Hitler och Heidegger möttes aldrig i Leipzig

Låt mig börja med att säga att jag är osäker på datumet när mötet skulle äga rum. Men det spelar kanske mindre roll.

Det hade planerats, av vem vete fåglarna, att Adolf Hitler och Martin Heidegger, som av en ren händelse eller lycklig slump, skulle råka på varandra på järnvägsstationen i Leipzig. Den senare på väg till en filosofikongress i staden, Hitlers mål hans favoritplats Berchtesgaden. 

Hur detta sammanstötande mellan Führern och Filosofen närmare skulle iscensättas är mig obekant. Var måhända någon underhandsinformerad om det hela, kanske Heidegger? 

Genom ett krånglande lok, eller vad det nu var som ställde till det, blev det famösa mötet aldrig av. Det är upp till var och en att spekulera i vad de skulle ha talat om. Och ännu mer hur. Den som har försökt sig på att läsa Heidegger vet ju att snårigt är bara förnamnet. 

Och Hitlers främsta gren var knappast tålamod. Eller att lyssna på någon annan. Om det inte var kelgrisen att fantisera utopier om Germania tillsammans med, Albert Speer.

Ryktet säger att nazisterna till en början hälsade den originella filosofen i Bayern med förtjusning. Men sedan ganska så snart insåg att att hans krångliga filosofi - inget för en genomsnittlig Volksgenosse - inte kunde användas i propagandasyfte.

Att Heidegger inledningsvis sympatiserade med nazisterna, främst Ledaren som han förblindat betraktade som en välsignad frälsare från den rationella modernitetens plågande bojor, kom att häfta vid honom resten av hans liv. 

Och det har inte gått att nämna hans namn, utan att samtidigt betona hans nazisympatier. 

Vissa, som kallar sig "vänster", har inte ens kunnat läsa honom av det skälet. Beröringsskräcken varit påfallande. Man har vägrat öppna hans Sein und Zeit. Ett av 1900-talets viktigaste filosofiska verk. 

Kanske det allra viktigaste vid sidan om Ludwig Wittgensteins Tractatus. 

Varför sympatisera med nazisterna, som Heidegger gjorde åtminstone till en början? Varför genomskådade den skarpsinnige inte omedelbart det dödsbringande projektet? Den tvångsmässiga kollektivismen? Den blinda kaserndisciplinen? 

Han som hatade ordet "man", att vara någon i allmänhet. Avsubjektifierad. En anonym bland andra anonyma i ledet. Ett grässtrå bland otaliga grässtrån.

Var det hans uttalade, djupa modernitetskritik som ledde honom så totalt fel? Ett avgörande ögonblick av förförelse? Knäfall inför häxmästaren med den genomborrande blicken? Faustsyndromet? En latent sadomasochistisk läggning, för att fiska i freudianska vatten?

Och som fick honom att fegt svika judiska kolleger, samt surra om "kunskapsläger" som borde uppföras.

Vi ska samtidigt komma ihåg att han var inte den ende med huvudet på skaft som tilltalades av brunskjortorna. Tvärtom. Det var inte bara grovhuggna våldsmän som anslöt sig, som många gärna, behändigt förenklande, vill få det till. 

Många intellektuella underordnade sig, gagnade karriären. Många blev partimedlemmar. Pipor som makten blåste igenom, för att citera Jan Myrdal. 

Jag minns när vi kikade in på universitet i Freiburg, där Heidegger var professor. På väggen devisen Die Wahrheit wird euch frei machen. Sanningen skall göra eder fria. Inne på biblioteket skruvade personalen besvärat på sig, när jag spörjde om honom. 

Och detta långt efter krigsslutet, jag tror året var 1990. DDR:s sista sommar. 3 oktober skedde Anschluss som ossisarna säger. 

Vi missade, det grämer mig, att besöka Todtesberg där Heidegger hade sin enkla stuga och helst höll till. Bortom civilisation och modernitet.

Det finns ljudupptagningar av Heideggers röst. Pipig. Stämmer liksom inte med hans monumentala filosofiska anslag. Rösten som själens spegel? Tja.

PS. Som den anekdotist jag är, kan jag inte låta bli att framkalla bilden av Heidegger efter kriget, när han som straff för sina förvillelser, utkommenderades till snösvängen i Freiburg. I lederhosen, som han på bayerskt manér älskade att dra på sig? Nja, kylan kanske satte stopp.

Fotnot. Om det möte som inte blev: Alexander Kluge, Ur känslornas historia (Symposion 2003).