lördag 30 september 2017

Midsommarnatt med kvinna från Prag

























En midsommarnatt ett par, tre år in på 70-talet. Jag vakade på Ulleråkers mentalsjukhus. Lugnt och stilla på avdelningen. Ingen oregerligt berusad på väg in, som ibland kunde vara fallet. Med bråk och tumult som följd. 

Alkoholen utbytt mot ångesten dämpande medicin. Esucos och stesolid, mogadon vid behov. Ingen kallade på den fåtaliga nattpersonalen som småslumrade i obekväma stolar eller löste korsord. Natten lunkade på. Någon enstaka patient som gick på toaletten. 

Lugnet bröts  fram på småtimmarna genom ett telefonsamtal från en kvinnoavdelning på akutkliniken. Stökig patient, uppgavs det. Akut behov av extravak. Eftersom allt befann sig under kontroll där jag var, sändes jag till avdelningen i fråga.

Mötte vilsen och vanmäktig personal redan i dörren. Ung kvinna som till varje pris ville ta sitt liv. De fick inte bukt med henne, hon bara slog ifrån sig. Men de ville inte ge sig på henne med våld. Hon hade svalt glas, krossade glödlampor. Jag klev in, hon låg på ensamsal, spontant utan att veta var jag fick det ifrån: - Om du inte slutar, lär du mörklägga hela avdelningen. 

Oväntat skrattade hon till. Betraktade nyfiket mannen med vildvuxet, svart skägg typ kubansk revolutionär. Vi hade etablerat omedelbar kontakt. 

Sedan satt jag vid sängkanten, efter att ha fått henne att gå ut i köket och äta hårt bröd för att minska invärtes skador. Ett par glas uppvärmd mjölk till. Hon berättade att hon var från Prag. Vi talade om Alexander Dubcek, den lovande Pragvåren 1968 och den ”socialism med mänskligt ansikte” som ryssarna brutalt krossade med vapenmakt. 

Men inte människornas obändiga frihetslängtan. Dock skulle det dröja många år innan förtrycket äntligen var över. 

Jag begick forskarutbildning i sociologi. Skrev på det som var tänkt att bli min avhandling men inte blev det eftersom jag bytte forskningsinriktning. ”Byråkratins makt och teorier om självstyre”, löd arbetsnamnet. Så jag kände väl till situationen i Östeuropa. Sanningen bakom politrukernas fala retorik. 

Vi pratade om hennes liv under och därefter flykten från den realsocialistiska diktaturen. Hon avslöjade att hon tyckte om att teckna. Frågade mig vad jag hade för intressen och varför jag arbetade på Ulleråker av alla ställen. Midsommarnatten utanför avdelningens väl låsta fönster förblev ljus. 

Så där vackert ljus och trolsk som den kan vara i Sverige. När det nordiska vemodet smyger runt knutarna. Och livet paradoxalt nog nästan kan kännas smärtsamt. Inte bara för en olycklig kvinna från Prag.

Så upptäcker jag att hon somnat. Lätta andetag. Oron tycktes ha vikt undan. Hon släpper min hand. Försiktigt reser jag mig upp, lämnar långsamt salen. Cyklar hem mot Väktargatan och den lilla lägenheten för student med familj. Soluppgången har färgat himlen blodröd. 

Jag känner mig sorgsen och lycklig på en och samma gång. Träffade henne aldrig mer. Minns inte hennes namn. 

2 kommentarer:

  1. En synnerligen inspirerande text! Dels blev det en veritabel nostalgikick, eftersom jag själv jobbade på psyket och andra sjukhusavdelningar på 70-talet. Minnet av hur man på småtimmarna cyklade hemåt i den tysta, ljusa sommarnatten. Dels gav det mig lust att skriva om mina nära möten med patienter och deras olika öden; allt från den unge snickaren som under påskhelgen upplevde sig gå igenom passionsdramat till den jättelike ICA handlaren som jag fick hålla fast under hans deliriumattack och som vid sin tillnyktring berättade fantastiska vildmarkshistorier!

    Tack Lasse! Nu blir det riktigt svårt att låta bli att följa din blogg.

    SvaraRadera
  2. Vad glad du gör mig, Mats! Tack! Vi delar med andra ord erfarenheter från mentalvården. Jag gick runt på jag tror alla kliniker på Ulleråker. Så många människoöden.

    SvaraRadera