Men är det inte John Cleese!

Mitt hjärta är ditt / Ditt hjärta är mitt / Och aldrig jag lämnar det åter (Nils Ferlin)

Det påstås, romantiskt och hoppingivande, att varje människa har en andra hälft som någonstans väntar på henne. Förr eller senare blir en halv människa hel. Inte vet jag om det stämmer. 

Och inte vet jag heller om det är politiskt korrekt att tänka i partermer. Men det behöver ju inte nödvändigtvis - "samkönade" förhållanden förekommer ju - signalera att idealet är heteronormativt färgat. Nåväl, det bekymrar mig föga vad som är politiskt korrekt och icke. 

Jag brukar försöka att trösta en kvinna, högutbildad, fager och klok och definitivt inte hemmahörande på glasberget men känner sig ensam och längtar efter någon, med detta om den andra häften. Tillägger: "lita på ödet!"

Jag minns min mors uttryck "få varandra". Hon drömde - eldade under med att läsa Min värld, i smyg eftersom socialdemokratiska kvinnoklubben, där hon var vice ordförande, fnyste på näsan åt publikationen - om den livslånga kärleken. 

Och fann den i min far, hennes andra hälft. Vill jag gärna tro. Någon annan man hade hon aldrig i sitt liv. Stiliga Gösta från Norduppland hennes livs kärlek. En Humphrey Bogart-kopia.

Apropå det så sägs det att vi alla, var och en, har en dubbelgångare. Vet inte om jag köper - det gäller att hänga med i det samtida, ekonomistiska klyket! - det heller. Men jag sysselsätter mig ofta med att reagera på look alikes. Både i tv-serier, filmer och på gatan. 

Det kan vara döda som "återuppstår" framför mina ögon.

Före detta arbetskamrater dyker upp i vimlet. Häromdagen AL, som kräftan tog för ett par år sedan. För en tid sedan M, också tagen av kräftan. Min svåger B, den snällaste människan som gått på denna jord, har jag sett flera gånger. Det vill säga hans look alike. 

Kanske kännetecknande för samtliga tre inget utstickande i utseendet, ganska vanligt sådant om man säger så, flyter lätt in i mängden.

Vännen och förläggaren Gert Nilson, en så påtaglig look alike att jag studsar till. Kan det vara han som går igen? Gert som lämnade jämmerdalen 2017 och är mycket saknad. Alldeles för likt. Kusligt. Skulle vara typiskt honom spela oss andra ett spratt.

För många år sedan skojade studenterna med mig i sin kårtidning. Min look alike blev den HIV-smittade kändisen Sighsten Herrgård. Min skäggstubb lika mörk som Herrgårds. De rackarna visste att Herrgård inte tillhörde mina favoriter.

Numera får jag inte sällan höra att jag är lik Monthy Pyton´s John Cleese. (Under min långhåriga, mustaschprydda musikerperiod liknades jag både vid Frank Zappa och Jesus.) Om sanningen skall fram är jag inte så glad för det. 

Men påminner mig hans vackra döttrar, Cynthia och Camilla. Anlagen! Men det kan ju förstås också vara från spinnsidan de ärvt sin skönhet.

Nå, Cleese´s överlägsna intelligens och originella humor importerar jag gärna. Dock, bara att inse: He is one of a kind. En sådan man föds det högst en per sekel, som Jan Myrdal konstaterade om Hans Alfredson. 

Bild (Wikipedia): LEK, eller kan det vara Cleese?