onsdag 31 maj 2017

Vänskap är att samflanera











Vitabergsparken

Det började med att han en dag ringde mig.
Och för ovanlighetens skull svarade jag i telefon.
Han skrev på en uppsats i Idé- och lärdomshistoria vid Stockholms Universitet om medborgarlön, rättare sagt utopister, och räknade, mycket hedrande, in mig bland dessa.
Universitetsstudierna blev för övrigt en stor besvikelse för honom.
Han, skarpare i bollen än de allra flesta, övergav understimulerad universitetet och okritiska ideologiproducenter.

Någon hade försett honom med mina böcker om medborgarlön, detta var i mitten på 1990-talet. (http://www.adlibris.com/se/bok/arbetets-dod-och-medborgarlon-en-essa-om-det-goda-livet-9789173746090)

Plötsligt, till synes bara så där, på sidan om vårt samtalsämne:
- Vet du vad dom du ständigt refererar till är födda i för stjärntecken?
- Nä.
- Dom är vågar som du. Lufttecken. Eller så är dom eldtecken. Vågen undviker som bekant jordtecken.

Hasse smulade sönder mina fördomar om astrologin.
Det har inget med veckotidningarnas eller kvällstidningarnas hopsnickrade horoskop att göra.
Måste tas seriöst.
En gång ett av huvudämnena vid Sorbonne.
Alla de stora, empiriskt inriktade och metodologiskt omsorgsfulla, naturvetarna astrologer.

En vänskap inleddes som består än i dag och bara har fördjupats.
Bröder.
En intellektets och själarnas gemenskap.

Bäst när vi samflanerar på Söder i huvudstaden.
Uppsöker Nacka Skoglunds forna adress på Katarina Bangata,
står en stund utanför porten - i andakt.
Om våren, när vädret tillåter, häckar en stund i Vita Bergsparken, där Carl-Anton ledde sina tv-kvällar, scenen nu riven. (https://www.youtube.com/watch?v=JQh_khQmjH4)
Det ekar från när det begav sig, jag blundar och hör Monica Nielsen med beslöjad röst framföra sina chansons.

Cornelis grav. (Även han framträdde på Carl-Antons tiljor: https://www.youtube.com/watch?v=o8FD1gdyxa0.)
Den mycket beläste och bildade holländaren var en stor poet, även om samlingen En handfull gräs inte var så lyckad, i en centraleuropeisk tradition.
Men den skrålande publiken ville ha honom till att hålla sig till Hönan Agda och Brev till kolonien.
Brombergs förlag gav ut hans dikter, det lyckliggjorde honom, han fick sitt erkännande, men var redan döende.

Hasse är en Guds gåva till mig.
Sonnevi skrev en gång om att de människor som finns här, är de enda som finns.
Det låter tillspetsat, men förtjänar beaktas.

Jag vill vara rädd om dem som finns för mig i mitt korta liv, vi kommer alla en dag att vara borta.


tisdag 30 maj 2017

Och in kom Ruben!













Ruben Östlund tilldelades Guldpalmen i Cannes för The Square som jag förstås måste se så fort jag bara kan, förmår knappt lägga band på mig!
Jag har sett hans tidigare filmer och skakats om, berörande filmkonst som ingen annan.
De saknar motsvarighet på blågul botten.
Ruben lirar i en egen cineastisk division.

Efter Bo Widerberg, den störste, nichts.
Bergmans påfrestande kalkoner har jag aldrig kunnat med.

Men nu.
Äntligen en svensk filmkonstnär av rang!
I det bedrövliga svenska filmklimatet.
Som jag tror hänger ihop med det allmänna kulturella och intellektuella klimatet.

Jag brukar jämföra med Danmark.
Där var filmerna länge rent pinsamt dåliga.
Trots en en stumfilmens guldålder som föregick nedgången.
En gyllene ålder med sådana som Carl Theodor Dreyer och Urban Gad,
en lysande aktris som Asta Nielsen.

Gladporr och annat försumligt skräp följde.
Bagateller - i bästa fall.
Förströelse, men inte konst.
Och förslösandet av en unik begåvning som Dirch Passer.














Men så trädde de fram, den vita dukens rödvita konstnärer.
Och gjorde avtryck, väsentlig konstnärlig skillnad.
I spetsen den grandiose von Trier, egensinnig och omutlig som ingen annan. I say no more.
Vinterberg. Scherfig.
Dogma.

Jag har kommit att älska dansk film, ser så ofta jag någonsin kan.
Liksom danska tv-serier.

Min teori beträffande skillnaden mellan svensk och dansk film är att det har att göra
med ett öppnare kulturellt klimat i landet söderut.
Danmark har inte förstörts av pk-kommissarier, med sin "normkritik", "representation" och annat trams.
Som i Sverige.

Där pk-diskursens tankedisciplinerande satt ramarna, kanske omedvetet i flera fall, för vad som konstnärligt är möjligt att göra.
Självcensur och anpasslighet har varit rådande - inte strävandet efter konstnärlig integritet och ärlighet.
Därför en massa skräpfilmer, ointressanta och inte värda slösa mina hårt beskattade pengar på.

Jag gjorde ett försök, för jag ville ge den en chans, se den där filmen med Roffe Lassgård,
handlade om en surgubbe som rullade runt.
Fick mig inte att lyfta på ögonbrynen.

Men nu har vi Ruben!
Förhoppningsvis kan vi få en Ruben-effekt, motsvarande en von Trier-effekt.
Fler inhemska regissörer som vågar vara spännande och intressanta.
Isen är bruten.

https://www.sydsvenskan.se/2017-05-28/ruben-ostlund-gar-inte-att-fa-battre (Almodovar öser lovord över svensken.)
http://www.adlibris.com/se/bok/geniet-lars-von-triers-liv-filmer-och-fobier-9789186395032
(Mycket läsvärt porträtt av Lars von Trier.)


måndag 29 maj 2017

När personalchefen blev HR-chef















Jag märkte av det på högskolan, min arbetsplats.
Toket, höll jag på skriva.
Det byttes plötsligt namn på gamla läglar.
Och nya kategorier kom in.

Personalchef blev HR-chef.
Skyhög lön, bättre än en professor.
Medarbetarna på Avdelningen för HR, för nu dög inte längre att det hette personalavdelning, döptes om till personalspecialister.

Det anställdes strateger.
Kvalitetsansvariga.
Verksamhetsutvecklare.
Samverkanschefer.

Det var som en organisationssjuka, en smitta. 
När det väl fått fäste.

Oklara, för att uttrycka det milt och överslätande, befattningsbeskrivningar.
Kostsamt och parasitärt.
I stället för att skattepengarna gick dit de borde, till kärnverksamheten.

Mervärde för verksamheten - noll.

Högskolestyrelsen sa ingenting, ingrep inte mot denna nedlusning av högskolan.

Ynkryggarna till kolleger sa heller ingenting.
De skulle sålt sin egen morsa för en löneförhöjning.
I den individuella, i själva verket personliga, lönesättningens tid.
Och med olämpliga chefers oinskränkta makt över lönernas sättande.
Alldenstund det gäller att krypa och ställa sig in, inte vara illojal, utan bidraga.

Titlarnas yta, verklighetens bisterhet.
Organisationen vreds i en bestämd riktning.
En som borde varit en akademisk verksamhet totalt främmande.
Direkt stötande.

Men nu skulle det lekas privatföretag, praktiseras managementtänkande.
På gemensamma medel.
Utan någon föregående diskussion.
Kulturrevolution i det tysta. 


fredag 26 maj 2017

Hyckleri och söta ord i den delade staden






















Jag vet sannerligen inte om jag skall skratta eller gråta.
Mina skattemedel.
Gävle kommuns kulturpristagare 2017 tillkännagivna.

En "utvecklingsdirektör", vad f-n är det inom offentlig sektor, och "normkritisk", med andra ord politiskt moderiktig, som får priset för att hon vill möta hat med "kärlek" och "samförstånd".

En frilansjournalist får det för att han påstås förtjänstfullt ha bidragit till integrationen och till att ha skapat "mötesplatser".

Jag tar mig för pannan.

Ethy liksom utvecklingsdirektören och frilansjournalisten bor jag i ett Gefle som är mer segregerat än någonsin.
Desintegrerat är snarast det ord som fångar läget i staden vid havet.
Och det följer etniska och kulturella riktlinjer.

Ett kroniskt utanförskap håller på att växa fram.
Det är bara att se sig omkring, lyfta blicken från ideologins sköna värld.

En gång i tiden kallades Gefle Sveriges Chicago.
Dagens Gefle: bilbränder och gängkriminalitet.
Staden mer otrygg än jag någonsin kan minnas den.

I detta Gefle belönas en person för kärlek och en annan för integration.

Hyckleri och söta ord.
Inte ett skvatt med den kommunala verkligheten att göra.
It makes me sick.




torsdag 25 maj 2017

I Stig Dagermans sällskap?













Stig Dagerman känner jag som en obändig frihetskämpe och svuren motståndare mot allt vad förtryck hette. Om så med röda eller svarta förtecken. Inte för inte medarbetade han i den frihetliga, syndikalistiska tidningen Arbetaren där en annan minst lika obändig frihetskämpe också förekom: Vilhelm Moberg. 

Båda i sanningen och det fria ordets tjänst - i syfte att punktera offentliga lögner och verkligheten döljande ideologier. 












Yasar Kemal, värdig pristagare


Ett sällskap, de kallar sig så, bildades som ska verka i Dagermans anda. Delar varje år i Älvkarleby, där Dagerman ligger begravd, ut ett pris till någon som kan sägas ha gjort detsamma. Det finns i det perspektivet pristagare som förtjänade att kritiskt diskuteras, bland dem sådana som Elsie Johansson och Lukas Moodysson. 

Günter Wallraff, som modigt avslöjat den bistra verkligheten bakom myternas fasad i det tyska undret, tillhör vad jag vet inte pristagarna. Inte heller Peter Handke. Den sistnämnde misstänker jag alldeles för avvikande i sina ställningstaganden för att kunna komma ifråga för sällskapet. Han är placerad utanför lämplighetens diskurs.











Olämplig



Vid prisutdelningen är alltid den regionala kultur- och medieeliten på plats. Samt tillresande från huvudstaden. Makthavare från kulturinstitutioner och mediehus. Även det Gefle Dagblad där fackligt aktiva dessa yttersta dagar - vi skriver ju för tusan 2017, man kunde tro det var 1917 - hotats med avsked. För att de tagit bladet från munnen.

När jag vet vilka som sitter i ledningen för sällskapet blir jag fundersam. Även om det kanske spelar mindre roll, sällskapet kan ju vara förträffligt ändå. Men jag kan inte lita låta bli att studsa till. 

En tidigare kulturchef på den "malliga" morgontidningen som Guillou kallar den: Dagens Nyheter. (En vän till mig, Gunnar Adler-Karlsson, har alltid översatt DN med Dagens Nonsens.) De rätta åsikternas flaggskepp. Tidigare tongivande, en det offentliga samtalets obestridda auktoritet. Makthavarna figurerar dagligen på DN Debatt, de har tillgång till ett rakt spår in i spalterna, sidan är ingenting annat än en maktens megafon. I och med de sociala mediernas förändring av medielandskapet är tidningen dock inte lika inflytelserik som tidigare. 


Denne tidigare kulturchef kan ju knappast sägas ha hyst några modiga ståndpunkter, gått emot strömmen. Jag kan inte komma på något exempel i alla fall. Och han skulle inte kunna komma i fråga för priset. 


En annan av sällskapets företrädare, en glad lax (sic! med tanke på att priset delas ut vid vattenfallen i Älvkarleby) och styv på ukulele för övrigt, är knuten till Högskolan i Gävle. Jag skulle ljuga om jag sa att det är en plats där åsikts- och yttrandefriheten hålls högt. En hylla med Dagermanlitteratur har denne företrädare för sällskapet lyckats få inställd i högskolans lokaler. Kanske hans främsta bidrag till kampen för åsikts- och yttrandefrihet. 


Jag hörde honom aldrig protestera när en av de främsta kritikerna av högskolan, en litteraturprofessor som aldrig tvekade tala öppet när det gällde utbildningskvalitet (ett tag pratades det på industrimanér fånigt om kvalitetssäkring och att ett system för detta skulle "implementeras") eller New Public Management, sparkades. Heller aldrig någon annan gång, när det fria ordet hotats. 


Vore jag Dagerman, skulle jag betacka mig för detta sällskap. Men som död äger han förstås ingen talan.

Mannen som älskar flygplatser















Bara att bekänna.
Utan skammens rodnad på mina kinder.
Jag älskar flygplatser!
Dessa per definition ödesmättade platser.
Där avsked måste tagas,
men också välkomnanden iscensättas.
Sorg och kärlek under vingar.
Jag älskar att hänga på flygplatser och vänta på min avgång som förr eller senare måste komma.
Helst inte förr.

Häcka länge på dessa aldrig sovande oaser.
Sedan ta av.
Vad hette den där filmen med Tom Hanks, om mannen som bodde på en flygplats. 
Eller kanske, av anledning jag inte längre minns, satt fast på en.
Jag bytte gärna med rollfiguren.

Shiphol, i det Amsterdam där jag aldrig satt min fot utanför flyplatsen, klar favorit.
Framförallt i juletid.
Alla dekorationer, allt godis, stämningen.

Frankfurt en uppstickare, det riktiga Frankfurt.
Inte ossisarnas borta vid Oder.

Aalborg.
Lufthamnen belägen utanför staden med finkelfabrikerna.
Har i och för sig bara lämnat av resenärer där.
Därefter varje gång kört vilse på den nordjylländska landsbygden, 
en bragd fixa det.
Som om jag inte borde lämna den lilla yndige flygplatsen bakom mig.
Kallar mig tillbaka.

















Tempelhof, med Mannen som sålde sig till djävulens ankomsthall.
Albert Speer.
Ingick i den megalomaniska drömmen om Germania. 
Neonskylt, lyser skarpt blå om natten: Zentralflughafen.
Men flygplatsen har marodörerna som lömigt kallar sig "stadsutvecklare" stängt.

Kändes, när det begav sig, som att landa mitt i den elektrifierande västberlinska atmosfären
under kalla kriget.
Kreuzberg omedelbart på huden.
Kreativt eldfängt.













Skriftställarens arbetsplats Tegel


Kein Zweifel.
Tegel är nummer ett!
Utan konkurrens, sedan många år.

Den där gamla hangaren, som någon i avsaknad av takt och finkänsla beskrev den.
Sårade mig.
Provisoriet som permanentades.
Den nya storflygplatsen Berlin-Brandenburg har inte öppnats, 
tveksamt om det någonsin sker.
Ett hiskeligt skrytprojekt i mångmiljardklassen som liksom imploderat inifrån.
Lika bra det.
Janne Josefsson kunde dock göra något på det, alla skumma turer.

Rör inte mitt Tegel!

Tegel, i timmar före avgång.
Förr bekymrat från boarding card-kontrollant innan kontrollen automatiserades: 
- Men Doktor Ekstrand, har ni verkligen inte tagit fel på avgångstid?
- Nej, min bäste herre!
Ich muss arbeiten. Ich bin aber doch Schriftsteller.

Och så slå sig ned, fram med datorn medan utropen följer på varandra, 
planen lyfter och ankommer.
Och orden bara dansar fram.
Lustigt och lätt.

tisdag 23 maj 2017

Historieförfalskarna - och sedan?


Det är straffbart att i Tyskland och Österrike förneka Förintelsen. Retroaktivitet gäller dessutom. Det finns de som dömts, en av de mest kända historieprofessorn David Irving (bilden ovan), med en rad vetenskapliga verk bakom sig, på basis av uttalanden som gjordes före lagens instiftande. Irving dömdes till fängelse 17 år efter ett uttalande från honom. Stötande för en som vill försvara rättsstaten, där retroaktiv rättsskipning inte får förekomma. 











Knappast högläsning ur Kapitalet från Skytte



Jag tillhör 68-generationen och dess upproriska anda - det är jag stolt över och kommer aldrig att förneka! Vi var unga och röda. Många var det på den tiden. Sedan återvände en hel del av dem som skanderade och protesterade som värst till fadershuset. Sålde sig till mediemogulen Jan Stenbeck, han älskade att enrollera dem och menade att de var överlägset intelligenta samt arbetssamma och flitiga som få, eller bankerna. Klädde sig i säck och aska. Spydde galla över den tid som varit. Jag kunde räkna upp många kända namn. 

En ömklig figur som Göran Skytte (bilden ovan) håller på så där och tar avstånd från sin egen historia. Jag har själv hört honom och hans tröttsamma tirader. En borgerlighetens pajas. 

Ingen intellektuell reflektion eller anständighet. Inget moget övervägande eller argumenterande. Helomvändning. De hojtar, för att låna Myrdals uttryck.

Från stalinism kan man ta klivet direkt till rå nyliberalism, i dess mest förblindade och fundamentalistiska variant. Det gjorde ekonomen Kurt Wickman. Hyllade knäböjande Stalin i en bok han inte vill bli påmind om. En sådan figur är föga trovärdig, förstås. Han har förbrukat sitt förtroendekapital som intellektuell. Vad byter han till för skjorta nästa gång?

Nättidningen 8 dagar läser jag alltid. Kände mig hedrad över att få medverka som krönikör. Tidningen redigeras av ett gammalt rödskägg, Stefan Lindgren. Påläst och kunnig som ytterst få i detta land. Häromdagen, när jag som vanligt och med stor behållning läste honom, han kommenterade Ola Larsmo och dennes förvrängning av vad Jan Myrdal, numera legitimt hatobjekt för gamla vänstermänniskor (man kunde nästan tro det handlar om fadersmord), skrev om Faurisson, greps jag plötsligt av oro.

Vi har ju med förfalskare att göra. Om de så kallar sig Larsmo eller något annat. Den dagen de som kan korrigera det förfalskade och förvrängda, tillhandahålla fakta i målet och ställa rätt, inte längre finns - ja, då är vi sannerligen illa ute. Det redan eländiga offentliga samtalet kommer att förfalla ännu mer.

Så nog finns det skäl känna oro. Lindgren (bilden nedan) tycks mig omistlig. 

http://www.8dagar.com/2017/05/ola-larsmo-om-delblanc-moberg.html


måndag 22 maj 2017

Jag förstår mig inte på Jonas Sjöstedt





















Svärmorsdröm, sa man förr.
Goddagspilt.
"I alla fall snäll", kunde min mor säga om någon. 
När hon inte kunde komma på något bättre.

Han är ingen Oskar Lafontaine.
Ingen CH.
Ingen retoriker av rang.
Mest förnumstig i offentliga sammanhang.

Påminner snarast om en beskedlig matematikadjunkt från Katrineholm med pedagogik i blick.
Påläst och kunnig, lite av en besserwisser när han belåtet rabblar fakta
och slår Major Björklund på fingrarna.

Ord som " klasskamp" tar han inte i sin mun.
Dörren till garderoben med de röda liken har han bommat igen.
När han påminns om dem av sådana som älskar påminna om sådant,
blir han förnärmad.
Den lille gossen träder fram. 

Inget av vad han politiskt föreslår och driver genomförs.
Makt kommer han aldrig att få.
Heller ingen statsrådspost.
Kanske blir han landshövding i Gävleborg en vacker dag.

Förr sa man kamrat 4 procent.
Han leder parti som inget annat är än ett stödparti till S.
Gläfser till ibland, som alla knähundar.
Rädd om vänster-imagen.

Hög ersättning uppbär han för sitt uppdrag.
Vi skattebetalare står för fiolerna.
Fet pension väntar. 
Barre på Östermalm sitter han inne med.

Kapitalisterna kan sova lugnt.
Sjöstedt vinner på att systemet består.
Nog innerst inne glad att Vänsterpartiet aldrig blir särskilt stort. 

Mamsell Anderssons devota stöd har han, i vått och torrt.
Hon är bedårad.

Kanske trivs han med sitt liv.
En politisk gärning som inte leder till någon förändring.
Politik som självändamål?

Vad vet jag.
Men han ler ofta belåtet.

Jag förstår mig inte på Jonas Sjöstedt.

fredag 19 maj 2017

Har jag börjat falla för Toulouse?














Toulouse visar sitt ansikte


First catch is the deepest.

Berlin, Berlin nur du allein.
Berlin blev jag ohjälpligt förälskad i från allra första skälvande, tvivlande ögonblicket.
Sedan övergick det i kärlek, och det tills döden skiljer oss åt.
Sedan får vi se.

Europas hjärta.
En stad som överträffade mycket högt ställda förväntningar efter all mytbildning 
och allt jag hört om den. 
Och jag som brukar vara så kritisk, redan på förhand. 

Valencia och jag blev aldrig ömma med varandra.
Trots att jag gick på fotboll där.
Bjöds på middag hemma hos Jocke Björklund, 
underhöll med historier om spelare han lirat med.
Mellan mig och Madrid har ett visst tycke börjat uppstå, 
efter att vi inledningsvis varit kyliga och avmätta mot varandra.

Stockholm, den lilla storstaden med storstadskomplex som någon muttrade, 
undviker jag. 
Om jag inte ska sammanstråla med min vän Astrologen 
och reda ut hur vi ska se på den samtid som allt mörkare tornar upp sig.
Göteborg har sedan många år knipit mitt hjärta, 
men kanske ett Göteborg som inte längre finns.

Lidköping by the Vänern.
Kärlek. 















En riktig bokhandel i Toulouse



Toulouse, där min yngsta dotter gästforskar vid medicinska fakulteten 
och rör sig som fisken i vattnet, 
hade jag inga direkta förväntningar på.
Någon sa att staden mest är känd för att man byggde Airbus där.
En fabriksstad.














La France...



Jag har kommit tycka mycket om Toulouse, "den rosa staden".
Stad som gjord att flanera i och för exkursioner.
Kafésittande. 
En behaglig atmosfär, finner inget bättre ord.

Be mig inte förklara varför vissa städer drar mig till sig, andra icke.
Det väcker inte den slumrande förklaringsterroristen i mig. 
Det monster som de disciplinerande åren i akademin avlade fram.
Jag nöjer mig med att säga: det bara är så.
Om det man inte vill argumentera, kan man tiga. 

Kanske har jag börjat falla för Toulouse.

http://www.bokus.com/bok/9789197903554/mina-delade-stader/



torsdag 18 maj 2017

Den ljusnande framtid var min?













Mot den ljusnande framtid?

Time is on my side.
Sjöng Stones triumferande.
Tja. 
För dem kanske. 
Håller ju på än i dag. 

Stirrar på årtalen, räknar och räknar igen, svårt ta in.
Acceptera.
Fyrtionio år har gått.
Säger det halvhögt till mig själv: fyrtionio år.
Vart tog de vägen?
Så där som man brukar sucka.
När man inte kommer på något bättre.

Våren 1968.
Samtidigt som de revolterande studenterna i Paris i den ljuvliga månaden maj skanderade: Gör det omöjliga! 
Fantasin till makten!
Sandvikens Högre Allmänna Läroverk.
Som det hette då. 
Två stenkast från där vi bodde.
Lärovärk.
Studentexamen, vi var sista kullen som tog en sådan.










Rockband viktigare än skolan


Efter terminer när jag skolkat så det stod härliga till, vi kompisar skrev under sjukintygen åt varandra, morsan hade aldrig gått med på att förfalska något dylikt.
Hellre än på psykiskt mördande lektioner spenderade jag den utmätta - fast så tänkte jag inte då - tiden på rockbandet och existentiella funderingar, de senare tog jag med mig ut till omgivningarna runt Sandviken, satt på en sten i skogen med mig själv.
Någon gång kunde jag stå vid järnvägsstationen och med blicken följa tåg som avgick mot Gävle, stan som vi sa. 
1967 hade min far insjuknat i leukemi, det lade sordi på det mesta.

Muntliga prov föregick avläggandet av examen.
Censorer utifrån.
Ser framför mig Markurells i Wadköping med den okuvlige krögaren som mutar censorerna på det listigaste sätt.
Eller fulaste.
På min tid kunde man forfarande bli kuggad, tvingad nesligt smyga sig ut bakvägen medan familjen väntade på skolgården.

Jag fick frågor av censorerna om Strindberg som en oinspirerande lärare i svenska gjort allt för att döda och göra ointressant.
Adjunkturernas Gästrikland som författaren Göran Norström kallade dem, de som i brist på annat blev lärare efter tiden i Upsala.
Och avskydde det.
Eller om det var Evander, enligt ryktet ständigt diskuterandes med lärarna, oenig med dem.










Tortyrsal



En gymnastiklärare som hette Karlsson och hånflinande plågade inte bara mig.
Sarkasmer. 
- Du som är kluven uppe vid halsen.
Till mig, som var lång.
Kutryggig.
Skickade mig på hållningsgymnastik.
Förstärkte mitt redan starka utseendekomplex.
Den jäveln.

Jag vägrade klippa det axellånga håret.
Till slut måste jag ge med mig.
Morsans frissa Evy klippte mig, för lite, tyckte morsan.
Skaffa vit mössa - aldrig.
Men efter tjat blev det en, för liten, såg ut som jag var försedd med kapsyl.
Kostym, glöm det.
Kom inte undan, morsan gav sig inte: Vad ska folk säga?
På foton noterar jag en stor, om än mager, kropp i för liten blå kostym.
Som om jag växt ur munderingen så fort jag tagit den på mig, ömsar skinn.

1968 om sommaren jobbade jag nere i Verket.
Utan att ha någon lust, men farsan fixade ner mig. 
Putsade fönster.
Rena Sisyfos, fullkomligt tröstlöst.
I fjärran blänkte Storsjön blå, på himlen vita molntussar. 
Skaffade genom kneget pengar till öl.

Och så rullade åren på.
Ett efter ett.
Nu sitter jag här fyrtionio år senare och kan inget annat.
Kanske.