Men hade jag inte betalt den där telefonräkningen?

- Men, snälla doktorn, ni har en termometer bakom örat! - Åh, himmel! Var är då min penna?

"Glömska är grönska”, om vi får tro "misstankens" filosof Friedrich Nietzsche. Och det kan man väl kanske spontant hålla med om. Om det handlar om tokigheter man gjort som man helst av allt vill glömma. 

Nästan aktivt ser man till så att man glömmer och gömmer undan. I självförsvar undanröjs  skamkänslor efter klavertramp. Jag är en okrönt mästare på de senare. Min mors bekymrade röst glömmer (!) jag aldrig: "Sätt inte en ära i din egen skam, Lars!"

Psykoanalytikerna, med doktor Freud i spetsen, menar att man omedvetet förtränger. Det hör till det mänskliga psyket att göra så. Men ”det som göms i snö, kommer upp i tö”, som Robert Broberg sjöng. 

Svårtolkade signaler från den bortträngda bråten nere i medvetandets "källarvåning" stör den mer eller mindre tillkämpade sinnesfriden.

 
Det kan också heta att något ”faller i glömska”, som om det skedde av sig självt, bortom ens kontroll. "Men hade jag inte betalt den där telefonräkningen?" 

Jag märker att mitt minne försämras. På en kurs i projektledning, som jag ledde, gästföreläste en sjuksköterska som specialiserat sig på dementa patienter. Hon redogjorde för de olika stadierna på vägen mot en fullt utvecklad demens. Den ena följer obönhörligt på den andra.

Jag fick snart lust att avbryta henne, igenkänningen tycktes mig för stor. Förmodligen skulle många känna igen sig. Alla befinner sig, utan undantag, i riskzonen. Och det behöver inte vara åldersbetingat. 

Även unga människor kan bli dementa, som sjuksköterskan förtäljde, delgav oss i publiken exempel som bevis. Det gör ju inte saken bättre, om man säger så.

Det otäcka är att man liksom kan "glida in" i demensen utan att märka det själv. Som om du, framförallt mogen ungdom trots det ovan påpekade, levde i en diffus gråzon. Du vill gärna skylla på tankspriddhet, att du har tankarna "på annat håll". Det får bara inte vara demens. 

Det skrämmer mig att flera av mina vänner har diagnostiserats med Alzheimer, två är döda. Och det är fråga om människor som haft intellektuella yrken, så att säga "jobbat med huvudet". Men det skyddar inte mot den förbryllande hjärnans nedsläckning. 

Inget verkar skydda eller lämna garantier, för att låta resignerad. Inte B-vitaminer. Sudoku. Motionera. Möllers tran. You name it. Bara att hoppas man slipper undan. 

Mitt sämre minne stör mig. Famlandet efter boktitlar, namn och årtal. Ibland rent pinsamt i mötet med människor jag inte träffat på länge. Att spela hågkomst genomskådas.

 
Jag kände en man som drack på sig demens, i Papa´s stil. Han njöt festliga dagar i Bacchus goda lag. Sedan tänkte han sätta punkt, när han märkte att han var på upphällningen. Så förstod jag hans livsplan. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte kände viss sympati. 

Men han hann inte. Demensen överlistade honom. Han slutade, svårt förvirrad och borta i skallen, sina dagar på ett tröstlöst vårdhem bland likasinnade, bland dem en tidigare statsrådsmedarbetare. Ett av dödens avgiftsbelagda väntrum. 

Usch, det här blev en dyster betraktelse denna vackra höstdag. Glöm den så fort du kan!