande och stigmatiserande. Jag antar att skulle de pressas på innebörden, stod de där med tvättad hals. Okunniga pratmaskiner.
När jag studerade statsvetenskap i Upsala, använde vi begreppet populism som ett beskrivande begrepp. För att ringa in peronismen i Argentina och andra populistiska rörelser.
Jag översätter det med "folklig" eller "orienterad mot folket". Kan förses med en positiv innebörd. I den betydelsen borde alla politiker vara populister. Vad en högerpopulist är för något, det vet jag inte. Folklig på fel sätt? Och, även här i logikens namn: finns det en vänsterpopulism?
Högerextrema pratar sossarna titt som tätt om. Vilka är de? Det uttalas mycket svepande. I trålen kan därför många olika fastna. Passande för ett parti, och en statsminister som borde värna alla, som segregerande tänker i termer av vi och dem.
Det här sättet att använda nyckelord på, smutsar ned det offentliga samtalet och bidrar till demokratins förfall.
Victor Klemperer analyserade språkets förfalskning i Tredje Riket och sedermera DDR. Med primär erfarenhet av de båda totalitära systemen. Språket, de offentliga lögnerna och påhitten, tilldelades i dessa system en instrumentell funktion, skulle gagna den totalitära makten. Dr Klumpfot var en mästare på detta, in i det sista.
Genom att analysera språket - ordvalet, vilka ord som förekommer och hur de används - blottlägger vi samhällstillståndet. Det står med andra ord (sic!) illa till med Sverige. De etablerade politikerna och statsmedierna bär ansvaret.
Fotnot. Varen svenske! uppmanade Per Albin Hansson. Vad säger du, Löfven, om honom? Högernationalist? Högerpopulist? Främlingsfientlig? Du kanske skulle utesluta honom om han var aktiv sosse i dag?
Hej Lasse! Ja, det står illa till med Sverige. Jag är ense med dig om det mesta, som vanligt. Jag tycker dock det finns fler dimensioner i detta med språkbruket som kanske är än allvarligare.
SvaraRaderaUnder min år i Sverige har landet förändrats. Men det är knappast de krafter som media lyfter fram som högerpopulister/högerextrrmister/nationalister/och gud vet vad som förändrat Sverige.
Förändringarna har drivits på av näringslivet i en skön kombo med politikerna från samtliga etablerade riksdsgspartier. God hjälp av inhemdka och internationella tankesmedjor med nätverk som likar frimureri.
Sverigedemokraterna och deras svansaf är blott en fullt naturlig reaktion på omdaningen av det svenska samhället, dom ökande löneskillnaderna, det nya klassamhället, sprickan mellan stad och landsbygder m.m.m.m.
Den riktigt stora bristen i svensk journalistik består icke i allt fokus på högerpopulism och allt vad det heter. Den stora bristen ligger i kapitulationen inför makten, det bristande ifrågasättandet av samhällsutveckligen och de ökande sprickorna i vårt land.
Istället för att vara så fokuserade vid de politiska effekterna av samhällsförändringarna borde lite uppmärksamhet ägnas åt varför effekterna uppstår och vidare fundera på om vi vill göra något åt det eller ej. Vi behöver en ärlig politisk debatt där man står för sitt ord. Den politiska liberala kapitalistiska högern borde stå upp och säga, "ja vi är på rätt väg, det är detta samhälle vi vill ha och då får man ta det onda med det goda".
Vänstern borde vara lika tydlig, och säga "detta är fel utveckling, statliga utförsäljningar, friskolor, lönedumping och privata vårdföretag leder åt helvete. Nu får det vara nog. Vi ska arbeta för ett jämlikt samhälle igen. Förlåt oss för att vi aktivt arbetat för liberalism och kapitalism i 30 år".
Journalistiken borde försöka pressa på för att få till en ärligare politisk debatt, men det verkar inte hända.../Pedro