En inställd resa är ingen resa

"En inställd spelning är också en spelning." Påstås Ulf Lundell, snart mer känd som Enslingen på Österlen, ha yttrat efter ett framträdande, jag tror i Borgholm, som inte blev av. Det hade, säger ett annat rykte, tittats för djupt i glaset under uppvärmningen. 

Artisten var helt enkelt inte fit for fight denna afton. Att genomföra en intensiv konsert på ett par timmar inför en förväntansfull publik - glöm det.

Numera är han godtemplare, som man sade i Sandviken. Även om han haft återfall, åkt dit för rattfylla. Men han kanske följer det beryktade tolvstegsprogrammet? Då är recidiv tillåtna, det hör till "sjukdomsbilden". Det handlar ju inte om att ta sig kragen, enligt denna modell. 

Man är "sjuk". Punkt slut. Kroniskt sjuk. Därmed ansvarsbefriad. Bara du går på AA-möten så. Din akutmedicin.

En sandvikare minst storlek XXXL, Ingemar Dunker, lirade trummor som ingen annan hos Lundell. En gång tog han - som Lundell kallade Sture och förärat en dikt - bokstavligt talat artisten i kragen när denne var på väg att utebli från en spelning. 

Så gör en riktig sandvikare! Inget tjafs, resoluta tag. Skärp dig, för satan! Vi ska jobba. 

Men inte kan väl Enslingen ha uttryckt sig så korkat? 

Jag har inte läst hans dagböcker - eftersom de skrivits för offentligheten kan han ju knappast definieras som en genuin ensling, utan behov av andra (till skillnad från pappas farbror Vilhelm som drog till skogs) - så jag kan inte säkert avgöra hur korkad han "normalt" brukar vara. 

Men det är väl som vännerna Nasse och Nasse lakoniskt konstaterade häromdagen: "Han tänker hellre högt än bra." 

Jag går som katten kring het gröt, associerar mig bort från ämnet. Vad det skulle handla om är en lång, trög beslutssträcka som nu nått slutpunkten. Enligt planen skulle SAS - pilotstrejk varslad, dock senare i juni - tagit mig till Berlin Brandenburg Flughafen imorgon. 

Sedan med U-Bahn till universitetsstadsdelen Dahlem - turistbefriad och tystlåten när studenterna lämnat för dagen - för några dagars inspirerande intrycksfiskande. Och ett absolut nödvändigt miljöombyte, Gefle går mig på nerverna, kväver mig långsamt. 

Den förbaskade febern - ingen specialist, och de har varit flera inblandade, har kunnat förklara densamma - envisas med att inte släppa sitt grepp.

Med den orkeslöshet. Jag har vistats med feber i Berlin förut, skulle nog klara det igen, med några Alvedon till hands. Men drar mig för att röra mig på tunga fötter. Och utsätta mig för en överbelamrad kollektivtrafik efter att man infört månadsbiljett som kostar blott 9 euro. 

Dessförinnan kaos på Arlanda. Och på BER, storflygplatsen österut. Nä, fy 17.

Men jag som mycket såg fram emot en George Grosz-utställning. Ännu mer återse Freie Universität, omges av den frihetliga atmosfär som sitter i väggarna sedan studentrevolten. Så fjärran svenska, totalitära värdegrundsuniversitet. 

Jag säger till mig själv; du ställer inte in, du skjuter upp, senarelägger. Och sommaren är ingen bra Berlintid som du vet, det kan bli riktigt varmt och varm är du ju redan, grabben. 

Klen tröst för en sann berlinare. 

Bild: deutschlandfunk.de