onsdag 1 maj 2019

S behöver inga medlemmar













1 maj i Lidköping, en beklämmande tillställning. Jan Hammarlund, som vi morsar på till frukosten på Stadt, framträder hos V. Han är bra, om än understundom klena texter med Carl-Anton-vibbar. Och lite väl egenkär. Men proffsig. 

Tal av en ung kvinna från Ung Vänster. Förvirrat och oklart. Men det applåderas artigt. Tal av ett regionråd (oppositionsråd?), en kvinna i övre medelåldern. Visionsbefriat och torrt. Önskar höjd skatt för löneslavarna. 

Svårt tugga i sig när man, redan hårt beskattad, nyss betalat in en fet restskatt utan att kunna räkna ut hur den uppstod. Men artiga applåder får hon från de övriga i publiken. 

Det bästa med Vänsterns 1 maj de vackra omgivningarna. Våren står som allra skirast. I Sveriges vackraste stad, enligt Fredrik Lindström.

Socialdemokraterna samlas utanför Rådhuset. Inte många men pliktskyldigt. Ålderstiget. Här tutas det frejdigt från mässingsorkester. Internationalen under utmarschen från torget. Grymma rovdjur på vårt blod sig mätta. Jojo, tänker Skriftställaren. Sur över restskatten. Nog vet man vilka rovdjuren är. 

Parollerna: Trygghet Demokrati Sammanhållning. Ett ord som jämlikhet bannlyst. Facken tågar med. Men naturligtvis inget om att S med förre vänsterpartisten Ylva Johansson i spetsen vill begränsa strejkrätten genom lag. Rena fascismen. 

Det finns inget lojalare än en socialdemokrat. Värre än den mest trofasta hund som stannar och viftar på svansen hur man än plågar den. Ändå förundras jag. Gnags det inte på lojalitetsbanden? Hur länge låter sig fotfolket hunsas av denna cyniska, toppstyrande ledning? 

Inte tror jag att S sörjer att leden glesnar! Det behövs ju inga medlemmar. Vi skattebetalare finansierar kalaset. S har inget emot att vara medlemsoberoende. De som traskar patrull i tågen är väl för den delen heller inga medlemmar. 

När jag på 70-talet skrev om att LO var på väg att göra sig medlemsoberoende och att det skulle fungera ändå, blev det ett satans liv och jag löpte gatlopp i fackpressen. Hur vågade jag påstå något dylikt?! Jag "spred söt lukt för borgarna", som någon fackförbundstidning skrev.

Vem bryr sig nu? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar