Jag förstår mig inte på dessa socialdemokrater!

 

Varje sommar sedan många år, ja - senast året blev det om hösten, brukar vi hållas i det smukke Vendyssel i Nordjylland. Nära Vesterhavet, i öppet landskap. Krøyerland kallat, för det skimrande ljusets skull. För många existerar inte Nordjylland utanför Krøyers målningar.

Ofta passerar vi, om än dolt bakom tätt buskage, och kastar nyfikna blickar in mot det hus i Skiveren, ett par mil bort, där Jens Otto Krag gärna höll till.

"Århundradets kärlekssaga" hette det i kändisblaskorna om den unge, socialdemokratiske politikern och den uppburna skådespelerskan Helle Virkner. De jämfördes med paret Kennedy. På DR kan man nu se en dokumentärserie om de förra två, med danska undertexter.

Jag är uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem med en en mor som förärades Hjalmar Branting-medaljen. Socialdemokratin kom till mig med modersmjölken, kan man säga. Min relation med S måste betecknas som en komplicerad sådan. Socialdemokratin lämnar inte mig. 

Jag sympatiserar inte med S, röstar inte på dem. Låter det då knasigt att tala om en komplicerad relation?

Jag har ägnat snart ett helt liv åt att försöka förstå mig på socialdemokratin. Bortom förräderiteser, typ gamla KPML(r), och personangrepp på odugliga statsråd. Vad hvilja socialdemokraterna, som mäster Palm sade. Ska frågan anses besvarad och avföras?

Inte blir jag klokare av att följa serien om den i Danmark idoliserade Krag. Tidigt gick han bort, blott sextiofyra år fyllda, sviter av ett tilltagande spritmissbruk. Efter hans död började genast idoliserandet. En stor statsman, menar man. 

Den störste politiker Danmark haft enligt mytbildningen, till och med större än den folkkäre Stauning. Danmarks Branting.

Spelade en viktig roll under Kalla kriget, en länk mellan Krusse, som han bjöd hem på middag till det enkla radhuset i Frederiksberg, och Lyndon Johnson.

Kanske var det så. Och nog var det så att Krag hamnade politiskt rätt i en efterkrigstid med stigande välstånd och ökad konsumism. En skördetid efter fattigdom och umbäranden. Men vad drev honom? Vad ville han egentligen politiskt? Om något. 

Han sade sig vilja skapa ett Danmark som skulle vara ett hem för alla. Folkhem, nej - så sade han inte. Ingen klasskamp. Ingen jämlikhetspolitik. Ekonomisk och social grundtrygghet. Pensioner och egen täppa. Med Dannebrogen vajande. En idyll på sidan om världens fasor.

Svenskars bild av Danmark är bilden av trivsam småborgerlighet och hygge. Elefantöl och röd pølse. Carsten Jensen och andra samhällskritiker har försökt att repa den. Pekat på främlingsfientlighet och inskränkthet. Ett litet land med megalomani. Konstigt språk. 

Ville Krag något annat? Det framgår inte av serien. Han avgick plötsligt som statsminister, drog till Skiveren, målade och skrev amatörmässigt, söp systematiskt ihjäl sig. Dog på Frederikshavns sjukhus. 

Statsbegravning, hans efterträdare, som han själv utsett, fackföreningsmannen Anker Jørgensen hyllade honom vid kistan.

En tragisk figur, notoriskt otrogen trots den vackra, lojala hustrun. Det slutade med skilsmässa, trots hans idoga motstånd. Som om han vistades i en egen verklighet med egna måttstockar.

Krag förblir en gåta. Jag förstår mig inte på dessa socialdemokrater! 

Se serien. Om inte annat för bilderna från det Köpenhamn som en gång var. Det Köpenhamn som äger mitt hjärta.