Livet väntar inte - Agneta Klingspors dagböcker

"Det finns ingen plats där du icke är sedd. Du måste ändra ditt liv." Martin Heidegger

Nyss gick författaren Agneta Klingspor bort. Cancerdrabbad avslöjade hon i boken Stängt pga hälsosjäl hur hon försökte lära sig med att leva med - det vill säga mentalt relatera sig till - den aggressive angriparen. 

Man har ju inte "bara" en tumör, som det brukar sägas, man är sin tumör. 

Den är med en vart man går, sitter och står, viker inte från en. Jag kände igen mig i hennes strävan, brottades själv som akut cancersjuk med att utveckla detta nödvändiga förhållningssätt. Inte var det lätt. 

Det är något knas med min nedladdning av e-böcker, efter att jag bytt dator. Men Apple Books fungerar. Köpte billigt denna väg Klingspors dagböcker 1962-1992. Böcker hon kom att skriva, och som jag läst men de har fallit i glömska, baserades på dagböckerna. 

Antar att det från akademiskt utbildade recensenter förminskande hette att det var "kvinnolitteratur" eller "bekännelselitteratur" hon begick. Vill minnas att hon rönte kritik för sin frispråkighet. Hon var ju inte Lundell, en man. Han med "generationsromanen" Jack. 

Den bild jag snart får av den unga Klingspor i dagböckerna, kunde tyckas smått tragiskt nu när hon är borta, är av en mycket levande människa. Så öppen och fri till sinnet. För att använda ett högtidligt uttryck: hon är autentisk. 

Och det kostar på, att leva utan mask och förställning. Söka det kompromisslösa livet. Klart gnagande självtvivel tränger sig på. 

Jag känner igen mig, som den unga man jag en gång var, i det hon skriver, det hon hänger upp sig på (klingar nedlåtande, jag hör omedelbart det). Hennes reaktioner, själens protester. Alltid i försvar för det sanna och fulla livet.

Jag känner också, med vemod, igen mig i den radikala universitetsmiljön runt 68, protesterna mot Vietnamkriget, UKAS och PUKAS, de fasta studiegångar Palme ville införa. Fast Klingspor var lundensare. 

Och så. Den lilla stadens - Lysekil? - instängdhet. Småttigheter. Föräldrarnas gnatande och tjatande på varandra. Människors fastklamrande vid det materiella och ytliga. Oväsentligheter, trivialiteter, upptar oss, medan livet går sin gilla gång. 

Nog är det bra sjaskigt och trist alltihop! När vi har bara denna enda stund på jorden. 

Klingspor kvinna, jag man. (Det där fjantet med hen kan ni glömma!) Men så lika i våra personligheter. Så genus kan nog inte slängas in som en förklaringsfaktor här, om någon skulle känna sig frestad att göra det. 

Nå, tumören segrade, om man kan säga så, i Klingspors fall. Till slut. Ännu en fyrtiotalist in bland de kalla skuggorna. Dödens decennium, för alla oss mellan sjuttio och åttio. 

It´s the singer, not the song. Jag hör på radion att Rolling Stones ställer in konserter under sin Europaturné, Mick Jagger testad för covid. Tillhör riskgrupp. Was? Det känns fel. Nyss var de ju unga och rebelliska, Mick and the rest. Liksom Klingspor. Och undertecknad. 

Grattis, förresten, Paul McCartney! 80 idag. "When I´m Sixty Four." Det blev några år till, inte så få heller. Hur var det han sjöng: "When I get older losing my hair / Many years from now." Håret har han kvar, Pålle.