Ultraliberal med Stalinmustasch

K var kollega till mig. Nationalekonom till professionen. Ultraliberal i sin samhällsuppfattning, marknadshängiven. Med sina idoler bland de marknadsfundamentalistiska professorerna i nationalekonomi. 

De stora grabbarna, bland dem Ingemar Ståhl, som förläst sig på Chicagoskolan med frontfiguren Milton Friedman. Den sistnämnde "stålbadsrådgivare" åt president Reagan och Pinochet i Chile. 

Friedman tilldelades 1976 Kungliga Vetenskapsakademiens "ekonomipris". Ett prisande som väckte mycket stark kritik mot samma akademi.

Omtyckt var kollegan av de föga vänstervridna studenterna på den högskolans ekonomutbildning han, liksom jag, var knuten till. Tveksamt om han alltid respekterade rågången mellan vetenskap och ideologi. 

Nationalekonomin hette ju, inte för inte, politisk ekonomi en gång i tiden. Karl Marx kände sig föranledd skriva monumentala Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie.

I flera avseenden var han en frisk fläkt min kollega, vasstungad. Skarp i bollen som få. Jag vill minnas att intelligensundersökningar av "68:orna", bland dem K, i Styrelsen för psykologiskt försvars regi visade att de var vida överlägsna högersinnade jämnåriga. 

Sådana politiska broilers som de senare statsråden Bildt och Unckel.

K var benhård stalinist. Medförfattare till en bok där Stalin hyllas på ett vördande, nära jag skrev motbjudande, sätt. Jag letade i mina hyllor, hittade och och lade fram mitt gulnade exemplar av boken på högskole-institutionens köksbord. 

Fråga mig inte varför, vem intresserad av dylik dogmatisk rappakalja? Men kände mig trött på honom och hans nyliberala svärmerier.

Det arrangerades en kvällsseminarieserie utanför högskolans ordinarie program under rubrik ”Marx vid brasan”. I forne regementschefens, högskolan belägen på det som en gång var I14:s område och inhyst i de gamla kasernerna, tjänstebostad med öppen spis.

K inledare en av kvällarna. Berättade vältaligt om sitt förflutna, av marxistiska skrifter impregnerade, vänsterengagemang. 

Men så kom den. Hans "hjärtknipande" syndabekännelse. Inte ett öga torrt bland oss åhörare.

Under ett studiebesök i Nordkorea (diktaturen finansierade besöket skulle jag tro), där han fått höra offentliga lögner om hur Kim Il Sung var geniet bakom all världens underverk, vaknade han ur sin om religiös tro påminnande förvillelse. Insiktens bleka ögonblick. 

Hux flux var han inte längre stalinist! Heureka! Vandringen mot Canossa, sedan den rakt motsatta politiska extremen, var inledd.

Jag reagerade surt på den patetiska berättelsen med sedelärande pretentioner: "Du beskriver ditt uppvaknande som en blixt från klar himmel. Plötsligt var du förändrad. Föregicks det inte av ett kritiskt reflekterande?" 

Han tog illa vid sig, stalinisten som över en natt blev ultraliberal. Men behöll den vildvuxna Stalinmustaschen.

När jag läser Magnes Utviks Med Stalin som gud (2011) påminns jag osökt om K, samma andas två barn. Den i medelklassfamilj i Värnamo uppväxte Utvik beskriver i detalj hur de inavelsaktigt höll på i en av bokstavsvänsterns förgreningar. 

Även om boken har några år på nacken förmedlar den viktiga erfarenheter som får mig att tänka Knutby och Jonestown. Mekanismerna bakom sådana, den mottagliga individen hjärntvättande, "communities". Därigenom är den inte tidsbunden. Och en varningssignal.

Det låter inte klokt. Vilka var de förblindade som inbillade sig att de utgjorde ett avantgarde, skulle göra väpnad revolution i Sverige och införa proletariatets diktatur?

När Utvik, boken är ett slags avbön, söker gamla kamrater för en tillbakablick, avböjer de. Skäms väl. (Utvik anonymiserar av missriktad hänsyn vissa av dem.) Borde. Kanske skyller på ungdomlig vilsenhet. 

Utvik själv var inte lastgammal när han predikade om revolutionen och fördömde "revisionisterna". 

Europas fattigaste land, det underutvecklade Albanien, var den nation Utviks kommunister ansåg välståndets rika Sverige skulle efterlikna. Man tar sig för huvudet åt dylika stolligheter.

Nå, jag stötte ihop med bokstavsvänsteristerna i Upsala mot slutet av 60-talet. (Utviks svärmerier inföll på 80-talet.) Men att jag, om än med hjärtat åt vänster, skulle ha anslutit mig och underkastat mig krav på obrottslig "partidisciplin"? Aldrig i livet! 

Inte med min uppväxt i den socialdemokratiska familjen, med tillgång till arbetarklassens kod. Jag vågar påstå att jag var och är politisk realist. Svärmerier ligger inte för mig. Förutom tonårens, riktad mot söta jäntor i Sandviken. Förlåt. 

Men, jo just det. Jag läste för ett tag sedan den hyllade journalisten Gunnar Lindstedt från Karlskoga, hans biografi betitlad Stålår (2020). Samma uppväxt som jag. Han lät ju sig ändå ”förföras”, fördummas höll jag på skriva. Kastade bort livstid på en politisk psykos. 

Kanske måste man ner på individnivå, undvika svepande generaliseringar, för att försöka begripa vad som hände. Allt förvirrat tänkande. 

Ett agerande med inslag av våldsdrömmar som byggde på att de "renläriga" och "mest medvetna" intalade varandra att man potentiellt ägde stor politisk betydelse. "Massorna" måste ledas.

 

Inte lockades arbetarklassen göra revolution, inte drömde den om socialism och proletariatets diktatur! "Titta på Ryssland", sade mina människor i Sandviken. "Ingen mat på borden och transport till Sibirien om du öppnar käften."

Rätt så många var de inom bokstavsvänstern. Kanske förenade av en längtan efter en "högre" livsmening och något att tro på. Isolerade från vardagsverklighetens folk. I isoleringen påbörjande en sekteristisk ökenvandring. Det är naturligtvis logiskt. 

Jag förstår om Utvik bearbetar sitt politiska trauma. Nyligen har han visst utkommit med en bok om V, bearbetningen fortsätter. 

Denna dagen ett liv - upp på apostlahästarna!

Min väderbitna pappa var en utpräglad friluftsmänniska, älskade att vistas utomhus. Och att röra på sig. I detta misstänker jag ett mått av rastlöshet. Vilket också inkluderade det ständiga fixandet med ett och annat. Sitta stilla, rakt upp och ner med armarna i kors, inget för honom. 

Om vintern skidåkning. Jag minns en gemensam kvällstur i ett nyöppnat elljusspår - stort och märkvärdigt på den tiden! - i Högbo Bruk utanför Sandviken. Numera ("elkrisen" kanske innebär en återgång till naturtillståndet) spår nedkylda med el. Pay and ski på skyltar, anglifierat.

Hej, vad det gick! Inte kunde jag hänga på den hurtfriske, armstarke fadern när han med kraftfulla stavtag försvann bakom ett granbeklätt krön. Och var som uppslukad av jorden.

Aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet. Stugfogde uppe i Kungsberget, där främjandet ägde en enkel träkåk och mark de förhandlat till sig av en storbonde. Skidspår drogs, utförsåkning med lift tillhandahölls. 

Den senare en tämligen ålderstigen och högljutt knirrade sådan i en inte alltför brant backe. Strax utanför stugan där medhavd korv kunde grillas vid brasan, medan man stelfrusen värmde sig. Sunkist och små russinpaket att inhandla för en spottstyver.

Stugfogden skulle tro att han drömde om skådade dagens Kungsberget. Flott och modärnt, rena österrikiska alperna. Hus och lägenheter för fjollträskare med jobbskatteavdrag att köpa dyra andelar i. Afterski med grogg och ett av de coverband det går tretton på dussinet av.

Kungsbergets ansiktslyftning speglar ännu en samhällsförändring bort från det gamla Sverige. Ett Sverige jag önskade tillbaka, om ni frågar mig. Förresten tror jag inte att det heter Skid- och friluftsfrämjandet längre, vågar dock inte ta reda på det via Google. Jag vill inte veta. 

"Snart tar döm väl bört prickarna på Böförs också", som Karlskogabon befarade. 

Min syster ärvde friluftsgenen. Milslånga cykelturer tillsammans med maken, båda i träningsoveraller. Men drabbad av sarkom som bröt ned kroppen. I generna från pappa fanns även kräftan. Liksom från mamma, som inte delade pappas utomhusläggning.

Själv har jag fullkomligt älskat att raskt promenera, sträcka ut. Hur länge och långt som helst. På apostlahästarna "kartlagt" metropoler som Paris och Boston. Men någonting hände med min lekamen under den stentuffa behandlingen mot dödshotande mantelcellslymfom. 

Åldrandet ("att åldras inget för mesar" som Bette Davis erfarenhetsbaserat yttrade) har väl lagt lök på laxen. Balansen inte den bästa. Från och till använder jag stav. 

Det lustfyllda i promenerandet är helt borta. Nu tvingar jag mig mer eller mindre ut på dagliga promenader, mäter steg och aktiv tid. En avsevärd försämring av livskvaliteten. Jag försöker att mentalt hantera nedsattheten, vad har jag för val? Tycka synd om mig själv?

Men så, att få kliva upp till en höstmorgon här i Tversted! Vesterhavet i fjärran, blicken söker sig mot eviga vågor och stannar gärna. Långskaftat gräs vajar. Hjortarna betar stillsamt. Kvinna med glad hund utan snor (koppel på danska) passerar på grusvägen.

Kaffebryggaren puttrar. Ingen morgon-tv som annars i Sverige, inget stör sinnets välbehag. Låter jag bara bli smartfånen, svårt förstås undvika det, inga rapporter om krig och elände. 

En gudabenådad morgon, om än tillfälligt regn och rusk. Jag känner stor tacksamhet över att få leva en dag till. Längre än så försöker jag att inte tänka. En dag i taget. Denna dagen ett liv. Och som det uppmanas på Sara Lidmans gravsten: Lev!

Och, jovisst, nog ska jag upp på apostlahästarna även denna dag! Krøyerland anropar.

Bild: Wikipedia

Men klockorna må icke ringa

På den tiden, 1800-talet, färdades man med båt från Sjælland till Jylland. Sedan vidtog häst och vagn. 

Søren Krøyer och hans Marie (benämnd "Danmarks vackraste kvinna”) ankom Skagen en bister dag när det allra värsta busväder rådde och man knappt kunde vistas utomhus.

Och Søren fällde repliken: "Detta måste vara den värsta platsen på jorden."

Till det fiskeriets avlägset belägna Skagen, från det brusande København där den i norska Stavanger födde Søren växte upp på Christianshavn hos en moster och morbror (från dem efternamnet Krøyer), lockades han av kollegan Michael Ancher med rötter i byn. 

Och i Skagen blev han bofast. I ena änden av St Laurentii Vej, gatan löper rakt genom byn. Man kan lätt ta sig till det rymliga huset och kika in genom fönstren. Den av Skagenborna omtalade imposanta eldstaden ramlar en snart i ögonen. 

I målningar ur Sørens hand förekommer den prunkande trädgården på baksidan av huset i all sin överdådighet. Marie stillsamt sittandes där i vilstol, läsande bok. Det ger sken av idyll och familjelycka, påminnande om Carl Larssons Sundborn. Ett falskt sken. 

Søren, som lämnade ateljén för att måla ute i naturen, omtalas som "Skagenmålare". Min teori är att han är Skagen för många turister, han har präglat den välbekanta bilden av Skagen. 

De dras till vad som kallas "toppen af Danmark" och förväntar sig möta exakt det Skagen de skådat på målningarna. Konst slår verklighet. 

Förhandsuppfattningen styr utan pardon blicken och upplevelsen, något ”annat” Skagen än på Krøyers målningar förmår de inte upptäcka. Men epitetet förminskar Krøyer. Han var som konstnär, Danmarks främste enligt mitt förmenande, mycket mer än så. 

Mångsidig, prövade innovativt olika uttrycksmedel. 

En djupt olycklig människa som reds av demoner. Vårdades på sinnessjukhus. Diagnos "melankoli". Som tur var tjänstgjorde på sjukhuset i Middelfart en överläkare förtjust i hans konst och mån om Søren. Det räddade honom från att hospitaliseras.

Han ligger begravd på kyrkogården i Skagen. Varje år besöker vi hans grav, granne med Michael Anchers. Keps av. En stunds kontemplation. Krøyer var inte medlem i Den Danske Folkekirke. Därför ringdes det inte i klockorna vid hans begravning. De hängde tysta.

När jag skrev min bok om honom och Marie (begåvad men länge underskattad konstnär i skuggan av Søren), lekte jag länge med tanken att döpa den till Men klockorna må icke ringa när en olycklig människa vid jordens fästs. 

Men fastnade för ”PS”, akronym för ”Passionen Saknades”.

Marie bröt upp från Søren och det, för det skimrande ljusets skull, mytomspunna Skagen, bosatte sig i Dalarnas skogsbeskuggade Tällberg med sin älskare Hugo Alfvén. Søren gick bort 1909, blott femtioåtta år gammal. 

Marie bedrogs gång på gång av den notoriskt otrogne Alfvén. Hon ligger begravd i Leksand i samma grav som döttrarna Vibeke, som hon fick tillsammans med Søren, och Margita, tillsammans med Alfvén. 

Marie önskade återbördas för att begravas i födelsestaden Augsburg. Men andra världskriget satte p för det. 

Søren och Marie, en svanesång. Kärleken söker de älskande - men frågan är om den fann dessa två.

Bild: Marie målade Søren, han henne, på dubbelporträttet från 1890. (c) skagenskunstmuseer.dk

En spekulativ eftervalsanalys av varför S inte vill något

Den svenska fackföreningsrörelsen växte fram på 1800-talet. Vägledd av övertygelsen: ensam är svag, tillsammans är vi starka. Genom att organisera oss. 

Fackföreningarna skulle fungera som ”skolor i socialism”, enligt Axel Danielsson. En av de ideologiskt mest medvetna pionjärerna i arbetarrörelsens gryning, avled blott 36 år gammal. 

Marx och Engels förespråkade samma syn på facket som grundaren av tidningen Arbetet.  

Det nya samhället måste förberedas, långsamt byggas och erövras inifrån. Medan det gamla fortfarande står. Mullvadsverksamhet, utan att dölja den. Medvetandehöjande. Det "alla" organiserande facket spelandes en central roll i detta projekt.

Den brittiska forskaren Richard Hyman laborerar, utifrån en rad författare i ämnet, med en distinktion mellan en ”positiv” och en ”negativ” syn på fackföreningarna. Den positiva överensstämmer med Danielssons fackföreningssyn. Implicerande en politisk sprängkraft.

Den negativa knyter an till dem som tidigt som varnade för att fackföreningarna riskerade att reduceras till blott och bart "femöresorganisationer". 

Att den dagliga – och nödvändiga – kampen för bättre löner och arbetsvillkor skulle komma att överskugga mer långsiktiga mål. Det Lenin avfärdande benämnde ”tradeunionism”. Facket väl integrerat i det kapitalistiska systemet, ingen motståndare eller fiende till det. 

Numera en välsmord mbl-kugge inom detsamma, frestas jag elakt skriva. Med insikt om arbetsrättens disciplinerande karaktär, främst strejkförhindrande. Fredsplikt gäller under ingången kollektivavtalsperiod.  

Den senare bör enligt arbetsköparen bakbindande sträckas ut så långt det bara går, som efter SAS-piloternas "vilda" strejk häromsistens. 

Med Stefan Löven och andra fackföreningstoppar, som förfäktat att lönerna i vissa situationer måste sänkas för att ”rädda jobben”, i spetsen kan man väl knappast ens längre tala om femöresorganisationer. Lägg till den försvagning av LAS som LO ställer sig bakom.

Och arbetslösheten består, trots eftergifter. Utan att någon förmår göra något åt det. "Arbetslinjen" är och förblir en retorisk figur utan verklighetsförankring. "Gör din plikt, kräv din rätt" - i den växande gigekonomin?

Vi har att beakta en den socialdemokratiska arbetarrörelsen (partiet och LO-facket)  förändrande process på längre sikt. Den skedde inte över en natt. 

Arbetarrörelsen har på punkt efter punkt backat från det mer långsiktiga och visionära som i början bar upp den, skänkte den stolt identitet. 

Mer och mer har den inlemmats i och blivit en del av det bestående. Anpassningspolitik och pragmatism har ersatt visionerna. Urvattnad realpolitik, om ens det. 

I mina ögon är den senaste valkampanjen, med en ”lealös” socialdemokrati utan en egen, offensiv politik avslöjande. Strategerna trodde att det räckte med Magda, att hon skulle klara biffen med en förtroendeingivande image. Typ amerikansk presidentvalskampanj. 

Men tji fick de. 

Och så den bleka parollen "Vårt Sverige kan bättre". Fullkomligt intetsägande. Vem i hela friden kläckte den?

”Hvad vilja socialdemokraterna”, frågade August Palm retoriskt 1881. Ingenting, blir det spontana svaret från mig etthundrafytioett år senare. Förutom att behålla makten, stanna i Rosenbad. 

En twittrande, storstadsfixerad socialdemokrati, fjärran vardagsverklighetens folk med dess samhällsbild. Öppnande för SD. I mitt "röda" Gävleborg har SD tagit över på de klassiska bruksorterna. 

30 procent av LO:s medlemmar sympatiserar med SD, men LO fortsätter att stödja S med mångmiljonbelopp som tas av medlemmarnas kontingenter. 

Suhonen och andra "reformister" som drömmer om att rörelsen kan "renoveras", bli som förr, traditionellt "socialdemokratisk" som i fornstora dagar, kommer att tvingas tömma uppvaknandets bittra kalk. 

Socialdemokratisk politik är detsamma som att inte vilja något utmanande. Inte ens monarkin vågar man ge sig på. 1973 fanns absolut chansen, i ett radikalt samhällsklimat med starka vänstervindar. I samband med att den gamle konungen dog och "sportbilsprinsen" stod på tur. 

Men monarkin är kvar, den dag som idag är. Och kungafjäskandet förefaller mig, som inbiten republikan, värre  och mer motbjudande än någonsin.

Varför blev det så, att inte vilja någonting? Förr populärt bland vänsterns små bokstavsorganisationer att tala om förräderi. Fortfarande omhuldad tes inom Kommunistiska partiet, med minimalt politiskt inflytande. Fattar man om man, som undertecknad, följer dem i Proletären. 

Arbetarrörelsens politiska och fackliga ledare, adderade med hyresgäströrelsens, betraktas som usla förrädare, odemokratiskt agerande enbart i krasst egenintresse. En subjektivistisk, enkel och behändig förklaring. Lite väl enkel. 

Även om den inte helt kan viftas bort. Danske forskaren Ilja Wechselman var inne på samma spår. 

Redan 1911 utvecklade sociologen Robert Michels en det privilegierade fåtalsväldets teori i klassikern Zur Soziologie des Parteiwesens in der Modernen Demokratie: Untersuchungen Über die Oligarchischen Tendenzen des Gruppenlebens. Michels slutade som fascist. 

Kanske besviken över socialdemokratins förfallstendenser som snart lät sig urskiljas.

Det goda livet för den skattefinansierade ”representanten” är naturligtvis icke att förakta för den som åtnjuter det.

Kanske vågar jag, en smula spekulativt skall tillstås, söka en annorlunda förklaring via Adorno, Marcuse och andra som försökt baka in psykoanalysen i sin samhällsteori. En förklaring i en djuppsykologisk riktning, inte en konspirationsteoretisk. 

Absolut icke på något sätt legitimerande, vill jag bestämt understryka. Såsom uppvuxen i den socialdemokratiska familjen vill jag i första hand förstå vad som hände, utan att urskulda eller stryka över. 

En ansats som bortser från de "förtappade" som faktiskt agerar i egenintresse. För sådana finns, både i LO-toppen och annorstädes. Icke minst bland socialdemokratiska riksdagsmän som fifflar med bostadsbidrag och traktamenten, som SVT:s Uppdrag granskning avslöjade.

Någonstans i arbetarrörelsens själ sitter att det egentligen inte är rätt att göra uppror mot det som är. Djupt inifrån undermedvetandets mörker dikterar den inre rösten att de som äger den ekonomiska makten egentligen förtjänar att göra det. Makten blir självrättfärdigande.

Ett kollektivt mindervärdeskomplex opererar. Jag tyckte mig se spåren av det hos min salig mor, aktiv socialdemokrat i hela sitt liv. Något slags missriktad respekt för överheten och dess klassamhälle. (Enligt aktuella siffror har det aldrig varit så stora klyftor i Sverige som nu.)

Svårt att prata om detta komplex. Skamligt. Som om inget hänt sedan patronen allsmäktigt härskade på Bruket. Och man fortfarande underdånigt stod med böjt huvud. 

Och, slår det mig, vad berättar väl inte förre partiledaren, numera konsulten och bankstyrelseordföranden, Göran Perssons rikemansfasoner, inklusive herrgårdsbyggandet. Uppkomlingens strävan att bli som en av de "fina"? "Herrskapet"?

Efter vägen blev den röda den döda arbetarrörelsen, samförståndet ersatte konflikten. Även om Suhonen och de sista entusiasterna vägrar att infinna sig till begravningen.

Bild: youtube.com

Som om allt vore som vanligt

Det pastorala Tversted, med hjortar fridfullt betande nära huset, är beläget tryggt och avskilt på sidan om världen, kunde det upplevas som. En fredad plats på en krigisk jord. Udkantsdanmark som de säger i detta land om allt utanför Köpenhamn och Själland.

Enligt mediegurun Marshall McLuhan är vi alla utan undantag hemmahörande, genom massmediernas hegemoni, i den ”globala byn”. I den meningen är vi världsmedborgare. Även vi som uppehåller oss i Udkantsdanmark.

 
Samtiden existerar inte som något "i sig" att upptäcka, med ofiltrerad blick. Det vi kallar "samtid" är ett medialiserat fenomen, förmedlat och ofta som en berättelse. Och denna förmedling når ända hit till Nordjylland. 

Fast jag, ärligt talat, försöker att vända samtidens representationer ryggen. Utflugen till dansk landsbygd leva som David Henry Thoreau i hans Walden i Massachusetts. 

Ett annat uttryck från samma McLuhan, jag har alltid haft svårt att skänka det en klar betydelse: ”the medium is the message”. 

Att i huvudsak informeras via televisionen är att tvingas acceptera under vilka särskilda villkor ”budskapet” förmedlas. I den televisionerade, "snabba" och redigerade formen fungerar det ”överrumplande”. 

Svårt i ögonblickets uppslukande hets att mobilisera kritisk reflektion och distansera sig. Med risk för att du påverkas, jag höll på skriva ”indoktrineras”, utan att du hinner uppfatta när så sker. 

Kanske därför man fnyste "dumburk" en gång i tiden, ens tänkande "plattas till" av tv-tittande. Av alla i tv:n förekommande opinionsbildare. Katz och Lazarsfeld betonade de senares centrala roll, om jag minns rätt från mina studier på 60-talet i masskommunikationssociologi. 

I den skattefinansierade, miljardkostande SVT är rapporteringen från Ukraina tendentiös, understundom russofobisk. Kväll efter kväll sköljer den över en, bearbetar ens bild av kriget. Jag tittar därför på SVT:s nyhetssändningar så litet jag kan. 

I dansk tv ett inslag, producerat av en utsänd korrespondent, från nordöstra Ukraina där en folkomröstning hålls om människorna vill tillhöra Ryssland eller inte. Värdet av en sådan omröstning kan förstås diskuteras. 

Liksom de uttalanden som inför kameran görs av olika individer. De flesta det talas med är för att ingå i det ryska imperiet. ”Tryggast så”, som en äldre man uttrycker det.

Det bestående intrycket av detta inslag, vad som stannar kvar, är att livet där borta verkar pågå som vanligt trots att det är krig. Människor promenerar omkring. Går och handlar. Barn leker. Inga ljud från raketer. Inga sönderskjutna hus. En "sanningen" döljande mediabild?

Som om allt vore som vanligt. Och det slår mig, är det inte så vi alla, arma varelser, försöker att leva våra liv? Som om allt är som vanligt. Inget hotar. Kanske en nödvändig överlevnadsstrategi. 

Även om en filosof säkert skulle problematisera innebörden av "som vanligt". Talar vi om något slags "normaltillstånd"? Vad är i så fall ett sådant, något tillkämpat och krampaktigt? Något önskvärt? Finns någonsin det störningsbefriade "normala"?

Samtiden, översatt till krig och fasor, skaver och oroar. Sinnet förvägras all ro, ångest lurar. Jag söker förgäves fly dessa höstveckor invid Vesterhavet, tre och en halv mil från Skagen. 

Men det är inte som vanligt, inte som det brukar vara här i Tversted. Och det känns som om det aldrig mer kommer att bli så. 

Jag försöker att ordagrant minnas en dikt av Göran Sonnevi som han skrev under Vietnamkriget. Där han fångade hur vi levde våra vardagsliv under men långt från det grymma krig där borta i Asien som flimrade på tv-skärmen. Som om allt var som vanligt. 

Men vi kom inte undan. Inte nu heller. "Världen ser dig." (Göran Palm)

Aalborg en fågel Fenix

Dagstur till Aalborg invid Limfjorden. Första gången jag dök ned i staden var en tidigt vår sent 70-tal, herregud vad åren rusar, jag hinner inte med, för att deltaga i ett seminarium om fackföreningsrörelsen på dåvarande Aalborg Universitetscenter, numera Aalborg Universitet. 

Inbjuden av Erik Christensen, politolog (statsvetare), seriös och vidsynt samhällsforskare. Jag kvartade på anrika Park Hotel nära hovedbanegården. (Läst att hotellet sålts för att omvandlas till bostäder. Borde det inte vara kulturminnesskyddat?) 

Ett stenkast bort högljudd, från morgon till afton klackarna i taket, ølstue. Hold da kæft, mand. Danskarna kan det där med hygge sig, skriv upp det.

Nattåg till København, övernattning ute i Ballerup hos Helge Tetzschner, knuten till Handelshøjskolen (heter, anglifierat och internationaliserat, idag Copenhagen Business School). Sedan ett av DSB:s röda tåg från Sjælland upp till Nordjylland och Aalborg. 

Erik har ett förflutet vid universitetet i Aarhus där Rudi Dutschke, en av mina stora inspiratörer, erhöll en fristad. Efter att en känt konservativ (!) professor, tappat hans namn, lagt sig ut för honom. 

Rudi utföst från Västtyskland efter att ha varit en av de ledande i studentrevolten vid Freie Universität. Slog sig ned i Aarhus tillsammans med hustru och barn. Efter att flera länder förvägrat dem inresa.

Rebell in residence, med andra ord, men gjorde inget större väsen av sig. Inte heller när han gästade studentföreningen Verdandi i Upsala, tystlåten i sandaler, inga strumpor.

I december 1979 disputerade jag (LO-etablissemanget ondgjorde sig i högan sky). Rudi avled plötsligt i badkaret i Aarhus en vecka senare. På julaftonsmorgonen medan hustrun stökade i köket. Sviter efter en högerextremists beskjutning på Kudamm i Västberlin ett tiotal år tidigare.

Aalborg bjöd på en närmast deprimerande upplevelse, så minns jag det. Gav ett slitet och trött intryck, en tung industristad på väg att upphöra vara en sådan. Men vad göra sedan, när fabrikerna tystnat? Vad med framtiden och stadens identitet, dess självbild?

Det Aalborg vi denna dag strosar omkring i känns som en helt annan stad. En imponerande stadsförnyelse får staden att lyfta likt en fågel Fenix. Bebyggelse tätt intill fjorden. Ännu mer utbyggt än förra hösten när vi besökte staden. 

Studentbostäder och sushirestauranger. Fitnesscentra. Kaféer. Det myllrar.

Spännande, för att inte säga hisnande och halsbrytande, arkitektur. Arkitekter som inte tvekat spänna bågen. En kreativitetsbefrämjande, ungdomlig atmosfär som nog lockar till inflyttning. Säkert en strängt gentrifierad och segregerad stad, vet inget om det men utgår ifrån det.

Hursomhelst, Aalborg det sjudande beviset för att det går. Ger man sig tusan på att med samlade krafter utveckla en nästan bortdomnad stad, skuggad av det förflutna, så går det. 

Vårt gamla Gefle, hemmavid, står och stampar. Potentialer finns, inget tvivel om det, för att utveckla staden. Icke minst ett magasinsområde i Inre hamnen med möjlighet att förädlas till ett Gefles Nyhavn, men inget händer. 

Politiskt ledarskap saknas, daterade tankefigurer härskar, idéfattig och tom atmosfär. Kotterier och ett förtvinat offentligt samtal. Ofta undrar jag; vad drömmer de styrande om? Förutom batterifabriker, det vill säga "frälsande" arbetsgivare, och arbetstillfällen. Snablar, vad torftigt.

Frokost med smørrebrød (rullepølse och håndpillede rejer) samt Adams Salat med confit de Canard hos favoriten Brdr. Price. Innan vi, upplivade och glada, tar av tillbaka mot Tversted. 

Och det rogivande lugnet på landet med betande hjortar och vajande, långskaftat gräs. Talgoxar och koltrast. Förbiglidande moln, himlen alltid nära.

Glömde, jag förärades en keps från Salling, tidig födelsedagspresent, till det facila priset av 1 200 SEK (puh!). ”Du ser ut som Rainer Werner Herzog i den.” Se ovan och döm själv. 

Valutakursen helt åt skogen. Liksom det mesta. Läget i Sverige med nya dödskjutningar. Explosioner. Lidandet i Ukraina. 

Tversted ligger liksom på sidan om världen, men inte vad gäller samtidens massmedialisering. Alla lever i den "globala byn", eller hur han nu fick till det, den uppburne mediegurun. 

Moderatbandy

 

"Moderatbandy", fnös vi hånfullt hemma i Sandviken. Ingen riktig sport. Inte i ett machons fysiskt hårdhänta brukssamhälle där den riktiga bandyn (SAIK) och fotbollen (SIF) dominerade. 

Ett fjantigt fritidsnöje för borgarklassen i de stora fastigheternas Hedgrind, i det om Sydafrika vad gäller bostadssegregation påminnande brukssamhället. Farsan, hemvärnets främste skytt, med en golfklubba i näven? Inte förrän helvetet fryser till is. 

"Du var den sista jag kunde föreställa mig på en golfbana!" Vet inte om det skall uppfattas som en komplimang eller gliring. Nog det senare. "Men jag spelar inte själv", mitt (för)svar. 

Och det stämmer, en mig närstående svingar och står i så det står härliga till, påfallande sällan  bolluslingar som skadeskjutna rymmer ut i terrängen och är spårlöst försvunna. Jag ikläder mig de varje pass kompletterande rollerna som caddy och coach.

I det senare fallet, om golf vet jag inte särskilt mycket men jag är väl en sådan där general manager utan speciella fackkunskaper, handlar det om att leva som jag lär. Rättare sagt lärde, när jag höll mina ledarskapskurser. Nå, det tycker jag själv. 

Ett uppmuntrande och underlättande ledarskap. Vilket förstås är en tautologi i min organisationsvärld. Ledarskap är uppmuntran. Men det är klart, mina eventuella ledarskapskvaliteter skall jag inte bedöma själv. 

Upp till bevis! Om du vill studera coach Ekstrands ledarskap, räkna den coachades slag och i synnerhet birdies. Det är på banan, i praktiken, ledarskapet visar sig. Ingen annanstans. Liksom i hockeyrinken och på fotbollsplanen. Munväder är inte ledarskap. 

Bara att bekänna, jag trivs med atmosfären i golfklubbarna. Mest män, men inte alls så många tjockmagade, dryga dirrar som jag inbillade mig. Alla hejar glatt, stämningen vänlig och avslappnad. Restaurangerna serverar god mat i generösa portioner. 

Min "första" klubb den i Gefle. Där framlidne hockeylegendaren Wille Löfqvist skördade framgångar. Och nu Hvide Klit, inte långt från där vi hyr i Nordjylland, och Sæby några mil bort. 

Natursköna banor, fågelljud och vindars sus i träden, betande kor och nyfikna hästar. Nära Hvide Klit dundrar det blå tåget mellan Skagen och Ålbæk titt som tätt förbi. 

Var det Oscar Wilde eller Mark Twain som yttrade: Golf is a good walk spoiled? Hursomhaver, många steg blir det, även för coachen, enligt mobilens stegräknare. Ingen behaglig walk in the park direkt. Ännu en vanföreställning som punkterades.

Det där med moderatbandy är nog inte så dumt, om än ingen billig hobby. Men, psst, avslöja inte att jag sagt det!

Bild (privat): Coachen på Hvide Klit golfbana.

Men hade jag inte betalt den där telefonräkningen?

- Men, snälla doktorn, ni har en termometer bakom örat! - Åh, himmel! Var är då min penna?

"Glömska är grönska”, om vi får tro "misstankens" filosof Friedrich Nietzsche. Och det kan man väl kanske spontant hålla med om. Om det handlar om tokigheter man gjort som man helst av allt vill glömma. 

Nästan aktivt ser man till så att man glömmer och gömmer undan. I självförsvar undanröjs  skamkänslor efter klavertramp. Jag är en okrönt mästare på de senare. Min mors bekymrade röst glömmer (!) jag aldrig: "Sätt inte en ära i din egen skam, Lars!"

Psykoanalytikerna, med doktor Freud i spetsen, menar att man omedvetet förtränger. Det hör till det mänskliga psyket att göra så. Men ”det som göms i snö, kommer upp i tö”, som Robert Broberg sjöng. 

Svårtolkade signaler från den bortträngda bråten nere i medvetandets "källarvåning" stör den mer eller mindre tillkämpade sinnesfriden.

 
Det kan också heta att något ”faller i glömska”, som om det skedde av sig självt, bortom ens kontroll. "Men hade jag inte betalt den där telefonräkningen?" 

Jag märker att mitt minne försämras. På en kurs i projektledning, som jag ledde, gästföreläste en sjuksköterska som specialiserat sig på dementa patienter. Hon redogjorde för de olika stadierna på vägen mot en fullt utvecklad demens. Den ena följer obönhörligt på den andra.

Jag fick snart lust att avbryta henne, igenkänningen tycktes mig för stor. Förmodligen skulle många känna igen sig. Alla befinner sig, utan undantag, i riskzonen. Och det behöver inte vara åldersbetingat. 

Även unga människor kan bli dementa, som sjuksköterskan förtäljde, delgav oss i publiken exempel som bevis. Det gör ju inte saken bättre, om man säger så.

Det otäcka är att man liksom kan "glida in" i demensen utan att märka det själv. Som om du, framförallt mogen ungdom trots det ovan påpekade, levde i en diffus gråzon. Du vill gärna skylla på tankspriddhet, att du har tankarna "på annat håll". Det får bara inte vara demens. 

Det skrämmer mig att flera av mina vänner har diagnostiserats med Alzheimer, två är döda. Och det är fråga om människor som haft intellektuella yrken, så att säga "jobbat med huvudet". Men det skyddar inte mot den förbryllande hjärnans nedsläckning. 

Inget verkar skydda eller lämna garantier, för att låta resignerad. Inte B-vitaminer. Sudoku. Motionera. Möllers tran. You name it. Bara att hoppas man slipper undan. 

Mitt sämre minne stör mig. Famlandet efter boktitlar, namn och årtal. Ibland rent pinsamt i mötet med människor jag inte träffat på länge. Att spela hågkomst genomskådas.

 
Jag kände en man som drack på sig demens, i Papa´s stil. Han njöt festliga dagar i Bacchus goda lag. Sedan tänkte han sätta punkt, när han märkte att han var på upphällningen. Så förstod jag hans livsplan. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte kände viss sympati. 

Men han hann inte. Demensen överlistade honom. Han slutade, svårt förvirrad och borta i skallen, sina dagar på ett tröstlöst vårdhem bland likasinnade, bland dem en tidigare statsrådsmedarbetare. Ett av dödens avgiftsbelagda väntrum. 

Usch, det här blev en dyster betraktelse denna vackra höstdag. Glöm den så fort du kan!

Salta pinnar och Heartbeat

Vi stannar till vid stormarknaden Superland i Sindal för att inhandla lättmjölk och ymer, samt förhoppningsvis finna Salta pinnar. Av outgrundlig anledning var pinnarna svåra att få tag på i Sverige. Från en Coop-anställd den förbluffande förklaringen: "Dom är slut för säsongen." 

Bara att reagera som Manuel i Fawlty Towers: "Que?" 

Ymer det närmaste jag kommer den fil jag dagligdags inmundigar till frukost i Sverige. Hos Superland skall de ha 21,50 DKK för 1 liter. Jag gnuggar mig i ögonen, tror inte det är sant. Det blir, med aktuell valutakurs, 31 SEK. Det är naturligtvis fullkomligt skamlöst!  

Vem skylla på? Den onde Putin, förstås! Att det är så hårresande dyrt beror på kriget. Allt beror ju på det, enligt SVT:S förståsigpåare med eller utan streck och stjärnor. Vad annars? Mat- och elpriser. Kyligt väder.  

Före Superland, och risk för stigande blodtryck, en ögonfröjdens biltur i det sköna Vendsyssel, inklusive en avstickare till Sæby Golfklub. Fortfarande sommargrönt. Fläckvis kuperat med frodiga träddungar. Inte det horisontella, öppna landskap jag älskar.

 Badande i det magiska, skimrande ljuset.

Jag minns att vännen Gert Nilson ansåg samma landskap monotont. 

På 70-talet började jag resa på Nordjylland. På dåvarande Aalborg Universitetscenter, numera Aalborg Universitet, tjänstgjorde Erik Christensen som studerat lokal fackföreningsrörelse i Danmark. Jag var på väg att göra detsamma i Sverige. Och länge höll vi kontakt. 

Båda medborgarlönsförespråkare. I Danmark heter det borgerløn. Den offentliga diskussionen om densamma verkar vara på sparlåga. Hur det gick för Basinkomstpartiet i svenska riksdagsvalet har jag ingen aning om. Men misstänker låga siffror. 

Denna höst tre veckor inbokade i Tversted. Det räcker inte. Jag måste kontakta husägaren Peter i Köpenhamn och försöka utverka en förlängning. Dagarna går allt fortare. Så är det alltid. De första dagarna sniglar sig fram. Sedan far de plötsligt iväg, snabbare än en avlöning. 

Och inte lockar Sverige! 

Jag noterar mångas uttalade oro efter SD:s valframgångar. Vad fruktar de lättskrämda skall hända? Den parlamentariska logiken är som den är, järnhård. Ingen som ger sig in i leken undgår den. Förhandlingar och kompromisser. Jämka och svika. 

Inte tror jag det blir någon större förändring,  När krutröken efter den minst sagt smutsiga valkampanjen lagt sig. De som knutit vilda och orimliga förhoppningar, jag har stött på flera av dem, till det "fördömda" SD kommer att bli besvikna. 

Vi kloka i SP (Sofflockspartiet) har som vanligt inget att förlora. 

Nato-Magda sur som en citron, ytterst besviken. Men hon har ju haft sin chans. Och vi vet, sitter med facit i handen, hur illa det blev med henne i statsledningen. Hon är sannerligen ingen ledare.

Nog kunde hon kostat på sig att gratulera Kristersson vid den presskonferens hon sammankallade till. En föga statsmannamässig regeringschef, beter sig ovärdigt. Det sista kan även sägas om Strandhäll och de andra twittersossarna. 

Upptäckter till min stora glädje att i den engelska serien Heartbeat på C More, med all härlig 60-talsmusik finns en säsong vi otroligt nog missat. Fram med de salta pinnarna som vi lyckades bärga i Sindal! Eskapism? Om så, vad är det med det? Nödvändigt i dessa tider!

Och imorgon ÄNTLIGEN SHL-premiär. Brynäs har Rögle borta, vi följer med nerverna på spänn matchen på C More. Först Møllehuset i Frederikshavn med den läckraste brunchbuffet. 225 DKK per kuvert, men det är det värt. Bättre uppladdning omöjligt tänka sig. Heja Brynäs!

Vi betalar! Vi betalar!

"Folk är inte så dumma som man tror - dom är dummare." (Stickan Andersson)

”Jag hatar de likgiltiga!" Utbrast den italienske socialisten och originelle samhällsfilosofen Antonio Gramsci. Jag hör en uppfordrande underton. Denne intellektuellt välutrustade Gramsci som svartskjortornas brutala överhuvud Mussolini fruktade mer än någon annan. 

Gramsci kastades i fängelse, dömd till tjugo år, i syfte att knäcka den sturske som vägrade att böja sig. Men i fängelset förde han anteckningar, i mina hyllor hemma i Sverige står hans Prison Notebooks. Han lät sig inte tystas. 

Strax efter frigivandet, efter en fängelsevistelse under omänskliga förhållanden som tärt hårt på en redan bräcklig hälsa, avled Gramsci, 46 år gammal.

Italienaren har genom sina teoretiska begrepp, ”hegemoni” och andra, hjälpt mig att förstå något som förundrat mig ända sedan uppväxten i Sandviken: varför finner sig människor, varför protesterar de inte aktivt, varför detta mänsklighetens gissel lydnaden?

Men nu jag ger upp! Gramsci´s analytiska verktyg räcker i det speciella dagsläget inte till, lugnar mig inte. Frustrationen växer inför samtidens gränslöshet. Närmare bestämt: jag begriper mig inte på mina medmänniskors gränslösa undfallenhet. 

Deras "krismedvetande". Inget "varför", snarare resignerat "det är som det är". Gapa och svälj.  

Vi tittar på dansk tv, samma flathet här som i Sverige. Och de maktvänliga medierna blåser under. Människor tillfrågas inte om hur de tänker protestera mot inflationens konsekvenser i form av sämre levnadsförhållanden. Nej, de intervjuas om hur de bär sig åt för att härda ut. 

En afton berättar en ung kvinna ingående om hur hennes familj med barn och allt överlever på futtiga 1 000 danska sekiner i veckan. Hon får det att låta som ett ruskigt tråkigt nudelliv. Kanske tar tittare efter, kvinnan kan titulera sig "influencer", sponsras av ett nudelföretag.

Jag trodde i min enfald, har också alltid hävdat det, att danskar är mer frisinnade och upproriska än vi svenskar. Men hej, vad jag bedrog mig. De rödvita undersåtarna ”lagar efter läge” som man brukar säga. Vänder sig inte mot det pressade läget. Glöm det. 

En glatt leende poliskommissarie (!) tipsar i DR om hur man ska hantera ”elkrisen” med rusande priser. Anpassligt lämnar han konkreta råd. Samtidigt som han packar bilens bagagelucka full med torv, eller vad det är. 

Ingen deklarerar, apropå ohemult stigande matpriser när livsmedelskedjorna passar på att sko sig med hänvisning till Ukraina och Putin: "Vi planerar några sammansvurna att gå in i en matbutik och plocka på oss det vi behöver." 

Vi betalar inte, vi betalar inte som Dario Fos härliga pjäs hette. Men det var kampvilliga italienskor med råg i ryggen, det. Inte ängsliga, nordiska konsumenter med röda prislappar i blick, krampaktigt kramande en allt tunnare börs.

Ingen tillkännager heller: "Vi har startat en Facebookgrupp under rubriken 'Vi som vägrar betala elräkningarna'. Vi utgår ifrån att vi blir riktigt många. Och då kan de i profiter badande elbolagen känna sig blåsta (!)."

I Sverige har Nato-Magda, den avgående statsministern (vad det "högervridna" valresultatet eventuellt signalerar med avseende på foglighetsaspekten lämnar jag tillsvidare därhän), envisats med sin besvärjelse om en kommande ”krigsvinter”. 

Jag utgår ifrån att mina lydiga, snälla landsmän förbereder sig på bästa sätt, rättar in sig i ledet. Snart lär det bli brist på toapapper och makaroner, ullstrumpor och filtar. Huttrande människor kurar med nedskruvade element i sina bostäder. För "vad kan man annat göra?"

Nä, fy tusan och fy tusan igen! Ut på promenad ned mot Vesterhavet för att skaka av mig obehagskänslan. Den däringa ABBA-Andersson borde bytt "dum" mot "lydig" och "dummare" mot "lydigare". Man behöver inte vara dum för att vara lydig. Men det kanske underlättar.

Bild: skanskateatern.se

"Jeg er bange"

Jag såg för något år sedan en tv-dokumentär om en av Danmarks verkligt stora scenkonstnärer, Dirch Passer. Jag känner förstås till honom sedan långt tillbaka, men dokumentären gjorde bilden av honom fylligare. 

Jag berördes starkt av reaktionerna på hans ambition att ta steget från folkkär komiker till dramatisk skådespelare i en uppsättning 1961 av John Steinbecks Möss och människor.

I samma uppsättning förekom för övrigt en annan välkänd, älskad figur för den danska publiken: Ove Sprogøe från Olsen Banden (förlaga till Jönssonligan), nära vän till Dirch.

Vår egen Carl-Gustaf Lindstedt lyckades, som vi vet, ta det djärva steget med bravur. Vem kan någonsin glömma hans lysande prestation i Widerbergs tv-uppsättning av En handelsresandes död? Eller när han spelade Martin Beck. Minst lika bra som Peter Haber.

Men för Passer blev det platt fall, ett svidande sådant. Publiken förmådde inte se någon annan än den "lättsamme", välbekante Passer på scenen - den underhållande komikern. De skrattade gott åt tragiken i Steinbecks text, det blev helt fel. 

Passer tog mycket illa vid sig, föreställningen lades snart ned. Om jag inte är helt ute och cyklar så var han samma föreställnings producent. Kanske rentav finansiär.

Vad dokumentären inte informerade om var att kritikerna faktiskt höjde honom till skyarna, samt att han förärades ett prestigefyllt pris för sin insats. Frestande tänka att publiken, "verklighetens folk", var viktigare för Passer än Politikens och BT:s kritiker. 

Jag kliver in på det utmärkta stadsbiblioteket i Frederikshavn. Min blick faller genast på ett omslag till en bok liggande framme på ett bord: Dirch Passer i en faderlig (?) pose. En vink? Passer har nämligen länge funnits i mitt bakhuvud, liksom uppfordrande "knackat på".

Fråga mig inte varför. Vad det egentligen varit som dragit mig till, och att jag engagerat mig i honom, framförallt hans levnadsöde. Man brukar som bekant prata om "valfrändskaper". Tja. 

3 september 1980 dog Passer av en hjärtattack strax innan han skulle äntra scenen på Tivoli Theatret i Köpenhamn. Blott 54 år gammal. Kjeld Petersen, hans begåvade side-kick, gick bort 1962 endast 41 år gammal. 

De var som ler och långhalm. Danmarks Stan och Ollie, Helan och Halvan. Våra Åsa-Nisse och Klabbarparn. Side-kicken var omistlig för Dirch, denne sörjde svårt sin älskade Kjeld. 

Han höll sig, deprimerad, länge på avstånd från tiljorna. 

Man kunde se honom stryka runt på Köpenhamns gator iförd svarta solglasögon. 

Ett geni. Osökt löper associationen till Thor Modéen. Både djupt älskade av gemene man, men betraktades nedlåtande av de finkulturella stärkkragarna. 

Ingmar Bergman, ingen av mina favoriter med sina plågsamt tråkiga alster om överklassmumier, förtjänar hyllas för att han åt eftervärlden räddade de klassiska filmerna - sluta för guds skull kalla dem "pilsnerfilmer"! - med Modéen: "Han var ju ett geni!"

Berättelsen "Passer" är mytologiserad och skev, full av projektioner. Om honom sägs att han drack kopiöst. Man bortser från att han var nykter långa perioder. Och man bortser från hans perfektionism, hans seriositet. 

Ingenting lämnades åt slumpen av denne fullfjädrade yrkesman. Därmed visande sin månghövdade publik runtom i Danmark den största respekt.

Vad känner jag mer direkt igen av mig själv i honom? Vet inte. Jo, hans starka modersbundenhet livet ut. Och hans trygghetsnarkomani, vilken bör förstås på ett existentiellt plan. "Jeg er bange", som han sade. Jag också.