Storstadsrusningar och ensamhet

"Det finns inget så praktiskt som en god teori." (Kurt Lewin)

Den vårliga trippen ner till den kungliga huvudstaden för existensfilosofisk sittning i Vitabergsparken (bilden) tillsammans med själsbrodern Hasse. Oskattbara dessa återkommande sammankomster. 

Men kallt på träbänkarna trots att parken står i prunkande blom. Och jag reser med med min gamla feber som sällskap. Smått huttrande bevittnar vi Parkteatern som riggar för en ny föreställning. Vilket schå! Att de bara orkar.

Ännu en gång uttrycker vi vårt missnöje över att scenen revs, spåren efter det som var sopades bort. Ingen minnesplakett berättar heller om när parken fylldes av allsång och glad publik. De okänsliga kulturvandalerna - Hjalmar Mehrs oäkta ättlingar - har varit framme.

Vi kommenterar ett nytaget foto på Carl Anton, Stockholms besjungare långt före Berghagen. Och att det framgår att han numera inte bor på Söder, utan nära dottern i Norrtälje. Den senare ägnad en av hans visor.

Den gode Axelsson, slog igenom i Hyland hörna om någon minns den, ser onekligen gammal och sliten ut. Långt till allsång och kylskåpskall fil. Ja, kanske inte det senare. Sådant har de väl även i Norrtälje.

Fasligt hur stackarna rusar fram i huvudstaden! Som skållade råttor med vassa armbågar. På väg till vad? I tunnelbanan raskt fram med mobilerna - någon som fortfarande kommer ihåg hur det var innan dessa tingestar slog sina digitala klor i människorna? - för att sedan glo stint i dem. 

För guds skull inte möta någon medpassagerares blick! Segnade man ned död framför dessa förhäxade resenärer, skulle de väl bara filma med telefonerna och sedan lägga ut på nätet. Vad ska man säga? Bäst ingenting, så har man ingenting sagt.

Georg Simmel och Johan Asplund, båda sociologer, den senare styv stilist, framhöll storstadens fördelar. Man tillåts vara anonym, man lämnas i fred. Alla är främlingar, fria och obundna varelser. I teorin alles gut, ja. 

Men i denna "singlarnas" tid råder den allra största ensamhet. Jag läser om begravningar där inte en enda, förutom de som skulle förrätta akten, var närvarande. Gör ont att få veta sådant. Berättar något om samhällets förändring som jag värjer mig mot. 

Tillvarons avsakralisering. Empatins död. Samhällsfrost. En annan sociolog, Max Weber, och hans profetia om den kommande civilisationens polarnatt otäckt insiktsfull.

Sociologerna ovan, Simmel och Asplund, ville avliva myten om storstadens farlighet, storstadsdjungeln existerar inte enligt deras teorier. Mycket farligare bo på landet. Men nog trilskas numera fakta, med växande och dödligt våld. 

Kanske därför som en ny grön våg påstås pågå? 

Åter mot Gefle och den identitetslösa stad som försöker höja sin urbana puls genom att bygga skyskrapor. Jag hälsar det med förtjusning, kruta på! Men inte alla Geflebor gläds. Bygga på höjden! Platt skall det vara. Platta hus - platta själar. 

En gång umgicks jag, fråga mig inte varför, med idén att begå en mentalitetsstudie av Gefleborna utifrån insändare. Men lyckades inte få loss forskningspengar. Lika bra det.