Min väderbitna pappa var en utpräglad friluftsmänniska, älskade att vistas utomhus. Och att röra på sig. I detta misstänker jag ett mått av rastlöshet. Vilket också inkluderade det ständiga fixandet med ett och annat. Sitta stilla, rakt upp och ner med armarna i kors, inget för honom.
Om vintern skidåkning. Jag minns en gemensam kvällstur i ett nyöppnat elljusspår - stort och märkvärdigt på den tiden! - i Högbo Bruk utanför Sandviken. Numera ("elkrisen" kanske innebär en återgång till naturtillståndet) spår nedkylda med el. Pay and ski på skyltar, anglifierat.
Hej, vad det gick! Inte kunde jag hänga på den hurtfriske, armstarke fadern när han med kraftfulla stavtag försvann bakom ett granbeklätt krön. Och var som uppslukad av jorden.
Aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet. Stugfogde uppe i Kungsberget, där främjandet ägde en enkel träkåk och mark de förhandlat till sig av en storbonde. Skidspår drogs, utförsåkning med lift tillhandahölls.
Den senare en tämligen ålderstigen och högljutt knirrade sådan i en inte alltför brant backe. Strax utanför stugan där medhavd korv kunde grillas vid brasan, medan man stelfrusen värmde sig. Sunkist och små russinpaket att inhandla för en spottstyver.
Stugfogden skulle tro att han drömde om skådade dagens Kungsberget. Flott och modärnt, rena österrikiska alperna. Hus och lägenheter för fjollträskare med jobbskatteavdrag att köpa dyra andelar i. Afterski med grogg och ett av de coverband det går tretton på dussinet av.
Kungsbergets ansiktslyftning speglar ännu en samhällsförändring bort från det gamla Sverige. Ett Sverige jag önskade tillbaka, om ni frågar mig. Förresten tror jag inte att det heter Skid- och friluftsfrämjandet längre, vågar dock inte ta reda på det via Google. Jag vill inte veta.
"Snart tar döm väl bört prickarna på Böförs också", som Karlskogabon befarade.
Min syster ärvde friluftsgenen. Milslånga cykelturer tillsammans med maken, båda i träningsoveraller. Men drabbad av sarkom som bröt ned kroppen. I generna från pappa fanns även kräftan. Liksom från mamma, som inte delade pappas utomhusläggning.
Själv har jag fullkomligt älskat att raskt promenera, sträcka ut. Hur länge och långt som helst. På apostlahästarna "kartlagt" metropoler som Paris och Boston. Men någonting hände med min lekamen under den stentuffa behandlingen mot dödshotande mantelcellslymfom.
Åldrandet ("att åldras inget för mesar" som Bette Davis erfarenhetsbaserat yttrade) har väl lagt lök på laxen. Balansen inte den bästa. Från och till använder jag stav.
Det lustfyllda i promenerandet är helt borta. Nu tvingar jag mig mer eller mindre ut på dagliga promenader, mäter steg och aktiv tid. En avsevärd försämring av livskvaliteten. Jag försöker att mentalt hantera nedsattheten, vad har jag för val? Tycka synd om mig själv?
Men så, att få kliva upp till en höstmorgon här i Tversted! Vesterhavet i fjärran, blicken söker sig mot eviga vågor och stannar gärna. Långskaftat gräs vajar. Hjortarna betar stillsamt. Kvinna med glad hund utan snor (koppel på danska) passerar på grusvägen.
Kaffebryggaren puttrar. Ingen morgon-tv som annars i Sverige, inget stör sinnets välbehag. Låter jag bara bli smartfånen, svårt förstås undvika det, inga rapporter om krig och elände.
En gudabenådad morgon, om än tillfälligt regn och rusk. Jag känner stor tacksamhet över att få leva en dag till. Längre än så försöker jag att inte tänka. En dag i taget. Denna dagen ett liv. Och som det uppmanas på Sara Lidmans gravsten: Lev!
Och, jovisst, nog ska jag upp på apostlahästarna även denna dag! Krøyerland anropar.
Bild: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar