lördag 30 september 2017

Midsommarnatt med kvinna från Prag






















En midsommarnatt ett par, tre år in på 70-talet. Jag vakade på Ulleråkers mentalsjukhus. Lugnt och stilla på avdelningen. Ingen oregerligt berusad på väg in, som ibland kunde vara fallet. Med bråk och tumult som följd. 

Alkoholen utbytt mot ångesten dämpande medicin. Esucos och stesolid, mogadon vid behov. Ingen kallade på den fåtaliga nattpersonalen som småslumrade i obekväma stolar eller löste korsord. Natten lunkade på. Någon enstaka patient som gick på toaletten. 

Lugnet bröts  fram på småtimmarna genom ett telefonsamtal från en kvinnoavdelning på akutkliniken. Stökig patient, uppgavs det. Akut behov av extravak. Eftersom allt befann sig under kontroll där jag var, sändes jag till avdelningen i fråga.

Mötte vilsen och vanmäktig personal redan i dörren. Ung kvinna som till varje pris ville ta sitt liv. De fick inte bukt med henne, hon bara slog ifrån sig. Men de ville inte ge sig på henne med våld. Hon hade svalt glas, krossade glödlampor. Jag klev in, hon låg på ensamsal, spontant utan att veta var jag fick det ifrån: - Om du inte slutar, lär du mörklägga hela avdelningen. 

Oväntat skrattade hon till. Betraktade nyfiket mannen med vildvuxet, svart skägg typ kubansk revolutionär. Vi hade etablerat omedelbar kontakt. 

Sedan satt jag vid sängkanten, efter att ha fått henne att gå ut i köket och äta hårt bröd för att minska invärtes skador. Ett par glas uppvärmd mjölk till. Hon berättade att hon var från Prag. Vi talade om Alexander Dubcek, den lovande Pragvåren 1968 och den ”socialism med mänskligt ansikte” som ryssarna brutalt krossade med vapenmakt. 

Men inte människornas obändiga frihetslängtan. Dock skulle det dröja många år innan förtrycket äntligen var över. 

Jag begick forskarutbildning i sociologi. Skrev på det som var tänkt att bli min avhandling men inte blev det eftersom jag bytte forskningsinriktning. ”Byråkratins makt och teorier om självstyre”, löd arbetsnamnet. Så jag kände väl till situationen i Östeuropa. Sanningen bakom politrukernas fala retorik. 

Vi pratade om hennes liv under och därefter flykten från den realsocialistiska diktaturen. Hon avslöjade att hon tyckte om att teckna. Frågade mig vad jag hade för intressen och varför jag arbetade på Ulleråker av alla ställen. Midsommarnatten utanför avdelningens väl låsta fönster förblev ljus. 

Så där vackert ljus och trolsk som den kan vara i Sverige. När det nordiska vemodet smyger runt knutarna. Och livet paradoxalt nog nästan kan kännas smärtsamt. Inte bara för en olycklig kvinna från Prag.

Så upptäcker jag att hon somnat. Lätta andetag. Oron tycktes ha vikt undan. Hon släpper min hand. Försiktigt reser jag mig upp, lämnar långsamt salen. Cyklar hem mot Väktargatan och den lilla lägenheten för student med familj. Soluppgången har färgat himlen blodröd. 

Jag känner mig sorgsen och lycklig på en och samma gång. Träffade henne aldrig mer. Minns inte hennes namn. 

fredag 29 september 2017

Ulleråker flyttade ut i samhället
















Som student och doktorand i Upsala extraknäckte jag under flera år från och till som vikarierande skötare, som benämningen löd, på Ulleråker. Ett av de största mentalsjukhusen i Sverige på den tiden. Förr hette det sinnessjukhus. Hus för ”sjuka” sinnen. Beläget naturskönt (bilden ovan), på behörigt avstånd från de ”normala” och ”friska” medborgarnas stad.

Ulleråker förknippade jag, innan jag ens satt min fot där, med något skräckinjagande - bäst att hålla sig långt borta från. Tvångsintagning och inlåsning. Människor kläs om till ”patienter”. Bryts ned. Plågas. Knäcks. Det samhällsforskaren Irving Goffman kallade en ”total institution”. Värre än ett fängelse med tidsbegränsat straff. 

Godtycklighet och integritetskränkning. Personlighetsskadande medicinering. Även somatiska skador. Kroniska. Skakningar. Hängande mungipor. Min förhandsinställning bekräftades - med råge.

Som i ”Gökboet”. Internering på obestämd tid. (På Ulleråker rörde sig deformerade patienter spöklikt i korridorer och dagrum, de hade ”vårdats” i decennier.) Huvudpersonen i ”Gökboet” inbillade sig att sinnessjukhuset var bättre än fängelset, upptäckte snart till sin fasa att det inte stämde. Men då var det för sent. Han kunde inte ta sig ut. Den upproriske vingklipptes. Tystades. 

Som vikarie skickades jag runt på Ulleråker, skaffade mig en insyn i så gott som alla kliniker. Svårt kändes det på akutkliniken möta unga människor som ålders- och tankemässigt kom mig nära. Lätt identifiera sig med dem och deras problem. Inte sällan av existentiell karaktär - definitivt ingen fråga för sjukhuset.

Det väckte funderingar konstatera att påfallande många av patienterna var kvinnor. Jag smygläste under nattvaken journaler. Kvinnor intagna på minst sagt märklig och föga självklar grund. Många diagnostiserade ”schizofrena”, kunde förstärkas med ”paranoid”.  Misstanken föddes om att kvinnor som inte bara snällt anpassade sig till det patriarkala samhället diagnostiserades och förpassades till Ulleråker. Straffades för sin olydnad. 

En kamrat till mig var inne på att skriva en uppsats i sociologi om könssnedvridningen på Ulleråker och hur förklara den, men kom tyvärr inte till skott. 

Känslan av total institution förstärktes för min del under så gott som varje arbetspass. Om patienten hade invändningar eller synpunkter, hette det att personen i fråga ”saknade sjukdomsinsikt”. Blev patienten högljudd, sa man att patienten var ”agiterande”, kanske ”hallucinerade”. Insättning av ännu mer medicin, locket på. Även bältning förekom, patienter som med våld och trots protester lades i bälte.

Konstnären Anna Odells uppmärksammade och omdiskuterade projekt i syfte att demaskera psykiatrin, med intagning på S:t Görans sjukhus i Stockholm som följd, kan inte nog hyllas. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11627496.ab) Liksom konstnären Marie Bondesons projekt, värt notera att båda konstnärerna är kvinnor, inne på Gävle Sjukhus. (http://www.gd.se/kultur/konstnaren-som-skrev-in-sig-sjalv-pa-psyket

Det är ju inte enkelt att ”komma åt” psykiatrin. Angrips den, står den genast beredd med diagnoser och tvångsmedel. Kritikern kan alltid sjukförklaras - därmed avfärdas.

De läkare jag råkade på Ulleråker, frestas jag skaka på huvudet åt. Min teori, som jag framfört många gånger, är att de projicerade egna problem och sidor på patienterna. Jag stötte på vitrockar som var direkt obehagliga, inte minst inom rättspsykiatrin. 

Man bör komma ihåg att de flesta psykiatrikerna är inga ”riktiga” terapeuter, de är läkare och saknar tillräcklig terapiutbildning. Medicinförskrivare. Biokemiskt indoktrinerade i sin läkarutbildning. 

I slutet på 60-talet och början på 70-talet debatterades psykiatrin, hamnade i det offentliga samtalet. Inspiration hämtades från kritiker av den traditionella psykiatrin, såsom Ronald Laing, David Cooper och andra.  Filmen ”Misshandlingen” (1969) avslöjade psykiatrins repressiva roll i samhället. Om du inte sett den - gör det! Om den går att få tag på. 

I Sverige fanns i inspiratörernas efterföljd sådana modiga och humanistiskt inkännande terapeuter som Barbro Sandin (http://www.dt.se/allmant/dalarna/hon-revolutionerade-synen-pa-psykiskt-sjuka) och Clarence Crafoord. Även Johan Cullberg förtjänar nämnas.

Det var då, det. Nu läser jag till min sorg om små barn som diagnostiseras och medicineras, elchocksbehandlingar (en behandlingsform man kom på i samband med avlivning av grisar, man upptäckte att vissa överlevde elchocken och blev förändrade), neuropsykiatri, kemisk lobotomi och andra fasansfullheter riktade mot den utsatta individen. Omänskligt. Barbariskt. Skriver vi verkligen 2017?

Inte mycket kvar av det Ulleråker där jag vikarierade och som lämnade outplånliga märken i själen. Bostäder på området. Körde med bil en gång igenom området, tyckte mig höra röster från det förflutna. Själv skulle jag aldrig kunna bo där. Marken impregnerad med omänsklighet. 

Men vad värre är. Ulleråkers anda, disciplineringen skulle Michel Foucault kunna säga, har flyttat ut i samhället. Det behövs inga inrättningar av Ulleråkers slag, det går ”bra” ändå. 

torsdag 28 september 2017

Vad gör Säpo - egentligen?


















- Det finns tusentals radikala islamister i Sverige. Jag rycker till när jag lyssnar till Säpo-chefen Anders Thornborg (ovan) som vet att avslöja detta. Han ger ett blekt intryck, inte bara på grund av stundens allvar. Centralbyråkrat. Inte direkt trygghetsskapande, om man säger så. En man i karriären. 

En skiftande samling islamister. Återvändande kallblodiga mördare från Syrien och det sammanfallna kalifatet. Sympatisörer till IS. Blivande attentatsmän. Och alla dessa finns i Sverige på tidigare från dylikt, tack och lov, fredade orter. Inte bara i storstädernas parallellsamhällen. 

Den spontana frågan från den nagelbitande, skattebetalande svensken typ Skriftställaren blir förstås: Vad gör då Säpo? Jag förstår det som att man bevakar och håller ögonen på dessa islamister. Med hjälp av lokal polis. Det är vad man påstår i alla fall, utan att närmare konkretisera. 

Men vad mer? Man hänvisar till gällande rättssamhälle. Att man i sitt agerande inte kan bryta mot lagar. Kanske döljer man sitt agerande, vad vet jag. Men om det inte är så? 

Lagar. Rättssamhälle. Fenomen som islamisterna knappast kan sägas respektera. Det blir nästan ironiskt. Skrattretande  - om det inte handlade om liv och lem. Godtroget. Korkat. Vända ryggen till. 

Andra länders säkerhetstjänster, värst av dem kanske utan konkurrens den israeliska, opererar bortom lag och med försumbar demokratisk insyn. Måste göra det, för att skydda samhället och det politiska systemet mot fiender. Jag är självfallet medveten om att handlingsfriheten kan missbrukas. Och att den från och till gör det. Jag är inte dum.

Det är ju poängen med dylika säkerhetstjänster, hur illa man än kan tycka om det och bristande transparens, att de kan operera så. Därför man har dem och finansierar dem med gemensamma medel. Varför annars? 

Men vårt eget Säpo hänvisar, åtminstone officiellt, till i demokratisk ordning beslutade lagar som måste respekteras - till vilket pris? Man kan nog säga att vi otrevligt nog redan sitter med facit i handen. Och mer lär komma. Det är bara början. Vårt samhällssystem är hotat. Det heliga kriget har ju proklamerats från fiendens sida. Och skall verkställas. 

Men vi kan ju alltid fortsätta inbilla oss, politiker och andra, att dessa islamister med mord i blick går att integrera och omskola. Omprogrammera till snälla och laglydiga nysvenskar. Alltmedan samhällssystemet undermineras, basen för vårt samhälleliga existerande. 

Löfven och kompani vägrar uppenbarligen inse faran, pytsar omdömeslöst och som valfläsk in extra miljarder till polisen, omvandlar politiska problem till polisangelägenheter. Tag en sådan sak som förgripanden på kvinnor, politikernas förhållningssätt symtomatiskt. Men det är inte uteslutande en polisfråga, fundamentet hotas. 

Värden vi fram till nu ansett vara okränkbara. Normer man helt enkelt inte bryter mot i Sverige. Vi förråder kvinnorna, och allt vi vet måste känneteckna ett modernt samhälle, när vi inte resolut sätter stopp för det pågående våldet mot dem. I spetsen går den feministiska regeringen, kallar sig faktiskt så, med stöd av blinda FI och andra. 

Vad ska vi ha ett Säpo till bestående av enbart observatörer och utredare? Dessa tusentals islamister, om man nu kan som man påstår identifiera dem, skall naturligtvis oskadliggöras med alla till buds stående medel. Internering är bara ett sådant.

Förvisning ett annat, fråntagandet av medborgarskap - politiska frågor som kräver lagändring. Det allra sista och mest extrema alternativet låter jag vara osagt. Men det är hög tid sparka i gång. 

Jag undrar vad Markus Wolf, chef för HVA inom Stasi och som jag hade kontakt med en gång, skulle ha sagt om det, åtminstone utåt sett, flata, tandlösa Säpo. Skulle nog bara ha skakat på huvudet. 

Såsom Säpo agerar - så gör man bara inte. Om det inte, för att säga det igen, sker saker i det fördolda som varken du eller jag, kanske inte ens Löfven, känner till. Om så icke är. Vad väntar Säpo på?

onsdag 27 september 2017

Sleep on, Melin!





Brynäsandan pratades det om förr. En för alla - alla för en. Kollektivet - det sammansvetsade. Tränaren var just tränare och inte ”coach”. Ta bara mannen som kom att kallas ”hockeyprofessorn”, Tommy Sandlin. Som mycket ung började han träna Brynäs. Med betoning på träna.

Taktiken, numera fånigt kallat ”game plan”, skötte spelarna själva. Legendarerna. ”Tigern”, Wickberg och de andra med vepor i Gavlerinkens tak. Makalösa framgångar blev det, som vi vet. När det bjöds upp till klapp-klapp-hockey så det stod härliga till. 

De senaste säsongernas tränare, Luleåpojken Thomas ”Bulan” Berglund, blev en succé. Det folkkära Brynäs var snubblande nära ta guldet förra säsongen. ”Bulan” for fram som ett jehu i båset. Drev på. Snackade och gick an. Vände sig direkt till enskilda spelare, såväl erfarna som rookies. 

Skickade in energi i laget. En fröjd bevittna honom. Och lagets offensiva, kreativa spel. Som i fornstora dagar. Man njöt. Gävle stolthet var tillbaka på banan!

”Bulan” led av hemlängtan och återvände till Luleå. Inget mindre än en den totala överraskningens bomb skulle släppas när den nya tränaren skulle presenteras. Lovade man. Förväntningarna steg. Vem skulle få den stora äran att förvalta arvet efter ”Bulan”? Vara med och ta laget mot efterlängtad revansch och guld? Det spekulerades i olika namn. Även Skriftställaren gjorde det.

Antiklimax. Minst sagt. Luften gick ur förväntans ballong. Fram träder nämligen ingen annan än Roger Melin. Raka motsatsen till ”Bulan”. Stillastående i båset. Ingen energispridare. Hur i hela friden tänkte Brynäs klubbledning? Spara pengar? Två Melin för en ”Bulan”? Men ekonomin är ju numera god och solid. Obegripligt. 

Melin, som tidigare tränat Brynäs, har uttryckligen meddelat: - Jag har hela tiden velat komma tillbaka. Som om det vore ett starkt skäl enrollera honom! Vill minnas han har sommarstuga utanför Gävle. - Jag ser slutet på min karriär som tränare. Herregud! En sådan man skall träna Brynäs? Som börjat trappa ned och sikta mot pensionering och det stilla livet. Snacka om nedköp.

Tre matcher har spelats, säsongen i för sig knappt börjat. Uselt i inledningen. Mot Malmö borta senaste omgången verkade Melin ha frusit fast i båset. Eller slumrat till. När han som bäst behövdes. Man kunde inte låta bli att undra: - Vad f-n står han och grunnar på, vad äta till middag? Ser han inte vad som INTE sker därute på isen?!

Vid en tidigare match ”skojade” han när han intervjuades i C More: - Det går så fort. Svårt hinna med. Börjar bli gammal. Jag säger det igen: Herregud! 

Befria oss från Melin! Det värsta är att det bland oss hängivna supporters börjar låta så här när vi tuggar sinsemellan: - Två förluster till och han ryker. Så långt har det gått, att vi önskar att vårt älskade lag skall förlora. Så vi blir kvitt olyckan Melin.

I morgon Djurparken hemma i Gavlerinken. Kanske vinst. Melin riskerar blir kvar. Ett tag till. Sleep on, Roger!

tisdag 26 september 2017

Strunta i diagnoserna!



Häromdagen omnämnde jag mig själv som fyraåring. (http://lekstrand.blogspot.se/2017/09/skriftstallaren-som-slutade-minnas.html?spref=fb) Jag minns inte mycket från den tiden. Eller från uppväxten i skuggan av det aldrig sovande Verket. Men jag tror jag var en ganska normal, vad nu det är, medborgare. 

På den tiden kunde man i vissa fall, åtminstone när man blev lite äldre, stämplas problembarn. Ännu senare kunde etiketter som händig eller jollig sättas på en. Men sedan var det bra. Det kunde i och för sig vara illa nog i ett konformistiskt brukssamhälle. Där man inte tilläts sticka ut eller avvika.

Men ingen medicinering. I sämsta fall glåpord. Nå, jag minns mycket väl Helga. En avlägsen släkting som skickades till Ulleråker eftersom den ensamstående fadern tyckte hon speglade sig för ofta. Han sökte för det. Hon frågade honom ideligen: - Visst är jag väl söt? 

Kanske tonårskomplex för sitt utseende, inte svårare än så. Men sändes på vårdintyg till Bullret, som det skräckinjagande sjukhuset utanför Upsala kallades (och där jag själv extraknäckte under flera år, slogs av att så många kvinnor var intagna), blev kvar där i decennier. 

Medicinerades tungt. Skakade utan att kunna hindra det, munnen sned, hängde i ena mungipan, när hon väl släpptes ut. Kroniska biverkningar av de hälsovådliga, barbariska medicinerna.

”Hjälparna”, som psykoanalytikern Wolfgang Schmidbauer med kritisk underton kunde kallat dem, hade förstört henne. Den en gång mycket söta men kanske komplexfyllda tonårsflickan. Jag protesterade när mamma, som tyckte synd om Helga, ville bjuda henne på lunch. Stönade: - Hon äter ju så äckligt!

Jag har alltid hyst en djup misstro mot psykiatrins vitrockar. Inte så få med jag vad misstänker vara närmast kryptofascistiska böjelser. Föraktet för svaghet och det annorlunda. Rädslan för undertryckta sidor hos sig själv men som man observerar hos de behandlade. 

Först kommer diagnosen, sedan måste någon lämplig hittas att diagnostisera. Alla dessa diagnoser. Asperger. Bipolär. Förr schizofren och manodepressiv. Det har skiftat, nästan som ett mode. Allt behandlarna hittat på, för att avväpna levande, mångsidiga människor. Nu hör jag till min förskräckelse om fyraåringar som diagnostiseras. 

ADHD verkar vara en vanlig diagnos, använd i ur och skur, oprecist hit och dit. Alltså på med den. Och så medicin. Ofta hand i hand med ett explicit uttalat hot från Maktens sida: - Om vi inte får medicinera, så … Föräldrarna viker ned sig i sin maktlöshet. 

Den diagnostiska kulturen verkar starkare än någonsin. Människor, ja således även små barn, vingklipps och behandlas. Tuktas och tystas. Och det är individen det är fel på. Någon relationistisk människosyn existerar inte längre i behandlarnas teorier. Glöm familj och annat. Ingen empatisk förståelse. Människan är biokemi, basta. 

Jag minns antipsykiatrikern, som han kallades, den humanistiske och mycket kloke terapeuten Ronald Laing som jag lusläste i början på 1970-talet. Och vars böcker står väl lästa och understrukna i mitt bibliotek. Det har hjälpt mig mycket när mig närstående hamnade i den traditionella psykiatrins klor. Och jag kände djup misströstan och vanmakt. 

Strunta i diagnoserna! Laing menade att söker man tillräckligt länge i det enskilda fallet, finner man att människor har rationella motiv för att bete sig som de gör. Om än konstigt och svårtolkat. Subjektivt rationella motiv går att urskilja och säkerställa. Bara man är tålmodig som terapeut. Inte söker snabba, kortsiktiga resultat. Jämför med dagens KBT:are, dessa ytligt resultatinriktade. 

Och samme Laing menade att de verkligt sjuka, det var de som satte diagnoser på andra. Kanske det som är det största problemet. Bortsett från dåligt fungerande familjer med barn som tvingas härbärgera detta. Och med åtföljande diagnoser. Vi har för många diagnostiker.

måndag 25 september 2017

Skriftställaren som slutade minnas





Vad var det han hette nu igen? Andersson? Nilsson? Äh, det är borta. Titeln på den där boken, jag hade den ju nyss på tungan. Förbaskat, också! 

Minnet blir bara allt sämre. Trist behöva inse det. Gång på gång påminnas (!) om det. Det medför att resan bakåt i tiden, den jag förr varje dag företog mig med öppet hjärta, mer och mer ställs in. Kanske lika bra, eftersom jag har en tendens att hamna i ett vemod som riskerar handlingsförlama. Jag blir sittandes nästan lamslagen av förlorad tid, den tid som flytt i mer än en bemärkelse. 

På en kurs i projektledning hade jag en gång som student, duktig sådan för övrigt, en specialistsköterska som vid ett tillfälle redogjorde för tecknen på demens. En lång lista. Efter en stund avbröt jag bryskt henne. Blev allt oroligare. Jag kunde ju pricka av vartenda ett. Hon försökte lugna mig: - Demens kan även drabba unga människor. Man tror gärna att det är en gammal, förvirrad människa som gått vilse i skogen. Men det behöver inte vara så.

Som om det hjälpte! Jojo, kyss Karlsson. Eller vad han nu hette. 

Jag lade, utan att jag bestämde det, två varningssignaler på minnet (ibland minns man sannerligen!). Förändrad tidsuppfattning samt omotiverad ilska. Vad gäller det första hade jag en kollega, en filmvetare, som började kliva upp på småtimmarna och sätta på tvättmaskinen. Oklar om det var lämpligt, eller vilken tid på dygnet det var. Så småningom diagnostiserades hon med Alzheimer. Hon avled för några år sedan. 

Till synes omotiverad ilska noterade jag hos en fram till dess närstående vän under många år i Göteborg. Plötsligt, under en lunch på en trevlig restaurang nära Järntorget, for han ut mot mig som han aldrig gjort tidigare. Över en ren och skär småsak, och det skrämde mig. Jag kände plötsligt inte igen honom. Han blev liksom en annan människa. Med arg blick. Jag greps av dystra föraningar.

Något år senare åsattes han samma diagnos som min kvinnliga kollega. Han gick bort i somras. Sista gången jag träffade honom, i våras på en institution i Örgryte, visste han inte vem jag var. Jag pekade på böcker med mitt namn på ryggen. Det hjälpte inte. Blicken tom. 

Jag rusar inte upp och tvättar mitt i natten. Inte vad jag vet i alla fall. Men jag brusar lätt upp. Är mycket otålig, för minsta lilla struntsak. Men det har jag i och för sig alltid varit. Kanske vallonblodet. 

Jag sitter och betraktar sorgset barnmodellerna på det gulnade fotot ovan. Valhalla i Sandviken. Där jag i mina tonår lyssnade på både svenska och internationella popband, en skimrande musikborg. Jag tror det är 1953 på bilden, jag är således bara fyra år. Efter det har ett helt liv gått. Herregud, vart tog det vägen? 

Vem är den där välkammade lille pojken på fotot? Hur kände han sig när han hand i hand med den kvinnliga modellen knallade runt bland en massa kvinnor tillhöriga husmodersföreningen där hans mor var ordförande? Förmodligen utstötte samma damer förtjusta suckar. Kanske nöp i modellerna och kommenterade. 

Det är svart. Jag kan inte åkalla känslorna från den där stunden på Valhalla, hur jag än försöker. Men jag föreställer mig, ansiktsuttrycket tyder på det, att det inte var med glädje den lille pojken exponerade sig inför alla husmödrar. Han tycks mig främmande. Jag känner inte honom, når inte fram till honom. Han stirrar tigande tillbaka på mig, den åldrade Skriftställaren. 

Glömska är grönska, vill jag minnas (!) Nietzsche skrev. Men jag vill ju inte glömma. Inte allt. Jag kan bara inte minnas. 

söndag 24 september 2017

De intelligenta samhällsfienderna





















I tjänsten vid högskolan ingick att handleda studenter på distans. Kommunikation enbart via datorn, vi träffades aldrig IRL. Flera av dem på distans handledda satt internerade med långa straff. Rent generellt kan jag konstatera, att studiemotivationen var hög. Och vad skulle de annars göra bakom murarna än studera? Om de hade huvud till det. Tid fanns ju.

Särskilt minns jag en fånge på Kumla. Dömd för mord till 18 år. Med rabatt landade straffet på 12 år. Skrev en magisteruppsats i företagsekonomi. Utomordentlig begåvad person, lätt att ha att göra med, arbetsvillig och lyssnande. Uppsatsen en av de bättre jag någonsin handlett. Författaren var självgående och initiativrik, exakt en sådan som jag önskade ha i min krävande roll som handledare. 

Han uttryckte oro för vad han skulle syssla med efter avtjänat straff, tidpunkten närmade sig. Kunde han bli doktorand? Jag hade läst om att den kände brottslingen Tony Olsson skrev på en självbiografi. - Kan inte du göra som Tony Olsson och skriva om ditt liv? Den handledde tände på idén: - Jag skall höra med Tony om hur göra, han sitter tre dörrar bort. Vän till mig.

Tony Olsson dyker upp med tillsammans med sina förtrogna Mats Nilsson, Andreas Axelsson samt Jackie Arklöv i den bok jag just nu sträckläser i mitt sökande efter att förstå hur det totalitära uppstår medan demokratin förbleknar: Nazisten som teg. Drömmen om att skapa högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige (Norstedts 2017). Författare Christoph Andersson och Andreas Förster. Den senare specialiserad på Stasi och tysk säkerhetstjänst. Avslöjat hårresande saker om hur Stasi skrupelfritt arbetade utanför landets gränser. 

Infiltrationen och hur de av författningsskyddet finansiellt understödda högerextrema grupperna, cellerna, verkade i östra Tyskland efter Murens fall är skrämmande läsning. Och jag undrar över motiv och bevekelsegrunder. Hur långt de var beredda att gå från skyddets sida. Jag tänker att de nästan måste betraktas som medbrottslingar, medskyldiga. Eller var går gränsen? Kuslig läsning. 

Terrorcellernas medlemmar rekryterades från miljonprogrammets trista betongområden som uppfördes under DDR-tiden. De ger inte ett särskilt intelligent intryck. Indoktrinerade från förskolan och uppåt med socialistpropaganda i DDR, men bekännande sig till den nationalsocialistiska ideologin. Hatande invandrare och judar, dyrkande Ledaren. Under DDR: höll de bara masken, eller? Man inser att DDR satt inte särskilt djupt hos många medborgare. Läpparnas bekännelse, inget mer. 

Däremot som intelligenta, mycket  till och med, framstår Olsson och kompani. Med undantag för Arklöv, den grymma bödeln från 90-talets Balkankrig. Trots att de övriga ser honom som ”neger”, deras eget uttryck, får han vara med i projektet. Han är ju vapenkunnig. Och villig mörda. Han, den sedan adoptionen mentalt skadade och ensamme, glad få vara med.

Ideologiskt medvetna svenska nationalsocialister. Den vita, ariska folkgemenskapen skall installeras, demokratin avskaffas. Med terror och mord. Intelligenta och pålästa, intellektuellt begåvade men manipulativa och förslagna. Känslokalla. Sociopater ända ut i fingerspetsarna.

Lurade skjortan av Lars Norén och chefsproducenten Isa Stenberg på Riksteatern. (Bilderna ovan.) Genom att deltaga i Noréns, vad man frestas betrakta som omdömeslösa teaterprojekt 7:3. Tanken var att genom att spela med, skulle de rymma när tiden väl var mogen. De räknade snabbt ut att Norén kunde vara dem behjälpliga, han var den nyttiga idiot de behövde. Och som vi vet slutade det med mordet på poliser i Malexander.

Norén och Stenberg blev totalt förda bakom ljuset, jag höll på skriva förförda. Mötte svårt kriminella, imponerades av att dessa var belevade och intelligenta, gav och tog argument. Lät alla tala till punkt. Kunde föra sig. 

Även kriminalvården förefaller fruktansvärt lättlurad och naiv, beviljade semester (!) med skidåkning och afterski. Permission utan övervakning. Leasingbil, eller om den nu inköptes. Ingen, med något enstaka undantag, var kritisk eller ifrågasättande av vad som pågick. I så fall avfärdades den skeptiske med lämplig etikett.

Kanske samma naivitet och godtrogenhet som präglat bemötandet av ”barn” från Afghanistan eller utbetalandet av miljonbelopp till ”personliga assistenter”. Lär man sig aldrig något? 

Goda och politiskt korrekta skall vi vara. Men på nazister som Olsson och hans gelikar biter inte hoppa av-program, körkort och bostäder. En snäll och förstående attityd från samhällets sida. De är övertygade, vet vad de vill. Skyr inga medel. 

Den heterogenitet som präglar den samtida nationalsocialismen, om vi nu kan tala om den på det sammanfattande och övergripande viset, kan nog sägas äga en motsvarighet i den dåtida under Hitler. Råskinn blandat med ideologiskt övertygade och intellektuellt lagda. Opportunister med idealister. De senare de allra farligaste för den som vill bevara det nuvarande samhällssystemet. 

De uniformerade skränfockarna på Göteborgs gator är således inte de farligaste. Utan hjärnorna. De som inte har något behov av att narcissistiskt skryta med sina attentat, de behöver inte synas eller få kredit som det heter på dålig nysvenska. Dåden enbart medel i det stora projektet. Ändamålet helgar medlen, ett människoliv betyder i det perspektivet inget. 

Likheterna med IS-terroristerna förtjänar en längre utläggning. Men det får bli en annan gång.