Till den eviga ungdomens stad för sommarlunch på restaurang Åkanten, muntert framrusande Fyrisån på dess väg mot Ekoln strax nedanför fötterna, med yngsta dottern.
Till skillnad från alla dem - och de verkar bara blir fler och fler- med de mest besynnerliga "jobb" à la Jan Myrdals Myglaren, tärande på redan hårt ansträngda skattebetalare och totalt obehövliga, arbetar hon med något viktigt: studerar biverkningar av mediciner.
Till gagn för patienterna, icke minst nytillkommande sådana. Hon är dessutom mån om att sprida rönen till patientföreningar och personal.
När tåget rullar in på den centralstation som numera upptagits av ett flashigt utfordringsställe, slår det mig: tjugo år sammanlagt i denna stad. De bara svischade förbi. Universitetsstudier. Forskning. Extraknäck på Ulleråker och Akademiska. Familjebildning.
Upsala, nästintill exotisk kontinent innan jag på darriga ben ankom. (Studsade till inför devisen Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.) Pelle Svanslös. Min syster satt ett tag på ett postkontor i staden, kunde förtälja om en butter kund vid namn Gösta Knutsson.
Owe Thörnqvist. Vi grabbar reviderade ett av hans örhängen: "Vi dansa´ rumba i Engelska parken, jag satte krokben och la´ ner na´ på marken." Knappast Metoo-anpassat. Men till vårt försvar skall anföras att vi var ju inte gamla, knappt torra bakom öronen, spolingar.
Vi fixade även till en annan schlager i extremt burlesk riktning: Valencia. Men den versionen censurerar jag. Det finns gränser.
Vi visste inte ens var denna engelska park låg, visste för den delen heller inte hur en rumba mer exakt exekverades. Eller att det fanns något som hette Carolina Rediviva, denna imposanta byggnad framför samma park.
Ulf Peder Olrog. Förbryllades av hans knasiga sång om att segla med en undervattensbåt (sjöng inte Per Myrberg undervattningsbåt?) uppför Fyrisån. Jag flyttade idén till Kanalen i Sandviken. En u-båt i dess grunda vatten? Det skulle se ut, det.
Sirius, förstås. Jag var ju bandyintresserad, även om jag på grund av klen skridskoåkning måste stanna bland åskådarna, lira i hemstadens stolta SAIK därmed uteslutet. Studenternas utomhusis förknippades med Upsala, det hördes på namnet var den fanns.
Långt senare, när jag behandlades på Hematologen på Ackis, snappade jag om vinteraftonen upp typiska ljud från arenan en bit bort.
Till Upsala mitt under det röda 68! Kunde inte varit lägligare. En kollega, befordringsprofessor, jämförde föraktfullt med Maranata, jag undrar om han syftade på tungomålstalande, hänförelse eller vad. Släng dig i väggen, pucko!
För mig var 68 tankebefrielse från brukssamhället. Huvudets uppbrott. Anammandet av ett kritiskt samhällsperspektiv, äntligen en genomlysande samhällsförståelse.
Aldrig att jag ömkligt kommer att göra en Göran Skytte, fördöma och ta avstånd. Klä mig i säck och aska.
Det är och förblir rätt att göra uppror! Och det börjar i tanken. Måste börja där. Så leve 68!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar