Sven Lindqvist är död

Vila i frid, Sven Lindqvist! Ett långt liv var dig förunnat. Om än sjukdomsdrabbat.

Jag minns Lindqvist från ett seminarium på Sociologiska Institutionen i Upsala. Professor Ulf Himmelstrand planerade att starta ett stort forskningsprojekt om Sverige - det gick passande nog under arbetsnamnet Sverigeprojektet. Och hade bjudit in vännen Lindqvist för att anlägga synpunkter på den ansökan om forskningsmedel som skulle skickas in. 

Både Himmelstrand och Lindqvist i chic proletärlook: blåvitrandiga snickarskjortor från Marimekko (antar jag). En annan inbjuden att synpunktera var Aftonbladets dåvarande chefredaktör Gunnar Fredriksson. 

Sur och tvär, försvarsinställd och liksom på sin vakt. Kanske kände sig obekväm. Ryktet om Sociologen föregått hans närvaro. I som här instigen, håll i hatten!

Sociologen på den tiden, 1970-talet, var en mycket stimulerande plats att vistas på. Om än inte särskilt fridfull, om man säger så. Inga fina manér. Lindqvist blev hårt verbalt attackerad. Liksom Himmelstrand och hans projekt. Hans baby.

Det andades socialdemokrati och klassförsoning, vill jag minnas att den beska kritiken gick ut på. Och det gick ju inte an bland institutionens revolutionära marxister. Till saken hör att såväl Lindqvist som Himmelstrand öppet sympatiserade med S. 

Till Himmelstrands, sedan länge är han borta, ära skall sägas att han lät oss otuktade rödskägg hållas. Till skillnad från andra S-märkta intoleransens professorer, på Skytteanum och annorstädes. 

Han kanske behövde oss som oheligt allierade. På en starkt polariserad institution. Och sittandes på en professur som det viskades att en annan, Joachim Israel, borde haft. Det ingreps handfast från högre ort, till Himmelstrands fördel. Så skvallrades det i korridorerna. 

Det var lite av beskäftig Bror Duktig eller besserwisser över Lindqvist. Men för mig kom han att betyda mycket. 

Lindqvist var, liksom Myrdal, en resande författare. Världen kunde inte vänta. Hans skildringar från Sydamerika, icke minst Slagskuggan, fanns med som viktig inspirationskälla för mig när jag bestämde mig, utan att först rådfråga någon, för att skriva en trebetygsuppsats om Kuba.

Den skrevs helt utan handledning av en yngling som knappt fyllt tjugo. Knappast torr bakom de röda öronen. 100 sidor landade den på. Framknattrad på en reseskrivmaskin i ett inackorderingsrum på Luthagen. Uppsatsen godkändes av den mycket generöse och sympatiske, också en inspiratör, Olavi Junus. Sedan länge inte bland oss. 

Vad jag minns av Lindqvist är att han sedermera, till mångas överraskning, publicerade en bok om att vara en älskande man. Och om hur han långt upp i åldrarna gick på gym och lyfte skrot. Hans kanske bästa bok var Utrota varenda jävel.

Nu är han borta. En efter en försvinner de. Musikerna som tonsatte tonåren. Författarna som inspirerade mig. Konstnärerna som påminde om ett annat liv än det småborgerliga. 

Det blir bara tommare och tommare. Och trökigare och trökigare.