Aalborg en fågel Fenix

Dagstur till Aalborg invid Limfjorden. Första gången jag dök ned i staden var en tidigt vår sent 70-tal, herregud vad åren rusar, jag hinner inte med, för att deltaga i ett seminarium om fackföreningsrörelsen på dåvarande Aalborg Universitetscenter, numera Aalborg Universitet. 

Inbjuden av Erik Christensen, politolog (statsvetare), seriös och vidsynt samhällsforskare. Jag kvartade på anrika Park Hotel nära hovedbanegården. (Läst att hotellet sålts för att omvandlas till bostäder. Borde det inte vara kulturminnesskyddat?) 

Ett stenkast bort högljudd, från morgon till afton klackarna i taket, ølstue. Hold da kæft, mand. Danskarna kan det där med hygge sig, skriv upp det.

Nattåg till København, övernattning ute i Ballerup hos Helge Tetzschner, knuten till Handelshøjskolen (heter, anglifierat och internationaliserat, idag Copenhagen Business School). Sedan ett av DSB:s röda tåg från Sjælland upp till Nordjylland och Aalborg. 

Erik har ett förflutet vid universitetet i Aarhus där Rudi Dutschke, en av mina stora inspiratörer, erhöll en fristad. Efter att en känt konservativ (!) professor, tappat hans namn, lagt sig ut för honom. 

Rudi utföst från Västtyskland efter att ha varit en av de ledande i studentrevolten vid Freie Universität. Slog sig ned i Aarhus tillsammans med hustru och barn. Efter att flera länder förvägrat dem inresa.

Rebell in residence, med andra ord, men gjorde inget större väsen av sig. Inte heller när han gästade studentföreningen Verdandi i Upsala, tystlåten i sandaler, inga strumpor.

I december 1979 disputerade jag (LO-etablissemanget ondgjorde sig i högan sky). Rudi avled plötsligt i badkaret i Aarhus en vecka senare. På julaftonsmorgonen medan hustrun stökade i köket. Sviter efter en högerextremists beskjutning på Kudamm i Västberlin ett tiotal år tidigare.

Aalborg bjöd på en närmast deprimerande upplevelse, så minns jag det. Gav ett slitet och trött intryck, en tung industristad på väg att upphöra vara en sådan. Men vad göra sedan, när fabrikerna tystnat? Vad med framtiden och stadens identitet, dess självbild?

Det Aalborg vi denna dag strosar omkring i känns som en helt annan stad. En imponerande stadsförnyelse får staden att lyfta likt en fågel Fenix. Bebyggelse tätt intill fjorden. Ännu mer utbyggt än förra hösten när vi besökte staden. 

Studentbostäder och sushirestauranger. Fitnesscentra. Kaféer. Det myllrar.

Spännande, för att inte säga hisnande och halsbrytande, arkitektur. Arkitekter som inte tvekat spänna bågen. En kreativitetsbefrämjande, ungdomlig atmosfär som nog lockar till inflyttning. Säkert en strängt gentrifierad och segregerad stad, vet inget om det men utgår ifrån det.

Hursomhelst, Aalborg det sjudande beviset för att det går. Ger man sig tusan på att med samlade krafter utveckla en nästan bortdomnad stad, skuggad av det förflutna, så går det. 

Vårt gamla Gefle, hemmavid, står och stampar. Potentialer finns, inget tvivel om det, för att utveckla staden. Icke minst ett magasinsområde i Inre hamnen med möjlighet att förädlas till ett Gefles Nyhavn, men inget händer. 

Politiskt ledarskap saknas, daterade tankefigurer härskar, idéfattig och tom atmosfär. Kotterier och ett förtvinat offentligt samtal. Ofta undrar jag; vad drömmer de styrande om? Förutom batterifabriker, det vill säga "frälsande" arbetsgivare, och arbetstillfällen. Snablar, vad torftigt.

Frokost med smørrebrød (rullepølse och håndpillede rejer) samt Adams Salat med confit de Canard hos favoriten Brdr. Price. Innan vi, upplivade och glada, tar av tillbaka mot Tversted. 

Och det rogivande lugnet på landet med betande hjortar och vajande, långskaftat gräs. Talgoxar och koltrast. Förbiglidande moln, himlen alltid nära.

Glömde, jag förärades en keps från Salling, tidig födelsedagspresent, till det facila priset av 1 200 SEK (puh!). ”Du ser ut som Rainer Werner Herzog i den.” Se ovan och döm själv. 

Valutakursen helt åt skogen. Liksom det mesta. Läget i Sverige med nya dödskjutningar. Explosioner. Lidandet i Ukraina. 

Tversted ligger liksom på sidan om världen, men inte vad gäller samtidens massmedialisering. Alla lever i den "globala byn", eller hur han nu fick till det, den uppburne mediegurun.