Förtrupp utan efterföljare

Den brittiska tv-serien Fiendeland (bilden) skildrar infiltratörer i 60-talets NSM (Nationalsocialistiska rörelsen) i England. Fiktion blandas med dokumentära bilder från dåtidens London. Välgjort - och gastkramande. 

Man sitter nagelbitande, bara väntar på att mullvadarna skall avslöjas. Misstag begås, spår lämnas, misstänksamhet och paranoia frodas. 

En av finansiärerna av denna hatiska rörelse vars främsta målgrupp var judar, mordbränder ingick i förföljelsen, François Dior. Sprungen ur den välbeställda modefamiljen.

Jag tänker stormtrupper, som bruna SA i Tyskland. Men stormtrupper utan en social kraft bakom sig i den engelska upplagan. Isolerade skränfockar och förblindade våldsmän i ett London som plågats av Blitzen. 

Sympatisörer fanns hos en vit arbetarklass som upplevde sig som missgynnad både på bostads- och arbetsmarknad, men de var inte parata till handling. 

Även bland rasistiska poliser återfanns sympatiserande, ständigt trakasserande färgade på gatorna.

Er ist wieder da, den bästsäljande boken om vad som skulle hända om Hitler återföddes i dagens Tyskland, visar en Hitler som uppvaktas av nynazister som han fnysande avfärdar som pajaser. De äger inte förmågan att mobilisera det tyska folket. 

Liksom NSM en politiskt sett marginell företeelse. Om än misshandlande och mördande. I Sverige kallar sig dessa politiskt marginaliserade NMR, har jag för mig. Inte är de många.

En kanske hisnande association. Ända sedan jag, snart trettio år sedan, engagerade mig i medborgarlönsfrågan - föreläsningar, debatter, böcker och artiklar, tv- och radiomedverkan - har jag framhållit att utan att en social kraft som bär den förblir den politiskt ofarlig. 

Det har funnits och finns en heterogen förtrupp, engagerad och entusiastisk, ibland förvirrad och okunnig, Söderfilurer, "flummiga" sade vi förr. Men den har inte lyckats mobilisera ett starkt stöd. Det har också saknats en tydlig, målmedveten ledning. 

Frågan har akademiserats med doktorsavhandlingar (bland dem Per Janssons i Lund med borttagandet av förgrundsfigurer som Gunnar Adler-Karlsson och undertecknad), internationella BIEN-konferenser och karriärmöjligheter för den suktande. 

Ingen massrörelse trots att en grundtrygghet borde stå högt på dagordningen för alla, de växer för varje dag i antal, utsatta inom gigekonomin: verklighetens folk strömmar inte till. Och trots att verkligheten alltid är bästa pedagogen. 

Tror man fortfarande på arbet(S)linjen? Tillåt mig i så fall en smula uppgivet skaka på huvudet.

Fotnot. Serien hittar man på SVT Play.

Slaget är förlorat

Snappar upp en röst från en moderat ungdomsförbundare. Kritisk mot det egna partiets förslag, som tydligen lanserats, om visitering av människor på offentlig plats. 

Möter säkert redan ilskna protester från aktivister, anförande risk för "etnisk profilering". Det brukar heta så från dessa. 

Broilern menar för sin del att förslaget "hotar vår trygghet". Spontant: vilken trygghet? Den är ju redan borta.

Lördagsmiddag på restaurang Gustav Adolf i ett mycket varmt Malmö. Humana priser. På menyn identifierar vi Sten Bromans köttbullar, med whiskyspetsning. 

Så klart vi genast, småskrattande, drar oss till minnes anekdoter om Broman och hans kumpaner Piraten och Hommerberg (förekom i Hemmets med underhållande reseskildringar). Den excentriska trions eskapader. På franska lyxkrogar och annorstädes.

Det var väl Kramer och Savoy som var Bromans stamställen i Malmö.

På gatan utanför restaurangen roar sig helt vanliga unga, svenska män - obs, ironi! - med att åka raggarrundan i vrålåk som torde kosta upp mot en miljon. Man kan bara spekulera i hur de har råd med dessa. De visar upp sig, gasar ljudligt så att det dånar mellan husen, provocerar. 

Flinar med nedvevade rutor hånfullt in mot oss Svenssons. Sprider skräck. Skjutningar har ju förekommit från gatan mot restauranger mitt i Malmö. Vi frågar oss varför kyparna plötsligt verkar ha gått under jorden. 

Provocerad blir man. Förbannad. Därtill känslan av maktlöshet. Vad göra? Klart man vill ropa: lås in dom och kasta bort nyckeln! Eller: sätt dom på ett plan från Kastrup i morgon dag!  Men vad hjälper repression och hårda tag utan vägledning av ett explicit uttalat samhällsförsvar?

Resonemanget måste vara det följande: vi tillgriper dessa extraordinära medel eftersom vi måste försvara vårt samhälle och dess grundstenar. Men när politikerna själva, genom fifflandet med bostadsadresser och traktamenten, inte uppträder till samhällets försvar?

På dessa nidingar, det visade kravallerna runt Paludan, biter ingenting. De fruktar varken Mållgan eller hans poliser. Tvärtom, de senare kunde ha dödats. Visitering, kronvittnen och andra förslag blir bara lösa skott (!) rakt ut i mörkret. Helhetsbilden saknas. Slaget är förlorat.

Så du, broilern. Du är för sent ute. 

Åsa-Nisse med mobil

Dagen före midsommarafton, på tåget från Stockholm till Linköping, där personalbyte sker. Konduktör - eller vad heter det nuförtiden, "tågvärd", knappast "tågmästare"? - med utländskt påbrå. Bryter på svenska, svårt att höra vad han säger. 

När lokaltrafikförbindelser inför en station skall ropas ut, efter att ha påbörjat detta: "Ni har säkert bättre koll på det än mig."

Förutom att det heter jag och inte mig. Vad skulle en gammal SJ-trotjänare, som satte en ära i nit och redlighet, ha att säga om dylik nonchalans? När konduktören, eller tågvärden, går genom vagnarna tuggar han frenetiskt på något. Det svarta skägget guppar upp och ner.

Jag hör obekräftade rykten om att den låga uppklarningsprocenten hos polisen delvis kan förklaras av utredare som varken kan läsa eller skriva svenska.

Nato-Magda och kompani har fullkomligt misslyckats med sin integrationspolitik. (Aldrig haft någon tanke på en sådan, hör jag genast från en elak röst.) I praktiken skickas denna grannlaga uppgift över till myndigheterna. 

Och det blir som det blir. Med kvotering och låga kompetenskrav. För att inte nämna kravet på en fullvärdig svenska. 

Mitt växande missmod balanseras av en smålänning som talar högljutt i mobil. Om ni kan föreställa er Åsa-Nisse använda mobil, då vet ni vad jag menar. Trevligt med denna småländska dialekt! 

Jag har alltid tyckt om universalgeniet Åsa-Nisse med alla hans kreativa projekt, till skillnad från vissa recensenter som har satt sig på sina höga hästar och fnyst föraktfullt.

Läser Milan Kundera, essäer. Omläsning, jag fastnar i mina många understrykningar från förra läsningen. Kundera, fritänkaren. En nagel i ögat på stalinisterna i öst. 

Den där polischefen som menade att Lamotte får skylla sig själv, bekommer mig mycket illa. Vilken myndighet kan man längre lita på i Sverige? Landet befinner sig i upplösning.

Råkar lyssna till brottstycken ur en valreklamfilm med Nato-Magda, sammanbitna läppar, förljuget budskap. Det är som i DDR. Retorik och verklighet går åt rakt motsatt håll. Skillnaden den att vi har inga dissidenter. Heller inte längre Lamotte.

Bild: Wikipedia

Arlanda eller SJ, pest eller kolera?

Vad hände med detta en gång så fina, väl fungerande Sverige? Man vet ju inte om man borde (hysteriskt) skratta eller (förtvivlat) gråta. Lugnast aldrig lämna bostaden, hemmets trygga borg. Stänga av yttervärlden. 

För den mentala hälsans skull strömma svartvita brittiska 40- och 50-talsfilmer. Med aldrig slocknande stjärnor som Peter Sellers, Ian Carmichael (dök till min stora glädje upp i tv-serien St Aidans sjukhus) och Alastair Sim.

Genom att en beställd, till råga på allt förhandsbetald, Berlinresa ställdes in, det sved att fatta beslutet, undgick jag det galna kaoset ute på Arlanda. Tack och lov. Febrig hade jag haft svårt att fixa det. Lägg till ett bristande tålamod, med eller utan feber.

Jag minns Ramallah på Västbanken, när vi en dag var i färd med att kliva på den lilla bussen till Jerusalem. Bastanta svartklädda kvinnor, bakstycken breda som ladugårdsdörrar, seglade in i flock, tacklade resolut bort oss köande svenskar. 

De skulle platsa i Brynäs damlag, nu när tacklingar skall tillåtas inom SDHL.

Trög som jag är hann jag inte reagera. Men Patrik, en frisk fläkt som jag saknar, under sin levnad en tvärhand hög, ilsknade till så där som han plägade göra, tacklade tillbaka så att de bastanta fruntimren under arabiska eder och åkallande Allah flög i luften. 

Plötsligt meddelar SJ kort och utan förbarmande inlindning på mejl: Din resa till Malmö på torsdag är inställd. Omboka eller få pengarna tillbaka. Samma djupt irriterande sak hände mig i julas, då i motsatt riktning med avresa från Malmö. 

Försöka ringa kundservice, glöm det - inte med högt blodtryck. Via datorn, om man inte tillhör de digitalt avhängda som förvisso är många, försöka omboka. 

Just nu fel, försök senare. Försöker, försöker och försöker - och försöker igen. Medan kroppen blir allt varmare, frustrationen stiger, allt mörkare tankar om myndigheter och deras oförmåga föds.

Den önskade avresedagen: nästan alla resor fullbokade. Jag motstår lusten att sjunka ihop och ge upp. Lyckas, hoppas jag men kan inte säkert veta med detta oberäkneliga SJ, till slut boka en resa.

Vad står akronymen SJ för? Spårfelens Järnvägar? Svordomar och Jämmer? Jag sätter en femma på Skammens Järnvägar.

Om jag lyckas ta mig ner till Skåneland, och ett älskat Malmö, vet jag att jag kan lita på Öresundståg. (Någon påstod att SJ tagit över bolaget, måtte det inte stämma. I så fall bara en tidsfråga innan det börjar krångla och ställas in.) 

Och jag vet att Adam och James, Bröderna Price, inne på Tivoli på andra sidan Sundet står parata med det bästa - det vill inte säga litet - ett danskt bord kan visa upp. Det vattnas i mungiporna.

Varför bor jag i ett land som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt? Vem tackar mig för min uppoffring?

Bild: maskinklippet.se

Sinnesroljus

"Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus, fördunklas all vår oro och smärta." Nils Ferlin

Bredvid sängen har jag mitt sinnesroljus stående, alltid nära till hands. Blockljuset, inköpt hos Claes Ohlson, drivs med ett batteri som aldrig verkar ge upp. Jag slutade med levande ljus när oron ständig plågade, efter att ha lämnat bostaden, om jag verkligen blåst ut ljuset. 

En av mina ofrihetsskapande fobier. (Jag är bra på att göra mig själv ofri, en paradgren.) Så man skulle kunna säga att i och med införskaffandet av detta ljus så uppnås sinnesro i mer än en mening. 

Sinnesroljuset har inget att göra med den sinnerosbön alkisarna ber inne på MM-hemmen. Samtidigt som det bedrivs auktoritär, smygfascistisk "terapi" under pedagogisk förklädnad. 

Ägarna tjänar pengar som gräs på en flera veckor lång "behandling", utförd av terapeuter som inte är några legitimerade sådana. En "behandling" som per definition inte kan misslyckas. 

Det är nämligen förenligt med den från eget ansvar befriande Minnesotamodellen att trilla dit på nytt. Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Jag citerar Jan Myrdal. Lärdomsbjässen, den otroligt produktive skriftställaren, som gärna drack vin till maten.

När jag inte kan sova, det vill säga varje natt, tänder jag mitt ljus. Även med de juninätter som nu är, tillhandahållande bara en kort stunds infallande mörker. Och jag kommer till ro medan ljuset mjukt fladdrar. I sovrummet smyger behagliga tankar. 

Ibland får jag frågan om jag tror på Gud. Ja, det gör jag! Kristen - i ett alltmer sekulariserat land. Jag är självklart medlem i Svenska kyrkan, men går nästan aldrig i Guds hus. Senast i S:t Petri i Malmö i julas. Jag är ju anti-institutionalist, anarkist, solitär. 

Gud och jag har en direkt relation. Jag behöver varken församlingens sociala gemenskap eller en budskapsförmedlande pastor. 

Dock har jag varit inbjuden att sprida mina kloka ord - observera, ruskig ironi! - från predikstolen några gånger. Av modiga präster, inte alla älskar förvisso LEK, i min hemstad. 

Gefles präster är inte som andra, kanske måste jag skriva "var". Mänskliga, varma och icke-konforma, roliga och inspirerande svartrockar. (Annat än de bedövande tröklåsen i Sandviken.) Bengt, Stefan, Peter, Kristina och allt vad de hette. 

Säkert glömt någon, minnet haltar. Jag träffade många när jag ombads komma och tala ledarskap - organisationen Svenska kyrkan lämnar mycket att önska. 

Jag vet inte om jag tror på ett himmelrike efter att jag gått hädan. Varför vänta? Himmelriket skall skapas på jorden, här och nu, människorna till välsignelse. Paradiset bör inte skjutas på en oviss framtid. You´ll get pie in the sky when you die, som Geflesonen skrev. Tja. vem vet.

I fjärran hör jag det tunga godståget, ibland kan man räkna till gott och väl hundra vagnar, från eller till Fredriksskans hamn varnande tjuta varnande i natten. Kanske någon på spåret. Kanske ett djur. 

Bild: clasohlson.se

Frivilligt låter vi oss kopplas och inburas

Den alldeles för tidigt framlidne, han led av hjärtproblem, Lawrence Anthony brukade samtala med elefanterna i reservatet i Sydafrika. (Läs hans bok The Elephant Whisperer.) Särskilt med den kloka matriarken som han en lång stund dagligdags konsulterade. 

Att hans hustru, den i Paris uppvuxna Francis, skakade på huvudet hindrade honom inte. "De förstår vad jag menar." När han dog sörjde elefanterna. Varje år på hans dödsdag hedrade de samfällt honom genom att marschera upp till boningshuset, stod där värdigt i samlad tropp.

Under en biltur var en rasande, revirbevakande unghanne på väg att attackera dem. "Ser du inte att det är vi! Det är ju vi!" Vrålade Lawrence samtidigt som han ställde sig upp i bilen. Och unghannen backade. Det var ju Lawrence och Francis! Inga fiender. 

I den finska filmen Barmhärtighetsmördaren (SVT Play, affisch ovan) möter vi en butter social bilmekaniker som anlitas för att avliva djur. Samtidigt passar han på att ge ägaren en avhyvling som heter duga. Efter att ha avläst djuret ifråga, blivit både bekymrad och ilsken. 

En har hållit sin katt som "innekatt" i en liten lägenhet - när en katt behöver minst ett en kilometer stort revir för att må bra.

En kvinna med ett ensamt marsvin (i trång bur). Undra på att det lider! Marsvin behöver kompisar, andra marsvin. 

En olycklig, uppgiven hund med anemi, inte långt kvar. 

Så kallade "husdjur", pets, av omdömeslösa människor illa behandlade, kanske i god tro. Inte vetat bättre. Inte tagit reda på vad djuret behöver. Använt det för egna syften. Som under pandemin med valpexplosion, människor skaffade fyrtassade de nu vill lämna ifrån sig.

Jag tycker om att stillsamt promenera bort mot det naturreservat som ligger ett par kilometer från bostaden. På vägen dit, nedmonterade Gävle Galvan passeras, kraxande kråkor i träden. En spång leder över vatten kopplat till Östersjön. Mycket att se och lyssna till, ta in. 

Ett årligt återkommande svanpar, om det inte är ett nytt varje år. Vita och stiliga, majestätiskt flytande på vattnet. Skränande fiskmåsar. Änder, som inte närmar sig för att tigga mat.

En gång såg vi en säl dyka upp, lika snabbt försvinna. I snön om vintern fotspår efter utter. 

Jag tilltalas av tanken på det vilda, djur bortom mänsklig kontroll. Jag vet, jag romantiserar inte, den dagliga kampen för föda och överlevande undkommer de icke. Men i en mening ändå friare än vi människor. 

Som egendomligt nog frivilligt låter låter oss kopplas och inburas. I relationer. På arbetsplatser. I tankemönster. Fastna i skuldfällor. 

Man kan bara göra en Francis. Skaka menande på huvudet. Instämma med Titanen: "Det är synd om människorna."

Anställningstrygghet får inte längre finnas här

Jag snappar upp ett vittnesmål från en H&M-medarbetare om den förhärskande arbetsmiljön i klädföretaget. I mina öron närmar det sig vad Irving Goffman benämnde som en total institution: stress, privata hälsoregister, inga jobbgarantier. 

En auktoritär ledning, fjärran ett modern ledarskap. Knip eller försvinn: ”Om man skall vara kvar på Hennes måste man säga ja och amen till allt som påbjuds uppifrån.” 

Såklart personen ifråga vill och måste kräva att få vara anonym. Annars straffas hon. Tystnad råder och tystnad skall råda. My way or highway. Vill du ha jobb? Glöm dina rättigheter! 

Tyvärr är det inte unikt, det som förmedlas. Utan pekar - alarmerande borde det vara - mot något generellt på samtida svensk arbetsmarknad. Jag har ju även hört om andra arbetsplatser från (företrädesvis unga) människor som jobbar där. 

Om usla villkor. Våga inte ställa några krav! Var glad om du får några timmar mot betalning! Hör inte av dig till oss, vi messar dig när vi behöver dig. Närsomhelst på dygnet.

Förr anställningstrygghetens arbetsmarknad. Åtminstone på papperet. Den av direktörer, och bakåtsträvande ideologiproducenter, förhatliga LAS urholkades ju redan från början med diverse inskränkningar. (Liksom den tandlösa MBL, snabbt gavs lagen namnet "Tutan".)

Och så har det bara fortsatt. LO hejar på. De arbetandes kamporganisation? Nej, en toppstyrd samarbetsorganisation. Ingående i en korporativ struktur - Mussolini en av upphovsmännen - med staten och näringslivets företrädare.

Jörn Svensson redde ut fenomenet i boken Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen (1969).

Den föränderliga verkligheten pockar på nya begrepp, vi finner i hastigheten sådana som sms-ekonomi och gigekonomi. 

Ekonomiska tillstånd, för många dåliga sådana, normaliseras i språkbruket som om de vore oundvikliga. Vi känner oss bekväma med dem, plötsligt är de införlivade i Svenska Akademiens ordlista. Därmed officiella och oproblematiska.

Ord som inte befriar, utan låser in. Orden inte bara speglar, de skapar en verklighet. I den meningen att vi börjar ta den förhandenvarande för given. Som det är, måste det enligt denna okritiska verklighetsföreställning vara. (Johan Asplunds tankefigurer.)

Varför skingras inte dimman, talas det inte klarspråk? Varför säger vi inte daglönarsystem? Timspring? Skutt? Slavekonomi? Varför faller vi även retoriskt undan, underkastar oss den politiska och ekonomiska maktens problemformuleringsprivilegium.  

Tillfällig, övergående anknytning normen. Du är inhyrd på ett  tidsbestämt, villkorat kontrakt. Jag vet att man på vissa hålla använder det positivt klingande uttrycket "konsulter" om medarbetarna. In när du behövs, ut när du inte gör det.

Den fasta anställningens trygghet, med vidhängande förmåner som borde vara självklara för alla arbetande, rycks undan. 

Klockan är tillbakavriden hundra år. Man förväntas lydigt stå till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande. Inga skyddsnät får störa "marknadskrafterna" och godtycket. Det är arbetsköparens laglösa marknad, facket dansar med.

Även professionella är under hot: journalister, läkare, universitetsanställda och andra. 

Rapporter från före detta kolleger på Högskolan i Gävle får mig att tacka min lyckliga stjärna att jag inte är kvar. Det har bara blivit allt värre sedan min tid. Och det var illa redan då. (Läs gärna: https://fib.se/huvudet/kritisk-diskussion-ar-chanslos-nar-makt-avgor-allt/) 

En deprofessionalisering sker, har pågått länge - mycket medveten strategi från arbetsköparnas sida. Ingen går säker. Och rädsla gör dig foglig. Även den mest välutbildade.

Förr skulle man vara en Stann-Anders, inte en Hopp-Jerka. Det var då, det. På dagens arbetsmarknad trängs löshästar och daglönare. De som tillhör prekariatet (begreppet påstås myntat av Guy Standing, om människor som befinner sig i ett prekärt läge) växer i antal. 

Arbetarklass och lägre medelklass trycks ned i prekariatets utsatthet och maktlöshet. Där ingen solidaritet gror. Inget organiserande. Inget kollektivt tänkande. Glöm allt vad fackförening och gemensam kamp heter. Du har bara dig själv. Du ensam mot arbetsköparen.

Ken Loach´s film Sorry, We Missed You (2019) fångar denna hänsynslöshetens arbetsmarknad med otrygga människor som stressar likt skållade råttor. Blir sjuka på kuppen. Familjeliv som går sönder.

Vad göra? Kasta in handduken? 

Enda alternativet: inrättandet av en grundtrygghet i form av medborgarlön för att öka människors frihet - friheten att välja bort ofrihet. Men ingen politisk kraft av betydelse driver frågan. Alla försvarar i praktiken otryggheten. 

Och socialdemokraterna fortsätter att mala på om "arbetslinjen" som om de trodde på det själva. Inte bara de, även moderaterna och "oppositionen".

Fotnot: Mina medborgarlönsböcker (från 1995 och 1996) kan tyckas "gamla". Jag håller dem för att vara aktuella. Mer än någonsin.

Bild: NE.se

 

Livet väntar inte - Agneta Klingspors dagböcker

"Det finns ingen plats där du icke är sedd. Du måste ändra ditt liv." Martin Heidegger

Nyss gick författaren Agneta Klingspor bort. Cancerdrabbad avslöjade hon i boken Stängt pga hälsosjäl hur hon försökte lära sig med att leva med - det vill säga mentalt relatera sig till - den aggressive angriparen. 

Man har ju inte "bara" en tumör, som det brukar sägas, man är sin tumör. 

Den är med en vart man går, sitter och står, viker inte från en. Jag kände igen mig i hennes strävan, brottades själv som akut cancersjuk med att utveckla detta nödvändiga förhållningssätt. Inte var det lätt. 

Det är något knas med min nedladdning av e-böcker, efter att jag bytt dator. Men Apple Books fungerar. Köpte billigt denna väg Klingspors dagböcker 1962-1992. Böcker hon kom att skriva, och som jag läst men de har fallit i glömska, baserades på dagböckerna. 

Antar att det från akademiskt utbildade recensenter förminskande hette att det var "kvinnolitteratur" eller "bekännelselitteratur" hon begick. Vill minnas att hon rönte kritik för sin frispråkighet. Hon var ju inte Lundell, en man. Han med "generationsromanen" Jack. 

Den bild jag snart får av den unga Klingspor i dagböckerna, kunde tyckas smått tragiskt nu när hon är borta, är av en mycket levande människa. Så öppen och fri till sinnet. För att använda ett högtidligt uttryck: hon är autentisk. 

Och det kostar på, att leva utan mask och förställning. Söka det kompromisslösa livet. Klart gnagande självtvivel tränger sig på. 

Jag känner igen mig, som den unga man jag en gång var, i det hon skriver, det hon hänger upp sig på (klingar nedlåtande, jag hör omedelbart det). Hennes reaktioner, själens protester. Alltid i försvar för det sanna och fulla livet.

Jag känner också, med vemod, igen mig i den radikala universitetsmiljön runt 68, protesterna mot Vietnamkriget, UKAS och PUKAS, de fasta studiegångar Palme ville införa. Fast Klingspor var lundensare. 

Och så. Den lilla stadens - Lysekil? - instängdhet. Småttigheter. Föräldrarnas gnatande och tjatande på varandra. Människors fastklamrande vid det materiella och ytliga. Oväsentligheter, trivialiteter, upptar oss, medan livet går sin gilla gång. 

Nog är det bra sjaskigt och trist alltihop! När vi har bara denna enda stund på jorden. 

Klingspor kvinna, jag man. (Det där fjantet med hen kan ni glömma!) Men så lika i våra personligheter. Så genus kan nog inte slängas in som en förklaringsfaktor här, om någon skulle känna sig frestad att göra det. 

Nå, tumören segrade, om man kan säga så, i Klingspors fall. Till slut. Ännu en fyrtiotalist in bland de kalla skuggorna. Dödens decennium, för alla oss mellan sjuttio och åttio. 

It´s the singer, not the song. Jag hör på radion att Rolling Stones ställer in konserter under sin Europaturné, Mick Jagger testad för covid. Tillhör riskgrupp. Was? Det känns fel. Nyss var de ju unga och rebelliska, Mick and the rest. Liksom Klingspor. Och undertecknad. 

Grattis, förresten, Paul McCartney! 80 idag. "When I´m Sixty Four." Det blev några år till, inte så få heller. Hur var det han sjöng: "When I get older losing my hair / Many years from now." Håret har han kvar, Pålle.  

Inte bara en mor

Jag tände ett ljus redan om morgonen. Det har varit den vackraste av junidagar, vindstilla och fridfullt. Din dödsdag, 17 juni. Nu har du varit död i trettiosex år. Avled efter en mycket svår sista tid, metastaserna bröt ned din kropp.  

Jag satt vid din dödsbädd på Länssjukhuset, som det fortfarande hette då, i Gefle. Det blev många timmar där på kvinnokliniken. Du var inte vid medvetande.

Jag är ett sladdbarn. Jag har talat med andra sladdbarn och fått bilden bekräftad: ett sladdbarn kan i sina mörka stunder misstänka att det var ett slarvbarn. Samtidigt har det rönt en uppmärksamhet som om det vore en Guds gåva. 

Och du brukade också säga: "Ett barn är Guds välsignelse." Alla barn förtjänar kärlek. 

Uppvuxen på Bruket i Sandviken under knappa förhållanden. Det födde socialdemokraten i dig. Hur kunde det ha varit annorledes? Klassamhället Sandviken ersatt av ett jämlikt samhälle, det var visionen som många delade. 

Du tilldelades Hjalmar Branting-medaljen för dina insatser för arbetarrörelsen. Lojal, livet ut den trogen.

Vad skulle du tycka om dagens socialdemokrati? Ja, du vet att jag flera gånger skrivit: "Mammas socialdemokrati är död." Finns det ett enda ideal kvar som anses värt att försvara?

Genom min fars sjukdom tvingades du överta hans roll som uppfostrare under mina sena tonår. Jag var inte lätt att ha att göra med. Vilsen och sökande. Och vi hade våra duster. Jag ångrar hur illa jag kunde bete mig.

Jag önskar att jag hade fått lära känna dig bättre. En gång när vi satt och drack kaffe, sista våren du levde, var det som om spänningarna släppte och du betraktade mig som fristående från dig. Inte "bara" en son. Spörjde om mina livsplaner. En befriande känsla i mig.

Jag hade velat höra mer om dig som inte "bara" min mor. Dina drömmar. Din kamp för kvinnliga präster. Värnandet om arbetarkvinnorna. Andra kamper du förde i rättvisans namn. 

Efter din död berättade människor som känt dig om dig och ditt solidariska verkande för dina medmänniskor. Jag delgavs andra och nya sidor. Du växte i mina ögon.

Ljuset fladdrar. Nu är det afton på jorden. Ännu ingen solnedgång.

Bild: 7 februari 1961, min mor, längst till höger, övertar ordförandeskapet i husmodersföreningen i Sandviken. 

Det där är inte konst!

Det där är inte konst! Ett socialdemokratiskt, jag höll i hastigheten på att dra till med "förstockat", kommunalråd i Gefle dömde ilsket och offentligt ut en installation som konstnären Hans Limbus Tjörneryd begått på Stortorget mitt i politikerns hemstad. 

Väldiga betongklossar utplacerade, intog torgytan. Någon gång på 1980-talet, tror jag. Men är inte säker.

Tjörneryd var, inom parentes, en sammansatt för att inte säga kluven figur. Ville både håna och klappas på axeln av det lokala etablissemanget. Kanske vacklande i sin identitet som konstnär. Visste inte vilket ben att stå på, för att det skulle kännas rätt. Måhända inte unik.

Hur han reagerade på kommunalrådet, kanske rentav smickrad, vet jag inte. Och om han rest anspråk på att det verkligen var "konst" han placerat på Stortorget, vet jag heller inte. Kommunalrådet kanske fått hela tilltaget om bakfoten. Borde taggat ner sig.

Men vad är då riktig konst enligt samma, i konsthistorien bevandrade, kanske utbildade, kommunalråd? Jo, sådant man i tysthet kan njuta av på väggarna inne i Länsmuseet i Gefle. Denna monumentala, från besök avskräckande, fängelsebyggnad. (Bilden) Tavlor, målningar. 

Jag har under mina år i Gefle inte besökt detta museum många gånger. Jag har överhuvudtaget svårt för museer, spela rollen av dämpad betraktare. 

Därvidlag är jag som den tyske konstnären Joseph Beuys som strävade efter att slita loss konstbegreppet från de borgerliga konstinstitutionerna, ett målmedvetet befrielseprojekt. 

Ut med konsten på gator och torg! Där människorna finns. Stäng inte in, förfina inte, gör konsten angelägen i människors vardagliga liv. Ur detta perspektiv är konsten livsviktig!  Och ingen skall kunna "komma undan", fortsätta samhällelig och existentiell Törnrosasömn. 

Ingen traditionell museikonst som åsyftades, utan det Beuys kallade social konst. Installationer, som den tjörnerydska. Performances. Happenings. Huvudsaken att människor berörs, reagerar. Inte bara passivt tittar och beundrar, reducerar sig själva till ett bihang. 

Den sociala konstnären måste, enligt Beuys, till varje pris sträva efter att få människorna att på ett eller annat sätt deltaga. Det ställer krav på konstnärlig innovationsförmåga, krav på uppslagsrikedom. Och Beuys var innovativ och uppslagsrik. Lät sig inte hejdas. 

Beuys samhällsidé låg implicit i denna ambition. (Liksom bakom hans sinnesöppnande, underbara vision om ett fritt universitet, vilande på kreativiteten som grundsten.) Inte ett samhälle som vårt, uppdelat på utövare och betraktare. Alla skall medverka, är medskapande. 

Varje människa är en konstnär! Hans berömda devis. Uppfordrande. 

Beuys åstadkom det han önskade med sitt skiftande utövande. Han störde människor, förstelnat tänkande och ingrott vaneseende. Osökt associerar man förstås till Lars Vilks och Muhammedkarikatyrer. 

Jag associerar också till satirikern Lasse Hillersberg, tecknaren som retade gallfeber på den goda smakens upprätthållare, åkte till och med på en snyting av en svårt kränkt person.

Den tyske filosofen Gadamer - teoretiserade intressant om konstbegreppet i Konst som spel, symbol och fest (första utgivning 1977) - betonade mötet mellan ett verk och den individ som närmar sig det förra. 

Vad som händer i detta möte, själva konstupplevelsen. Utan att någon utomstående tolkar det hela åt oss. Bort experter och konstvetare! Vi påminns osökt om kommunalrådet och hans förargade upplevelse av Tjörneryds betongverk. 

Frågar ni mig så vill jag rubbas, att mitt tänkande och mitt liv störs. Det finns inget värre än likgiltighet. Men det kan både vara traditionell konst och den beuysianska. 

Den "konventionelle" Søren Krøyer - mycket mer än en "Skagenmålare" - hör hemma i den första kategorin. Jag "sugs in" i hans målningar, utsätter mig skyddslöst, det liv jag lever sätts på spel, kunde och framförallt borde det vara annorlunda?

Huvudsaken med min konstupplevelse: att jag och mitt varande störs.

Kommunalrådet är det väl få som längre kommer ihåg, hans gärning. Kanske fler Tjörneryd. Men hur många minns vad installationen gick ut på, om de nu tillhörde ofrivilliga åskådarna som "ramlade" in i installationen där på torget? Och hur de påverkades. 

Fotnot. Boken jag skrev om Beuys finns numera också som ljudbok, inläst av Lars Winclair: https://www.storytel.com/se/sv/books/varje-människa-en-konstnär-livskonstnären-och-samhällsvisionären-joseph-beuys-1448609

Ada har legat med papiljotter i natt!

"Vi sätter färg på Liseberg." Programmets signaturmelodi, komponerad av en stockholmare (!), Lasse Berghagen. Ett pekoral i klass med låten där han hyllar Stockholm, "en blandning av sött och salt". Mein Gott! Släng dig i väggen, Ledin. Du har konkurrenter.

En kväll per säsong plågar jag mig, på ordination av min inre terapeut, igenom Lotta på Liseberg i TV4. Med upprepade irriterande, förfäande reklaminslag och hela molevitten. Bejakar därvidlag min sadomasochistiska läggning, min elaka sida, om man så vill. 

Ett reningsbad. 

En bra sak, det får man ändå ge produktionen, jämfört med Skansen-allsången är att några fjantiga VIP-platser tillhandahålls inte på Liseberg. Inga kändisar som inhägnade, skyddade från allmogen, sitter och glassar på parkett.

I måndags, vid säsongspremiären, fullsmockat på Liseberg. Det skall ju vara glatt och go´ stämning, vi är ju i Glenn Hysén-land ("har ni de bra, göbbar, eller?"), den orubbliga premissen för programmet. 

Duracellkaninen Lotta Engberg driver, iförd entusiasmens gladhysteriska mask, på för fulla muggar, tillåter inga avvikelser, väntar inte in publiken. 

Vem förmår stå emot hennes burdusa charmoffensiv? Hon är värre än Lill-Babs när hon skyddslöst kastar sig över sin publik, glider ned i knäet på gubbar och tanter, sticker upp en mikrofon i plytet på dem, involverar dem vare sig de vill eller inte. 

Trollbinder? Snarare ett gisslantagande. De utsattas miner signalerar skräckblandad förtjusning. Vad gäller den eventuella förtjusningen förblir jag tveksam. Men alla, få undantag, tjoar med. Vågar inget annat inför kameran. 

Och släktingarna därhemma i stugorna, om de har TV4.

Plötsligt minns jag mina italienska utbytesstudenter som reagerade på svenskarnas kroppsspråk. Så stelt och tillbakahållet. Inte som italienare. Blev det för stillsamt under ett pass, uppmanade jag dem följdriktigt: "Bete er som italienare!"

I måndags var det publikt stelt, ack så stelt. Som om ett gäng, oavsett ålder, artrosdrabbade och rörelsebegränsade halvmumier kallats in under glättighetens fanor. Kanske Fonus riks årsmöte sammanföll just denna afton med allsången? Kanske hade de gått fel?

Och så falsksång. Ett allsjungande folk, vi är ju kända för det, men falsksjungande så in i baljan, röster som sticker iväg åt alla håll likt skadeskjutna fåglar. Det var visst en körledare från norr som hävdade att alla kan sjunga. Pyttsan.

Skulle man drista sig till att fälla ett omdöme om det svenska folket på basis av kroppsspråk och sångförmåga, använda Lotta på Liseberg som ett informativt, föga vetenskapligt case  - tja? Ett lydigt, välanpassat och strikt tuktat folk. 

Som kaoset ute på Arlanda. Vi köar. Timme ut och timme in. Snällt och välkammat. Utan att bli topp tunnor, slå näven i bordet, vägra låta oss behandlas som en fårskock. Som väntade vi på Godot. Snarare nya order. Medan vi håller ögonen på varandra så ingen smiter före.

Rena lydnadsexperimentet med för makten synnerligen gynnsam och lovande utgång. Nato-Magda och hennes regeringstaburetterna älskande kumpaner kan sova lugnt. Detta folk är förslavat.

Charlotte Perrelli en av gästartisterna i måndags. Jag måste ha slumrat till, öppnade ögonen, tyckte mig, utan förvarning, beskåda en avatar i rutan. Släta, plastiga anletsdrag, snitsade bryn. Ruskigt otäckt, närbild. Så där som ABBA-avatarerna i London. Föreställer jag mig.

Nå, nu är kvällen avverkad. Sadomasochisten får gå och gömma sig igen. Tillfredsställd. Och publiken? Den lär återkomma nästa måndag, tjoa med och falsksjunga när Lotta så befaller med mikrofonen i högsta hugg. Törs inte annat. För sådana är vi svenskar, Arlandamänniskor. 

Bild: bio.nu

Maranata - nej, tankebefrielse!

Till den eviga ungdomens stad för sommarlunch på restaurang Åkanten, muntert framrusande Fyrisån på dess väg mot Ekoln strax nedanför fötterna, med yngsta dottern. 

Till skillnad från alla dem - och de verkar bara blir fler och fler- med de mest besynnerliga "jobb" à la Jan Myrdals Myglaren, tärande på redan hårt ansträngda skattebetalare och totalt obehövliga, arbetar hon med något viktigt: studerar biverkningar av mediciner. 

Till gagn för patienterna, icke minst nytillkommande sådana. Hon är dessutom mån om att sprida rönen till patientföreningar och personal.

När tåget rullar in på den centralstation som numera upptagits av ett flashigt utfordringsställe, slår det mig: tjugo år sammanlagt i denna stad. De bara svischade förbi. Universitetsstudier. Forskning. Extraknäck på Ulleråker och Akademiska. Familjebildning. 

Upsala, nästintill exotisk kontinent innan jag på darriga ben ankom. (Studsade till inför devisen Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.) Pelle Svanslös. Min syster satt ett tag på ett postkontor i staden, kunde förtälja om en butter kund vid namn Gösta Knutsson. 

Owe Thörnqvist. Vi grabbar reviderade ett av hans örhängen: "Vi dansa´ rumba i Engelska parken, jag satte krokben och la´ ner na´ på marken." Knappast Metoo-anpassat. Men till vårt försvar skall anföras att vi var ju inte gamla, knappt torra bakom öronen, spolingar. 

Vi fixade även till en annan schlager i extremt burlesk riktning: Valencia. Men den versionen censurerar jag. Det finns gränser.

Vi visste inte ens var denna engelska park låg, visste för den delen heller inte hur en rumba mer exakt exekverades. Eller att det fanns något som hette Carolina Rediviva, denna imposanta byggnad framför samma park.

Ulf Peder Olrog. Förbryllades av hans knasiga sång om att segla med en undervattensbåt (sjöng inte Per Myrberg undervattningsbåt?) uppför Fyrisån. Jag flyttade idén till Kanalen i Sandviken. En u-båt i dess grunda vatten? Det skulle se ut, det.

Sirius, förstås. Jag var ju bandyintresserad, även om jag på grund av klen skridskoåkning måste stanna bland åskådarna, lira i hemstadens stolta SAIK därmed uteslutet. Studenternas utomhusis förknippades med Upsala, det hördes på namnet var den fanns. 

Långt senare, när jag behandlades på Hematologen på Ackis, snappade jag om vinteraftonen upp typiska ljud från arenan en bit bort.

Till Upsala mitt under det röda 68! Kunde inte varit lägligare. En kollega, befordringsprofessor, jämförde föraktfullt med Maranata, jag undrar om han syftade på tungomålstalande, hänförelse eller vad. Släng dig i väggen, pucko!

För mig var 68 tankebefrielse från brukssamhället. Huvudets uppbrott. Anammandet av ett kritiskt samhällsperspektiv, äntligen en genomlysande samhällsförståelse.

Aldrig att jag ömkligt kommer att göra en Göran Skytte, fördöma och ta avstånd. Klä mig i säck och aska.

Det är och förblir rätt att göra uppror! Och det börjar i tanken. Måste börja där. Så leve 68!

Bild: Engelska parken fotograferad inifrån Carolina. 

En inställd resa är ingen resa

"En inställd spelning är också en spelning." Påstås Ulf Lundell, snart mer känd som Enslingen på Österlen, ha yttrat efter ett framträdande, jag tror i Borgholm, som inte blev av. Det hade, säger ett annat rykte, tittats för djupt i glaset under uppvärmningen. 

Artisten var helt enkelt inte fit for fight denna afton. Att genomföra en intensiv konsert på ett par timmar inför en förväntansfull publik - glöm det.

Numera är han godtemplare, som man sade i Sandviken. Även om han haft återfall, åkt dit för rattfylla. Men han kanske följer det beryktade tolvstegsprogrammet? Då är recidiv tillåtna, det hör till "sjukdomsbilden". Det handlar ju inte om att ta sig kragen, enligt denna modell. 

Man är "sjuk". Punkt slut. Kroniskt sjuk. Därmed ansvarsbefriad. Bara du går på AA-möten så. Din akutmedicin.

En sandvikare minst storlek XXXL, Ingemar Dunker, lirade trummor som ingen annan hos Lundell. En gång tog han - som Lundell kallade Sture och förärat en dikt - bokstavligt talat artisten i kragen när denne var på väg att utebli från en spelning. 

Så gör en riktig sandvikare! Inget tjafs, resoluta tag. Skärp dig, för satan! Vi ska jobba. 

Men inte kan väl Enslingen ha uttryckt sig så korkat? 

Jag har inte läst hans dagböcker - eftersom de skrivits för offentligheten kan han ju knappast definieras som en genuin ensling, utan behov av andra (till skillnad från pappas farbror Vilhelm som drog till skogs) - så jag kan inte säkert avgöra hur korkad han "normalt" brukar vara. 

Men det är väl som vännerna Nasse och Nasse lakoniskt konstaterade häromdagen: "Han tänker hellre högt än bra." 

Jag går som katten kring het gröt, associerar mig bort från ämnet. Vad det skulle handla om är en lång, trög beslutssträcka som nu nått slutpunkten. Enligt planen skulle SAS - pilotstrejk varslad, dock senare i juni - tagit mig till Berlin Brandenburg Flughafen imorgon. 

Sedan med U-Bahn till universitetsstadsdelen Dahlem - turistbefriad och tystlåten när studenterna lämnat för dagen - för några dagars inspirerande intrycksfiskande. Och ett absolut nödvändigt miljöombyte, Gefle går mig på nerverna, kväver mig långsamt. 

Den förbaskade febern - ingen specialist, och de har varit flera inblandade, har kunnat förklara densamma - envisas med att inte släppa sitt grepp.

Med den orkeslöshet. Jag har vistats med feber i Berlin förut, skulle nog klara det igen, med några Alvedon till hands. Men drar mig för att röra mig på tunga fötter. Och utsätta mig för en överbelamrad kollektivtrafik efter att man infört månadsbiljett som kostar blott 9 euro. 

Dessförinnan kaos på Arlanda. Och på BER, storflygplatsen österut. Nä, fy 17.

Men jag som mycket såg fram emot en George Grosz-utställning. Ännu mer återse Freie Universität, omges av den frihetliga atmosfär som sitter i väggarna sedan studentrevolten. Så fjärran svenska, totalitära värdegrundsuniversitet. 

Jag säger till mig själv; du ställer inte in, du skjuter upp, senarelägger. Och sommaren är ingen bra Berlintid som du vet, det kan bli riktigt varmt och varm är du ju redan, grabben. 

Klen tröst för en sann berlinare. 

Bild: deutschlandfunk.de