Dramaturgins krav eller ideologins?

Den amerikanska serien Clickbait från 2021 kan "strömmas" på Netflix. Fascinerande serie för en analogt skolad, typ den åldrade upphovsmannen till dessa rader, med denna öppnande inblick i den genomdigitaliserade varjedagsvärlden, Nätets gränslösa allmakt. 

Framförallt de ungas, nästan hypermaniska, skärmbeteende. Inte ens middagsbordet är fredat från uppkoppling. Alltid hålls det ett öga på "smartfånen" som apparaten heter i Kalle Anka. Dag som natt.

IRL, akronymen för verkliga möten mellan människor av kött och blod, hör till undantagen och blir alltmer obsoleta. Det är på nätet man umgås, där sker allt. En tendens som hemarbetet, allt vanligare under pandemin och som det uppmanas till även om denna dämpas, förstärker. 

Teknik som kommunikation. Genast börjar också risker och faror dyka upp. Jag syftar på de manipulationer och förvillelser som tekniken möjliggör. Lek med roller och identiteter, digital kurragömma. Röstförvrängning. 

En farlig, digital värld uppenbarar sig med ens. Du vet inte alltid vem du har att göra med, du kan bli lurad så in i vassen. Tydligare kunde det inte gestaltas i denna serie som innehåller både mord och självmord i digitaliseringens spår. 

I min Mac visar sig varje dag avklädda damer, om det inte är fejkade, photoshoppade bilder, med sexuella inviter. Snabbt deletar jag. 

Men jag ser också något annat i Clickbait, bortom digitaliseringens implikationer. Serien blir som ett case, ett fiktivt tidsdokument, med drag jag också observerat i andra serier. 

Ideologisk färgning tränger igenom, kan vara lurig att upptäcka när man väl fångats av en medryckande crime story. 

Producenter och regissörer har bara att anpassa sig, annars ingen finansiering. Som i Sverige med Filminstitutets kommissarier som genusperspektivets grindvakter. Filmer som klarat Bechdeltestet A-märks. Om du inte känner till vad det är, googla (sic!).

Inbakad kritik av det som brukar benämnas heteronormativitet. Samkönade relationer allt vanligare i nyproducerade serier.

Interracial relations, intima förhållanden över rasgränserna, allt oftare. Färgade och vita. Aldrig färgade och gula, dock. 

Djupt religiösa muslimers framträdande, interiörer från moskéer med mäns (det ni, filmkommissarierna!) tvagning och bön, på den samtida samhällsscenen. Aldrig djupt troende kristna som förekommer. 

Det är som om vi kristna inte längre är djupt troende, snarare som om vi inte längre finns. Inte i tidsanpassade seriemakares värld i alla fall. 

I Clickbait framställs vita som långhåriga, ovårdade, haschrökande figurer med aparta jobb. Eller som neurotisk, promiskuös medelklass med svåra alkoholproblem. Vita utgör helt enkelt ett kulturellt problem, ett störningsmoment. 

Termer som minoritetsestetik och normalisering infinner sig på min tolkningsradar. Vad kräver dramaturgin, vad kräver ideologin? Dessa samtidsaktuella serier tarvar ideologikritik, det skulle behövas en Fredrik Böök eller Jan Myrdal. 

Ideal blir till norm, det göms i normaliseringens latent övertalande process. Såsom minoriteter lever borde alla leva, vi i majoriteten lever "fel". 

Undanträngningseffekten är påtaglig, En waspare (white anglo-saxon protestant) som undertecknad, lägg till kön, ålder och heterosexualitet, trängs undan och förmodas inse sin marginalisering. 

BLM, men inte mitt. 

Bild: Pernilla Wahlgren (Wikipedia). Jag har aldrig sett henne IRL. 

Sista chansen

"Vi fortsätter spela rock'n'roll / Men vi håller på att dö!"

Uppsala Konsert & Kongresshus var minst sagt hett omdiskuterat när det skulle beslutas om dess tillkomst. Jag vill minnas att främst V var kritiska mot vad det skulle kosta, mycket skattepengar som enligt dem borde gå till viktigare saker i den socialt eftersatta kommunen. 

Men nu ligger huset där, granne med Vaksala torg, varifrån de stora demonstrationerna under röda fanor startade när det begav sig. Tiden går.

I mina traditionella ögon ingen vacker byggnad, påminner till exteriören om ihopsamlat bråte som riskerar att rasa ihop vilken sekund som helst, "postmodärnt" kanske det skall vara. Vad vet jag. 

I huset såg jag för några år sedan, tillsammans med min yngsta dotter, en fotoutställning med rockvärldens manliga kändisar, rena crème- de-la-crème, signerad Patti Boyd. 

Hon som dansat med de stora elefanterna, varit girlfriend till flera av dem, därmed kommit åt att plåta dem i de mest privata sammanhang, Clapton och de andra rockgrabbarna. 

Söt som ung, smal som ett sugrör, numera en stadig matrona av fotografierna att döma. Tiden går. Och spegeln blir en illasinnad att konfronteras med. 

I mars framträder Nationalteatern i konserthuset. Sista turnén enligt Ulf Dageby - som i samma intervju tillstår att han gärna skulle fortsätta fyrtio år till, men "någon måtta får det vara". Sista chansen har man döpt turnén till, låter ödesmättat. 

Utsålt landet runt lär det säkert bli. Nationalteatern är poppis över generationsgränserna. 

Alla kan texterna utantill, det kommer att sjungas med i Hanna från Arlöv (min favorit), Bängen trålar (tyvärr kan inte Totta Näslund  med sin oefterhärmliga stämma anföra den spontana kören), Jack the ripper, Livet är en fest och de andra odödliga verken. 

Jag funderar på att beställa biljetter, 560 pix per styck. Men börjar plötsligt tveka, fullföljer inte internetbeställningen. Inte för att det är så dyrt, det är ju once in a lifetime, men just det ödesmättade. 

Att Nationalteatern som alltid, känns det som i varje fall, funnits där skall upphöra, jag vara med och bekräfta det. Det får ta mig tusan räcka med att Charlie Watts lämnat in trumpinnarna. 

Och mars  känns så väldigt långt borta, i mina år lever man dag för dag, jag försöker att göra det hursomhelst. Morgondagen, ännu mera mars, är förhoppningsvis ljusår bort. Men tiden går. 

Minns plötsligt när jag besökte Tottas grav (han har redan varit död i sexton år) på Västra kyrkogården i Göteborg. Hade svårt att hitta den, jag är usel på att läsa kartor, snurrade vilset runt bland de många gravarna. 

En ung kyrkogårdsvaktmästare jag bad om vägvisning såg ut som om hon aldrig hört talas om Totta, men hittade till slut fram till en oansenlig sten, efter att länge ha fipplat på mobilen. Och stoppat undan sina hörlurar.

Inget som tydde på att graven nyligen uppsökts. Till skillnad från Afzelius grav en bit bort, närmast överhöljd med hyllningar och sorg. Blommor, små lappar med hälsningar på, cd:skivor. En folkkär artist. 

Minns också en vernissage i Herrljunga, den lokala ciderfabriken sponsrade med dryck och tilltugg. Jag var ditbjuden för att hålla tal för den i Sverige alltför okände konstnären Teo Pauckstadt, född och uppvuxen i Königsberg, flydde i allra sista stund tillsammans med modern undan de framryckande ryssarna. 

Tillställning utomhus, blåste som attan, manuset höll på att flyga mig ur händerna, det tjöt i mikrofonen. 

En ung kompositör berättade om aftonen under vernissagefesten för mig att han var studiekompis med Dageby på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Från de göteborgska förorterna till den finkulturella högskolan, höll jag på skriva. 

Tiden går. Och vi med den.

Bilden på Ulf Dageby: Wikipedia

Fattiga behöver väl inte ha hund

Alltid efter att vi raskt promenerat invid laxrika vatten i Älvkarleby, sedan inmundigat lunch med mogen ungdom-rabatt på restaurang Kungsådran, kör vi genom centrum, passerar ett radhus där de boende med något enstaka undantag togs av tsunamin i Thailand julen 2004, oerhört svårt att föreställa sig. 

Därefter passeras kyrkogården med Stig Dagermans grav, hans egna rader på stenen om "hur fort blir lönnarna gula / som lyser vår vandring i parken". 

Samtidigt som jag skriver detta har hösten försiktigt börjat glutta fram bakom den allt regnigare sensommarens ena hörn - och lönnarna kommer snart att stå gula. 

"Den vår de svaga kallar höst", som Karlfeldt skrev. Men jag vet flera som älskar hösten, förknippar den med harmoni och ro.

Dagerman, som medverkade i den syndikalistiska tidningen Arbetaren, kunde vara bitsk i sina Dagsedlar som han kallade dem:

"Lagen har sina blottor / Hund får de fattiga ha / De kunde väl skaffa sig råttor / som är skattefria och bra."

Drog han vasst till med när någon ondgjort sig över vad densamme ansåg vara alltför generösa bidrag till de behövande. Det kunde vara idag. Men med en viktig reservation: bara när det gäller infödda svenskar. Utifrån kommande får ha hund, för att tala symbolspråk. 

Och det är denna särbehandling av infödda - som skött sig, som min socialdemokratiska mor sa, jobbat hela livet och betalat skatt, men sen får nöja sig med en låg pension och inga frikostiga bidrag - som med rätta framkallar indignation hos vardagsverklighetens folk. 

Jag snappade upp denna indignation, när jag häromdagen åkte anslutningsbuss efter en dagtur till Eckerö, skrev på min blogg om det. En reaktion - en signifikant sådan - löd: trots låg pension har de indignerade uppenbarligen råd att åka på Ålandskryssning och köpa öl. 

Kommentaren bekom mig illa, missunnsam och politiskt snedvriden. 

Inte första gången jag tänker: makten kan sova lugnt, orättfärdigheten kommer att bestå. Inget uppror att vänta. De som kunde - och borde - göra uppror slår nedåt, inte uppåt. Vi håller varandra nere. 

Filosofen Hegel menade att herre och slav skapar varandra, förtryck och underordning är en relation, herren är intet utan sin slav och tvärtom. Jag menar att slavar skapar slavar, självförtryck råder, vi internaliserar makten, över- och underordningen blir som ett naturtillstånd. 

Herren kan luta sig tillbaka och se på.

Och så har det alltid varit. Genom historien samma mönster. Det är sorgligt. 

Bild: sverigesradio.se

På bussen sanningen om Löfvens Sverige

På bussen från Grisslehamn - trångt och obekvämt, man känner sig insnärjd när man efter bök lyckats applicera säkerhetsbältet - efter en mycket lyckad kryssning med god mat och dryck på Ålands hav med Eckerölinjen kan vi inte undgå att avhöra ett politiskt samtal från ett gäng längst bak. 

Något påstrukna samtalsdeltagare. Högljudda, men inte så att det stör. Tvärtom.

Det framgår att en är kommunist och blind försvarare av öppna edra hjärtan-uppmaningen om att vi måste "hjälpa" migranterna. De övriga invänder kraftigt. 

Och berättar med belysande exempel om livet för en infödd i dagens Sverige. "Om jag rotfyller en tand, kostar det fyra tusen. En somalier betalar femtio kronor. Eller får det gratis." 

Kommunisten vägrar svara på frågan trots att den upprepas många gånger: "Tycker du det är rättvist?!" Följt av: "Jag har genom alla år betalt skatt, dom har inte betalt en krona." 

Vi hör hur våra busskompisar öppet avslöjar, med ett exakt återgivande av beloppet, hur lite de har i pension efter att ha knegat och slitit ett helt liv i vanliga jobb. 

En kvinna som uppger att hon är 79, och som vid avstigning i Tierp mödosamt stapplar fram stödd på en stav, tvekar inte berätta att hon röstar på SD och länge gjort det: "Efter ett långt arbetsliv har jag väldigt låg pension."

Jag tänker, det kunde varit min mor. Eller inte. Hon den livet igenom S-trogna. Men om hon levt idag? Kvinnan på bussen hade jag velat fråga om när hon bytte, för det tror jag att hon gjorde, från S till SD. Efter alla lögner och allt svek - alltmedan mammas socialdemokrati dog. 

Dagen innan kryssningen, Löfven håller tal i Åkersberga och meddelar att han avgår. Ett sentimentalt tal, där han drar in sin fattiga uppväxt, ett tal som absolut inget har att göra med den verklighet bussåkarna lever i. 

Han surrar om ett solidariskt och jämlikt Sverige som vi alla älskar. Talar som om det förelåg idag. Ett Sverige som är borta sedan länge, till min och många andras sorg. 

Provocerande och cyniskt blir hans fagra retorik gentemot dem vi hörde på bussen, de som vet vad de talar om, vardagsverklighetens folk. 

Tror han själv på vad han står och säger, denne Löfven? Jag tar mig för pannan, orkar inte lyssna klart. Det är galimatias och inget annat. Han är ju värre än de verklighetsförvridande grabbarna i forna öst, Honecker och kompani.  

Som sagt, ingen bekväm buss. Men en upplyftande avlyssning, folkets ocensurerade röst. Betydligt mer upplyftande än en malande, förutsägbar debatt mellan trötta yrkespolitiker i statsbärande SVT:s Agenda. 

Löfven borde suttit med där bak, enbart lyssnat. Men det hade väl inte hjälpt, ändrat på någonting.

Roligare vara full - så länge det varar

Svenskar kan inte dricka sprit, det är bara så. Kanske det starkaste skälet att behålla Systembolagets icke sällan omdiskuterade monopol. Fråga bara plågade alkoholisthustrur, eller alkoholisters barn, vad de tycker om idén att börja sälja alkohol på ICA. 

Även om en törstig själ alltid får tag i sin dryck.

Om man har vistats mycket i Danmark, har man inte kunnat undgå att notera det ständiga tugget om hur många genstand, fritt översatt: centilitrar, man kan inmundiga, ändå vara parat att köra bil. 

Det berättar om spritens centrala roll i vårt broderland. Och om ett utbrett självbedrägeri. 

Thomas Vinterbergs prisbelönta Druk (man kan köpa den på SF Anytime) från 2020 är ingen alkoholromantiserande film, vilket man skulle kunna tro av vissa backanaliska reklamaffischer. Bacchus är som bekant en farlig danspartner, en förklädd djävul.

Filmen rymmer både ljus och mörker, sorg och glädje. Vinterberg skymmer inte rusets positiva sidor. Det är ju roligare att vara full än nykter. Det är bara det att man kan inte vara full jämt. Och den gamla sannningen motbevisas inte: först tar mannen supen, sen supen mannen.

Kompisgänget i Druk, fyra rejält uttråkade medelålders lärarkolleger, får för sig att som ett experiment pröva om livet - i synnerhet jobbet - blir roligare om man höjer alkoholnivån permanent i kroppen med en halv promille. 

Till en början fungerar det, som de övertygar varandra om att det gjorde för förebilderna Hemingway och Churchill, efter att de bestämt sig för att supa på jobbet, däremot aldrig på kvällar och helger. 

Lektionerna blir genast roligare, livet lättare, de fyra svävar fram på flaskans vingar. Men så trappas intaget upp och åskådaren anar vart det skall sluta. 

Från och med Festen (1998) har Dogma-inspirerade Vinterberg etablerat sig som en av de allra främsta, rödvita regissörerna. Vinterbergs Danmark i Druk är radhusleda, uttråkade gymnasieelever, torftigt medelklassliv på tomgång, framtidslöshet. 

Han kan sitt land, kynnet, beteendet. Ett land långt från gemyt och hygge. Hans bild av landsmännen får mig att associera till Carsten Jensens uppmärksammade fosterlandskritiska bok från häromåret: Huvudstupa – Om människor på flykt och konsten att motstå tyngdkraftens frestelse. 

Inte det Danmark som semestrande svenskar i eskapistisk längtan efter frihet vill ha. 

Det är att förenkla och förminska filmen påstå att den handlar om sprit, men nog punkteras den myt som danskarna odlar, att de minsann klarar spriten till skillnad från de turistande fyllesvenskar de störs av på gatorna. 

Fakta talar sitt tydliga språk. Danmark är ett av Europas mest alkoholimpregnerade och alkoholskadade länder, ungdomsfylleriet, som även förekommer i filmen i samband med firandet av studentexamen, ligger i topp. 

En vanlig dansk vardag är en vardag med några bayer och gärna en lille en. Minns klassikern från Storm P: - Hvornaar smager en Tuborg bedst? - Hvergang!

Minns man Kvarteret Korpen med en lummig Keve Hjelm, blir man nyfiken på hur inspelningen av Druk gick till. Hur mycket är improviserat, hur mycket äkta alkoholintag? 

Det sistnämnda förblir oklart, de danska skådespelarna med särlingen Thomas Bo Larsen i spetsen är som alltid urstyva, idel bekanta ansikten. Dejliga att möta igen, om än på lyset. 

Solskensstunder

Traumatiserande upplevelser kopplade till barndomen är psykoterapeuternas bord, särskilt psykoanalytikerna när de understryker de tidiga årens ärr som man har att leva med resten av livet. Bearbetat eller icke. Medvetet eller omedvetet. 

För den som söker sig till en analytiker kan många år av långsam, tålamodsprövande terapi vänta, utan att snabba resultat kan utkvitteras. Efterfrågar man dylika, om än övergående sådana med i bästa fall symtomeliminering, bör man ringa en av alla kbt:are som skär guld med täljkniv.

För ett antal år sedan hörde jag om det förbryllande, jag höll på skriva fascinerande begreppet maskerad depression. Människor kan på ytan verka må hur bra som helst, visa upp ett leende ansikte, men under är de deprimerade utan att fatta varför. 

Depressionen har framgångsrikt maskerat sig, bidar sin tid, kanske man kunde uttrycka det.

Det är väl en bias hos terapeuterna, nästan en yrkessjukdom, att fokusera på  det existentiellt negativa, tillvarons skuggsidor. 

Vill man förtränga det får man väl söka upp en sådan där Dr Feelgood som det går tretton på dussinet av, och matas med vad som kunde låta som eller borde vara självklarheter. 

För vem vill väl inte må bra? Förutom en infödd gävlebo med surhetsgen, drog jag nästan till med. 

Klockan är strax efter sju. Morgonpromenad på holmen, på sidan om världen, ingen syndaflod som i resten av stan. Klar och frisk luft. Powerwalkar som fjollträskarna kallar det. 

Utanför Trafikverket köar redan folk, även mörkhyade kvinnor med hucklen, för körkortsprov och den frihet bilåkandet innebär, och som Bolund och det symbolpolitiska gänget anstränger sig för att beröva oss. 

Måsungar trippar yrvaket omkring framför mina fyrtiosexor, inte särskilt rädda. En och annan snigel måste undsättas, flyttas till vägrenen. I fjärran Östersjön, gigantiska containerfartyg anlöper Fredriksskans. Kaffedoft från Gevalia, i det dofternas Gefle där jag har min postadress. 

En solskensstund, livet rymmer även sådana. Notera ordet även från en försiktig general, radikalpessimist brukar vännen Lars Ragnar säga, som insett att lycka inget bestående fenomen är.

Om blott tre veckor, om inte deltat, eller vad den senaste farsoten heter, sätter käppar i hjulet, väntar Tversted invid Vesterhavet, Nordjylland. Efter ett par års ofrivilligt och tungt avstående från den av Gud välsignade platsen som är som ingen annan. 

Det skimrande ljusets sällsamma landskap, Krøyerland. Som av osynlig hand anlagt för bekymmerslösa solskensstunder. (Søren Krøyers levnad på St Laurentii Vej i Skagen var dock ingen dans på rosor.)

Den starka, svindlande känslan av att livet plötsligt känns värt att leva - är värt att leva! Borde kunna hällas på burk att framtagas under svarta novemberdagar. 

Varför har nätterna inga namn, undrade Göran Palm, betitlade en bok så. Varför har livets ljusa stunder inget namn? Nu har de det.

Bild: Flickr

Bälgiens okrönte konung

Ett starkt skäl till att jag älskar den österrikiske författaren Thomas Bernhard, anti-hjältarnas egen författare, är hans altergons (?) osvikliga förmåga att ständigt trampa i klaveret. Fenomenala på att ställa till det för sig.

Som vid en smickrande prisutdelning, huvudpersonen (måste vara Bernhard himself) har lovat sig själv att hålla sig i skinnet, uppföra sig väluppfostrat och korrekt. Men mitt under tacktalet faller han, utan att han kan hejda sig, in i sitt gamla mönster: vräker okvädesord över det hatade, nazibruna fosterlandet Österrike. 

Körs på porten av en förolämpad, minst sagt ilsken finkulturell och uppklädd publik, konstaterar lakoniskt väl utanför lokalen, i säkerhet: - Nu har du kackat dig själv i huvet igen.

Kungen av Bälgien brukar jag utnämna mig själv till. Trampar i klaveret så fort jag hinner. Utan att kunna förhindra det, ej heller vilja det. Ingen tröst försöka säga till mig själv: - Du menade ju inget illa, du olycksalige. 

Granne med mig i denna hundrika stadsdel bor en mops, Baloo, som jag bedårades av när han inte hade många månader på sin veckade nacke. Hur skulle man kunnat låta bli? När han är ute på promenad med sin matte brukar vi stanna till och jag klappa honom.

En dag morrar han till min ohöljda förvåning varnande. Det hjälper inte att jag sätter mig på huk, lockar på honom med mjuk stämma. Gömmer påsen med inköpta varor bakom ryggen, om det nu är den som skrämmer honom. Han fortsätter att morra, ögonen mörka som Afrikas natt. 

Jag förstår ingenting, han har ju alltid tyckt om när jag klappat honom.

Hans matte, en söt ung kvinna i sina bästa år, försöker trösta mig med att det inte är mig personligen han hänger upp sig på. Han brukar nämligen vakna på olika humör. Ibland morgonsur och det sitter i som nu. 

Men jag tar illa vid mig av Baloos avvisande, söker förklaringar. Och hon lät heller inte särskilt övertygande, bara något hon drog till med.

Såväl matte som husse är korpulenta, om man säger så och undviker det lite nedsättande ordet ”tjocka”. Liksom Baloo. Jag får för mig att matte blivit ännu rundare om magen, kanske gravid? Det skulle förklara Baloos oväntade aggressivitet, han försvarar valpen i mattes mage.

Så en eftermiddag råkas vi tre på nytt, Jag stannar avvaktande till, står stilla. Baloo beter sig denna gång dock helt som vanligt, pinnar fram på sina korta ben. Klättrar på mig, vill bli klappad. 

Jag blir glad: - Så här var det inte förra gången! Kanske nåt är på gång? Hans matte stelnar till: - Vad skulle det vara? Jag anar i bakhuvudet att jag är ute på hal is, varningsklockor börjar ringa, men ignorerar dem och fortsätter: - Ja, kanske en bäbis? 

Jag ser på kvinnans ansiktsuttryck att det blir totalt fel: - Är det för att jag är tjock? Jag är inte gravid. Med bestämd röst. 

Tablå. Illalåtande ljud från klaveret jag trampat i. Jag försöker skyla över min fadäs med ynklig röst, det gör det bara värre. 

Hem och fort som attan fram med en volym, vilket som helst, av Bernhard. Till vederkvickelse och moraliskt stöd. Han skulle känna igen sig, kanske till och med le gott åt det hela. En själsfrände, tack och lov att han finns. När kinder och öron färgats röda. Ännu en gång.  

Foto: hundforsakring.se

Jag har ont i magen

Jag läser i senaste Proletären, som på morgonen som vanligt dök upp i min e-post i digital form, om tystnadskulturen på offentliga myndigheter i Göteborg. 

I rapporten Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad? (författad av Anna Ekström, inte ministern, väl att märka) kartläggs genom ett femtiotal intervjuer denna sig alltmer utbredande "kultur". Den kan laddas ner via Proletären.

Direkt skrämmande att höra om vad som pågår, rapporten borde fungera som en skrällande varningsklocka, om det inte redan är för sent för dylika. Till saken hör att kommunledningen beställde rapporten, hur hanterar de den? Tar den sitt ansvar?

Jag är skeptisk, vågar inte tro någonting, hoppas på ett kraftfullt agerande från de folkvaldas sida. Inte längre. 

De anställda hotas till tystnad. Inget som helst stöd från chefer, måna om myndighetens anseende ("varumärket"), de anställda lämnas i sticket av samma chefer. Inget får komma ut, nå allmänheten.

Det är frestande skriva att de anställda låter sig tystas. Men vad skall de göra? Förutom att försöka skydda sig själva och sina närmaste. 

Bidragsförsörjning och andra typer av bidrag som de icke-självförsörjande kräver - enklast bara tiga och betala ut. Förtryckande hederskulturer - säkrast blunda och låtsas som ingenting. 

Blunda för uppenbara lagbrott. Barn och kvinnor har det svårt, men överges således av dem som borde och har en skyldighet att ingripa.

De som hotar tar reda på var tjänstemännen bor, i vilken skola deras barn går, anställda fotograferas på väg in till sin arbetsplats. Rädsla urholkar effektivt myndigheternas sätt att fungera. 

De slutar att fungera, utövar inte det uppdrag de givits av oss skattebetalare. De mycket få medarbetare som vågar knysta kallas "rasister" av sina kolleger. Lugnast hålla mun, ligga lågt. 

Samtidigt läser jag att 1,6 miljoner gått ur Svenska kyrkan de senaste 20 åren, inte ett pip från ärkebiskopen som jag för länge sen förstått överger oss kristna. Landet avkristnas, överjaget saknas, de gemensamma värderingarna som skulle vara samhällets kitt. 

Detta land befinner sig i en utförsbacke. Parallellsamhällen, klaner, islamisering, dödsskjutningar. Det ligger alltför nära till hands att misströsta. Det är inte mitt land längre. Jag känner inte igen mig. Jag känner mig otrygg. Vart ta vägen?

Jag ser ingen statsledning. Jag ser ingen motståndsrörelse. Alla jag pratar med är uppgivna, vet varken ut eller in. Modlöshet och skräck - underminerande den kollektiva självkänslan. 

Och varje dag nya, nedstämmande uppgifter om vad som sker runt om i Sverige.

Jag har ont i magen. 

Bild: svenskakyrkan.se

Jerzy Popieluszko - när sanningen är större än döden

Passa på och se Messenger of the Truth (2013) på Netflix! En dokumentär, samtidigt ett viktigt tidsdokument om turerna som föregick de "realsocialistiska" staternas snöpliga fall, om den katolske prästen Jerzy Popieluszko (1947-1984). 

Mannen som modigt predikade sanningen, utan att kröka rygg för den totalitära makten, vann det polska folkets öra, alltid mer än överfylld kyrka vid hans mässor i kyrkan St. Stanislaus Kostka i Warszawa. Inte sällan deltagare även från andra delar av landet.

Popieluszko stödde öppet den självständiga fackföreningsrörelsen Solidarnosc, fördömde alla former av förslavande av människan, knöt an till upprorsmakaren Jesus, manade de betrampade att hämta mod. 

En nagel i ögat på politrukerna. I filmen framtonar han (se fotot) inte som någon bombastisk revoltör. Snarare beskedlig, balanserad, saklig, inga överord. 

Kanske därför han kom att uppfattas som så farlig av stalinisterna. Det vilade något värdigt, för att inte säga upphöjt över honom. En Guds utsände till jorden och oss förtryckta. Maktens lögner och varningar bet inte på honom.

Hotades, utsattes för flera våldsamma angrepp, stenar kastades mot vindrutan på hans bil. Förföljandet trappades upp efter att storebror Sovjet officiellt uttryckt sitt missnöje med honom, säkert fruktade högdjuren i Moskva att frihetens smittande budskap skulle spridas över det ockuperade Östeuropa. 

Popieluszko kidnappades, torterades, den massakrerade kroppen dumpades i ett floddrag. Brodern kunde i bårhuset identifiera honom endast med hjälp av födelsemärken. Så svårt torterad var han.

13 december 1981 proklamerade den uniformerade presidenten Jaruzelski undantagstillstånd (krigstillstånd sade mina polska vänner, tillika politiska flyktingar), många i Solidarnosc fängslades. 

Jag aktiverade mig i den svenska stödkommittén, tillfrågades om jag inte kunde torgtala. Så när det lackade mot jul, snön föll allt ymnigare, samma gamla juldängor vevades om och om igen inifrån affärerna, stod jag på post utanför Tempo i Upsala med megafon i näven.

Formulerade spontant om det färdigskrivna talet i en mer känslosam riktning, hörde mig själv utbrista: - Betänk de fängslades familjer, deras barn, en jul  i armod (regimen ströp matransonerna). Sentimental är svensken i juletid, det visste jag, insamlingsbössorna svällde. 

Efter nyår blev det svårare att fylla dem. När pengarna gått åt  till klappar. Och januari kom med snöd vardag.

Fyra förövare, tillhörande den polska, fruktade säkerhetstjänsten, dömdes till långa fängelsestraff, ingen satt av hela straffet. En av mördarna uppges (2013) vara kvar i Polen, medbrottslngarnas öde okänt, förutom en som bröt ihop psykiskt. 

Fick den som stannade kvar vara i fred? Så där som jag ofta undrat om DDR. De forna plågoandarna, lämnades de i fred, i bostadsområden och på gator? Vid plötsliga, oväntade konfrontationer?

Vände alla som utsatts för dem blad, gick bara vidare? 

Och alla som lydigt tjänar makten? Vem blir dess hantlangare, vem som helst? Du? Jag? Det påstås att det finns lite forskat om vem angivaren eller medlöparen egentligen är. Känsligt? 

Riskerar forskaren att möta sig själv? (Lästips: Géraldine Schwarz: Medlöparna. En berättelse om Europas glömska, Albert Bonniers Förlag.)

Se filmen om en man som inte lät sig tystas tills han mördades. Den berör. Och väcker självrannsakandets stickande frågor. 

Bild: Wikipedia

Anekdoter tycker de inte om i Upsala

Jag hörde det, nedlåtande måste nog sägas, kritiskt uttalas i Upsala efter att jag 1979 disputerat på min avhandling om det lokala fackets utveckling mot medlemsoberoende: ”anekdotisk evidens”. 

Ingen vetenskaplig bevisföring enligt ordningsmännens strikta manual, där vetenskaplig metod inte är det samma som att intervjua lokala fackliga företrädare med unik förstahandskännedom om den fackliga vardagsverkligheten. 

Så verklighet och vetenskaplig metod kan uppenbarligen komma på tvärs mot varandra. Och då vinner den senare, annars riskerar man avfärdas som ”ovetenskaplig”. Högst besynnerligt på min ära. Manuallojalitet viktigare än kritiskt sanningssökande. 

Hudflängd blev jag, både av fyrkantiga Upsala-akademiker och mycket irriterade höga ombudsmän inom LO. Till och med självaste LO-ordföranden, Nilsson med de buskiga ögonbrynen, ryckte ut för att ta mig i hampan. 

Jag älskar anekdoter! Och har flera på lager. Vem vill höra?

En favorit: En ung präst knackar på hemma hos Eric Clapton boende i en exklusiv stadsdel i London, tror det var Chelsea, för att samla in pengar till välgörande ändamål. Upptäcker att bakom Clapton lutar sig en gura mot väggen: - Brukar du spela gitarr?

Clapton: - Det händer. Prästen passar på:  - Skulle du kunna tänka dig att komma och spela nån kväll på en ungdomsgård jag ansvarar för. Clapton: - Javisst.

Och mannen, som lirat med de allra största, dök upp som utlovat. En levande legend. Tillställningen hade affischerats. Alla som ville komma in rymdes inte på långa vägar. Fullträff för den gode pastorn.

En annan favorit i min anekdotsamling, också den musikerkopplad. I Gefle fanns beryktade CC-puben, sörjd av många när den försvann. Känd och positivt omtalad bland musiker runt om i landet. Fråga Tommy Körberg, Pugh eller vem som helst.

En kväll väntas en riktig stjärna (men CC gästades bland annat också av ett big shot som Spencer Davis): gitarristen Mick Taylor (bilden) från The Rolling Stones. Han som turnerat med Stenarna och framträtt på jättelika arenor runt om i världen.

En journalist på Gefle Dagblad ringer upp honom för att göra ett inför-reportage: - Du skall spela på CC-puben?

- Ja.

- Du kommer med ett stort band, många musiker har jag hört

- Ja. 

- Men CC-pubens scen är en liten sån. Hur skall ni alla få plats? 

- Vi får väl ställa oss på golvet, då. What´s the big problem, man?

Kanske min nummer ett bland anekdoter och som jag aldrig försitter ett tillfälle att få berätta: Gunnar Brodin, nyutnämnd landshövding i Medelpad, reser runt för att träffa länets invånare. 

Vid ett kaffebord i Härnösand med vanliga dödliga inbjudna drar Brodin på så att det nästan stänker skryt och självförhärligande:  - Jag har varit vid hovet och jag har även varit kansler på universitetsämbetet. 

Självbelåten min när han hör sin egen meritlista. Nu ska de väl ändå vara nöjda, de där medelpaddorna? En, historiskt intresserad, må vi antaga, man vid bordet räcker upp handen: - Du, den där Hitler, var inte han kansler också?

Tar en till, också med en landshövding som huvudperson, när jag ändå är i farten. Jarl Hjalmarsson, ”Jarlen” kallad och så småningom mycket omtyckt i det röda Gävleborg fast han var höger och alltid prydligt klädd med välknuten fluga under hakan, flyger med helikopter från residenset i Gefle upp till Helsingland, uppmanar generöst de närvarande: 

- Fråga mig om vad ni vill! 

Efter några sekunders tvekan kommer det från en filur med minst en tjyvskjuten räv bakom örat: 

- Du, när du var däruppe, såg du om det var mycket älg?

Idel sanna anekdoter, jag lovar och svär, folks. Orden återgivna exakt som de föll. ”Låt inte sanningen förstöra en god story”, som Truman Capote varnade. (Förlade i en bästsäljare en breakfast till ett modehus som aldrig serverat dylika.) Men det gäller inte här. 

Men, vänta nu, vad med evidensen? Vad skall bevisas av eller med dessa anekdoter? Inte vet jag, men roliga är de. Räcker inte det?

Fotnot. Som kuriosa kan nämnas att föreliggande text skrevs på plats idag i ett glest besökt Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket. (Bilden)

Postumt brev till farmor och farfar

Kära farmor och farfar,

Jag fick aldrig träffa någon av er. Du, farmor, gick bort innan du ens hunnit fylla femtio. Födde dessförinnan fram hela tio barn, nio överlevde förlösningen. 

På ett svartvitt, gulnat foto höga kindknotor, min far och den enda av hans sex systrar som jag minns var utseendemässigt mycket lika dig. Mörka i skinnet, vallonblod, granna må man väl säga. 

Min far var kortväxt. Du, farfar, som dog samma vecka som jag föddes, däremot lång och reslig. Det sades om mig att jag ärvt längd, och utseende, från dig och dina bröder, som om en generation "hoppades över" genetiskt, om man nu kan förstå det genetiska spelet så. (Det hade jag kunnat rådfråga biologiskt påläste vännen Gunnar Adler Karlsson om, men han gick bort i december förra året.)

En av dina bröder, farfar, gruvarbetare i Dannemora, kvävdes långsamt av silikos, hittades död i hallen, fullt påklädd. Det måste ha varit en fruktansvärd, utdragen och plågsam, historia med svåra andningsbesvär innan han befriades. 

Jag vet nästan alls ingenting om dig, farmor. Ingen kan berätta. Och mycket litet om dig också, farfar. Allt i allo tjänade du som, efter att ha lämnat Dannemora, på ett ålderdomshem i  Skärplinge. Stilig karl, enligt min salig mor. 

Uppvaktad av en förmögen änka som du dock av för mig okänd anledning gav korgen. 

Din bror Vilhelm i Häverödal fick korgen av den kvinna, dotter till en rik och snål storbonne, han älskade, flydde med krossat hjärta till skogs och levde livet ut som ensling. Det kallar jag romantik och att ta sitt liv på fullaste allvar!  

Inte vankelmodigt kompromissa med det enda livet, som alla vi andra.

Jag saknar foton på er båda, fotot på dig är på villovägar, farmor. Och på dig har jag inget, farfar. Jag tittar mig i spegeln och försöker "bakvägen", så att säga, finna ut hur du kan tänkas ha sett ut. Det går inget vidare. 

Det finns de som påstår att jag är lik John Cleese, såg du ut som han? 

Jag är ledsen, men länge hyste jag en svårbearbetad motvilja mot ert Uppland, farmor och farfar. Kanske för att gubbarna på Sandvik hade sin uppfattning klar om de emigrerande upplänningar som stämplade in i Verket: fackligt medvetslösa, nästan gulingar. Bonnläppar.

Morfar rörsliparen tyckte inte annorlunda. Ödets ironi att han då fick en upplänning till svärson, och till på köpet befordrades svärsonen till arbetsledare! Morfar som brukade muttra: - "Man får inte vara dum för då kan man bli bas." 

Sedan ett antal år söker jag mig gärna mot Uppland, farmor och farfar. Passerar skylten med Fagerviken på. Kan inte låta bli att tänka Strindberg och hans "Fagervik".

Från Fagerviken härstammade tungviktsmästaren Anders "Lillen" Eklund, fult nedvärderad och hånad av självutnämnda "boxningsexperter". 

Jag tillser, med benägen hjälp av min närmaste, er grav på Österlövsta kyrkogård, Sveriges vackraste enligt mitt förmenande. Ligger liksom lite upphöjd med öppnande utsikt mot ängar och betande kor. Pastoralt och fridfullt. 

Jag tycker om att komma till er grav, även om bokstäverna på stenen utsatts för väder och vind med risk för att helt blekna, stå där och känna mig åtminstone som halv upplänning. 

Ni är mina uppländska rötter, farmor och farfar. 

Ert barnbarn

Foto: Österlövsta kyrka, porten bär ärr efter på 1700-talet härjande  ryssar som försökte att hugga sig in. 

Den antifascistiska skyddsvallen

 

13 augusti 1961, Berlinmurens födelsedatum. Ett taggtrådskrönt byggnadsverk, absurt delandes huvudstaden Berlin på mitten, som hänsynslöst skar rakt igenom bostadskvarter och människors invanda liv. 

Det statsbärande partiet i DDR, SED, benämnde officiellt muren "den antifascistiska skyddsvallen". Som om det realsocialistiska paradiset måste fredas från ett militärt markangrepp, eller stor migration, från Västberlin. 

Strömmarna gick ju i det senare fallet åt andra hållet, människor som ofrivilligt hamnat på fel sida efter krigsslutet 1945 flydde hals över huvud. Och i en sådan omfattning att idén om en instängande mur föddes. Hur annars övertyga de frihetslängtande att stanna kvar? 

I filmen Good Bye, Lenin! försöker de anhöriga inbilla en kvinnlig, lojal DDR-tjänare att människor i stor omfattning flyr från väst till öst. För vad, måste man fråga sig. 

Brist på allt? Politiskt förtryck? Grå vardagstristess i illa underhållna, prefabricerade hyreslängor? Verklighetsfrämmande retorik? Obligatoriskt deltagande i 1 maj-tåg under röda fanor? 

Tio års väntan på en lågoktanig Trabant? Ständig risk rapporteras till Stasi för "antisocialism" av  "inofficiella medarbetare" som dolde sig i ens närhet, eventuellt en familjemedlem? 

Greps man under flyktförsök straffades man hårt som "republikflykting" - om man inte dessförinnan skjutits ihjäl. Fram till att DDR kläckte affärsidén att man kunde ta bra betalt för fångar som exporterades västerut till Förbundsrepubliken. En viktig inkomstkälla för den panka staten.

I filmen De andras liv - som rönt invändningar från gamla DDR:are mot att en Stasi-officer i Ulrich Mühes gestalt beter sig alltför vänligt - skildras minutiös avlyssning och utfärdade yrkesförbud för samhällskritiska konstnärer. 

Nå, yrkesförbud kunde ju per definition inte finnas under socialismen. Hette det. Ideologi slår verklighet. 

Interiörer från det rysliga Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin bjuds det på i samma film. Jag deltog i en flera timmar lång guidad rundvandring där (guidens föräldrar suttit i fängelset), hade tillfälle se de kända systemkritikerna Jürgen Fuchs och Rudolf Bahros celler. 

Tjocka ogenomskinliga fönster som inte tillät att du kunde se ut, klaustrofobisk känsla nära till hands i en sådan hermetiskt tillsluten cell. Den internerade hämtades till förhör vilken tid på dygnet som helst. Syftet var att fången skulle desorienteras, tappa det mentala fotfästet.

Jag har ofta nämnt DDR och Sverige i samma andetag, pekat på likheter. Överdrivet? Det gäller att se upp med totalitära tendenser, sådana som vi lätt kan observera i "värdegrundens" och "mångkulturens" likriktande Sverige. 

Uppifrån påbjuds hur vi skall tänka, sanktioner påhängda. Det kan kosta på ordentligt att tänka fel, om man inte kniper och behåller det för sig själv. 

Dissidenterna i DDR, inte särskilt många, har inte hedrats i efterhand i någon imponerade utsträckning. Jag brukar passera visdiktaren Wolf Biermanns alltmer förfallna hus i Östberlin och titta upp mot lägenhetens fönster. 

Inget vittnar om att han, den oppositionelle och därför berövad sitt medborgarskap, en gång bodde där.

Piprösten Honecker deklarerade att muren skulle stå i hundra år. Och Tredje Riket skulle som bekant bestå i tusen år. Vi vet hur det gick i båda fallen.

Kepsen av denna 13 augusti för alla dem som sköts under "republikflykt", av de egna. Skammens mur är sedan decennier borta, men det nationella såret den rev upp är inte läkt. På långa vägar. 

Fortfarande talas det om "ossisar" och "wessisar". Som vore det två olika människoslag. Innanför samma landsgräns. 

Stilla tankar från en holme

”Jag har bott vid en landsväg hela mitt liv, och sett människor komma och gå.” (Edvard Persson)

 

Jag bor på en holme där man förr såg stora fartyg komma och gå. En holme i förlängningen av en stad känd för sitt folkkära hockeylag och en halmbock som brinner. 

Det ryktas att inte alla hus på holmen är ordentligt pålade. Vad det skulle kunna leda till, vet jag inte. Kanske finns det skäl till oro i de svåra ovädrens - klimatförsämringen som det paniskt varnas för - tid. Marken som husen vilar på tydligen lerig och sank.

Innebar ett risktagande att uppföra bostäder på den, underförstås det när olycksbådande rykten sprids. Men penningen och profiten går som bekant före apokalyps och allt annat. Och vi som bor här låtsas som om det regnar, en i sammanhanget olämplig liknelse. 

Grannen H som rör sig allt sämre och i likhet med många andra inom kategorin "mogen ungdom" har börjat använda stavar som hjälpmedel, gjorde sig en massa pengar på jag vet inte vad. 

Skaffade sig ett riktigt flådigt flytetyg - rena lyxkryssaren i flermiljonsklass - som aldrig lämnar sin plats vid kaj. Måste kosta en hel del att dygnet runt och året om ha den liggande där - för att aldrig sticka ut på Östersjöns vågor i fjärran. Bortom övergivna, rostade lyftkranar. 

Jag har aldrig frågat hur han tänker om sin båt. Men nyfiken på detta icke-avseglandets projekt. Varje förmiddag, samma tid, H på väg till båten för att pyssla med den. Utan den vore nog änklingens liv tomt. 

Så som måsarna skriat denna pandemiska sommar har jag aldrig hört tidigare. Jag spekulerar om det kan ha fötts ovanligt många ungar som föranlett en hård kamp om revir och föda. 

Skriandet kan börja mycket tidigt om morgonen, störa den sömn som i mitt fall äntligen infunnit sig. Ändå tycker jag om måsars läte. Det signalerar hav och dunket från fiskebåtar, som västkustens gamäng Lasse Dahlquist diktade om. 

Blott femhundra meter bort järnvägsstationen. Lämnar jag holmen, vilket jag ogärna gör, är det för att knalla dit och sätta mig på tåget härifrån. Alltid söderut. 

Arlanda inte mer än drygt en och en halv timme bort. Det lugnar när stadens trånga mentalitet sluter sig runt en att påminna sig om det.

Vetskapen om att min holmes gränser inte sammanfaller med min världs bidrar till att jag förmår hantera plötslig olustkänsla, som kanske en före detta kollega skulle definiera som rastlöshet.

Kollegan - med näsa för det säljbara - umgicks med idén att skriva om rastlösheten som sociologiskt fenomen. 

Jag vet inte om det är ett generellt fenomen, att alla kan ridas av den. Jag vet heller inte hur hon tänkt angripa ämnet. Om hon avsåg prata med rastlösa människor, hur skulle hon i så fall ha funnit sina intervjupersoner? 

Och om de kunde upphöra att känna sig rastlösa, medan intervjun pågick. Så att den kunde genomföras. 

Håhåjaja. Inte lätt med samhällsvetenskap.

Ingen av mina strävsamma föräldrar förmådde sitta stilla någon längre stund. Det fanns alltid något att sätta händerna i, eller så fann de på något. Jag har varit likadan, oförmögen vara sysslolös. Även om jag, med tummen mitt i näven, inte ägnat mig åt praktiska saker som de.

Men inte längre så. Det bästa jag numera vet är att bara sitta i min utslitna gröna fåtölj, eller i pensionärskuvösen, och låta spridda funderingar presentera sig. Som väntade jag på något, utan att kunna ange mer exakt vad det är. 

Det är som när jag skriver, väntan på infall som inte kan kommenderas fram. Så fungerar ju inte infall, de lyder inte. Nyckfullhetens lekfulla barn, bärs av oförutsägbarhetens vind. 

Ingen idé därför att sitta och ”vrålrunka” som Strindberg uttryckte det, när det inte ville sig med skrivandet. Lika bra lämna skrivbordet, hitta på något annat. Jag citerade det ofta för mina uppsatskrivande studenter när de satt fast. 

De skrattade generat till inför ordvalet. Titanen hade de inte läst, trodde nog jag var upphovsmannen. 

Jag vet att jag bäddar för infall genom mitt sittande under skyarna, stillsamt väntande med datorn i knäet. Rastlös känner jag mig aldrig dessa stunder. Det finns ett namn på det inom litteraturen om kreativitet, jag tror termen är ”inkubation”.  

Själv brukar jag säga att jag ”blir” med skrivandet, det är som om det bara seglar in. Som de stora fartygen förr gjorde. 

Bilden på Edvard Persson: worldcinemas.org

Currywurst och kärlek bland ruiner

Tyskarnas favoritlunch heter currywurst. Till denna ätes Brötchen eller pommes. Vissa tuffingar spetsar anrättningen med mayo. 

Roligt nog finns Uwe Timms storsäljande bok Upptäckten av currywursten (i pocketupplaga 2011) på svenska. Thorén & Lindskog, som dödsföraktande i ett kargt utgivningsklimat specialiserat sig på översättningar och utgivningar av tysk kvalitetslitteratur, har vågat ge ut Timm. Schön!

En aptitretande bok om en kryddig, nästan ”exotiskt” doftande korvs tillkomsthistoria. Av ren slump uppstod den smaklökarna utmanande rätten. Baserad på det otippade men lyckliga äktenskapet mellan ketchup och curry. 

Upptäckten av currywursten är ingen kokbok. Mer en existentiell vägledare. Egentligen handlar det om vikten att krydda det bleka vardagslivet. Leva passionerat, våga välja livets starka smak framför att nöja sig med den tunnaste vattenvälling i vardagen.

Timm sökte på ett ålderdomshem i Hamburg upp Lena Brücker, av ödet utsedd till currywurstens skapare. Hon som under trettio år, sex dagar i veckan, stod i sin korvkiosk. Likt en fågel i bur med olåst dörr.

Många och långa samtal utvecklade sig mellan Timm och Brücker, i vissa partier överraskande intima och utlämnande.

Hon tar Timm och oss läsare med till infernots och kaosets fasansfulla Hamburg våren 1945. När britternas bombplan gjorde sitt bästa för att pulvrisera den röda stad där nazisterna aldrig vann något större gehör. 

Eldstormen, en parallell till den i Dresden (skildrad i ögonvittnet Kurt Vonneguts Slakthus 5), som drog fram genom gatorna förkrympte människolik så att de inte blev större än dockor. 

Flygalarmet tjöt, dag som natt. Fram till att det inte fungerade längre, utan luftvärnet tvingades skjuta varningsskott när fienden var under inflygning. 

Hjärntvättade, Tredje Rikets sista entusiaster, jagade krigströtta medborgare som anklagades för att sprida ”defaitism”. Galningarna drog runt med rep i sina händer och reste galgar, höll nitiskt på in i det sista. Trots att slaget sedan länge var förlorat. 

Lena Brücker gömmer en ung desertör i sin rymliga hamburgervåning och varma famn. Han är gift och har ett litet barn. En familj väntar på honom, vilket han försöker dölja för Lena. 

Hon vill behålla honom. Och har honom i sitt förvar så länge det går efter att Tyskland officiellt kapitulerat i maj 1945. De älskar varandra i en parentes, en luftbubbla. En vemodig kärlekshistoria medan bomberna äntligen slutar falla. 

En från allra första början omöjlig kärlek, med tiden utmätt. Många dagar har inte de älskande till godo. Det påminner om en annan storsäljare, Bernhard Schlinks Högläsaren. Den förbjudna relationen mellan en ung man och en äldre kvinna. 

Och som blandar de starkaste erotiska känslor med konkreta bilder av hur kvinnorna i brist på strumpor målar benen. Eller kokar falsk kräftsoppa. Lagar till måltider på nästan ingenting, när inga råvaror finns att tillgå. Tusenårsriket slutade ju i fullkomlig misär. Stig Dagerman reste i misärens spår och lämnade rapport i Tysk höst.

Uppfinningsrikedomen, i skuggan av ruinerna, var stor och imponerande. Och som alltid är kvinnorna de mest påhittiga. Medan männen fortsätter att meningslöst slakta varandra. Som visste vi inte om något annat.

Timm är en traditionell berättare av rang. Man sjunker in i texten. Njuter och glömmer att det ju skulle handla om en speciell korvs tillkomsthistoria, som vi efter många sidor också får oss serverad. 

En korv som behagligt lätt stinger till på tungan och som jag själv med förtjusning dagligdags inmundigar varje gång jag är i Berlin. Utan mayo.

Kanske skulle boken egentligen inte, till synes banalt, handla om en korv. Bakom currywurstens slumpartade historia växer en mycket djupare sådan. Om möten och förluster, livets inneboende storslagenhet och tragik.

”Man misslyckas alltid att tala om det man älskar”, påstod Roland Barthes. Om så kvinnor eller korv. Inte i Timms fall. Ett anspråkslöst mästerverk – vad som är ”sant” eller fiktion mindre viktigt – har han åstadkommit.

Om sådana finnes.

Tillhör Statsverket!

Jag läser att socialdemokraten Veronica Palm tvingas betala tillbaka 130 000 kronor som hon felaktigt kvitterat ut i ersättning från riksdagen. Hon tycks knalla i samma fotspår som Reinfeldt, Persson och andra höga herrar. Om än inte lika framgångsrikt. 

Ex-politikerna bildar bolag så att de samtidigt som de tjänar pengar i bolaget obeskuret kan plocka ut den inkomstgaranti som skulle vara till för sådana som inte lyckas skaffa sig ett jobb efter riksdagsperioden. 

En tillfällig ersättning som i många fall permanentas, vilket väl aldrig var tanken. Jag tänker, som förmodligen alla andra skattebetalare: De skor sig på det allmänna.

När Tage Erlander gått bort lämnade Aina personligen tillbaka gula blyertspennor, sådana där jag kommer ihåg från folkskolan och som vässades för hand, eftersom det stod Tillhör Statsverket på dem.

Min mor var socialdemokrat i själ och hjärta. Uppvuxen under knappa förhållanden på Bruket. Tilldelades Hjalmar Branting-medaljen för sina lojala samhällsinsatser åt rörelsen. Gick i 1 maj-tåg tills benen inte bar. I finaste kläder. På 1 maj klädde man upp sig, det var arbetarnas högtidsdag.

Mamma såg upp till politikerna. Auktoriteter och föredömen. Kommunalpolitikerna inga undantag. Ideal och realitet fick inte separeras. Hon skulle ha tagit mycket illa vid sig av att höra om hur valda representanter berikar sig. Så gör man bara inte, när man har valts till ett hedrande förtroendeuppdrag.

Jag älskar anekdoter, typ den med Aina Erlander. Sanna skall de naturligtvis vara, inga skrönor. Men hålls inte högt i kurs i Upsala, jag har erfarenhet av det från mina akademiska år. "Anekdotisk evidens", fnyste man. Bevisar ingenting. 

Hur talande och verklighetsfångande en anekdot än är.

Ernesto Che Guevara var en av ledarna på Kuba. Plågad av astma. Deltog ändå, fast man försökte hindra honom, när sockerrören skulle skördas. Högst olämpligt för den astmasjuke. 

Blev arg när en kassörska försökte släppa in honom gratis på bio. Ansåg att även som hög politiker betalar man för sig.

Vägrade att leva på en annan materiell nivå än de vanliga kubanerna. När han var industriminister och statsbesök välkomnades, passade man på att servera annars icke förkommande, svåråtkomlig mat som man också kunde få Che Guevara att äta. 

Av artighetsskäl kunde han inte avstå. Det hade medarbetarna som värnade om honom räknat ut. 

När fadern från Argentina gästade honom, uppmanades han att ta med bensinpengar. Denne bestört: - Men du har väl gratis bensin, som minister!

Sanna anekdoter, talande. Anekdotisk evidens. 

Undra på att Che var avskydd av politrukerna i öst, experter på att leva det goda och bekväma livet på det allmännas bekostnad. Medan folket samtidigt hade det eländigt. 

Skulle auktoriteter som dem mamma höll högt återkomma, kunde jag tänka mig att börja rösta igen, efter många års vägran. Kanske. Men sannolikheten är nog inte särskilt stor. 

Politik als Beruf, som tyske sociologen Max Weber skrev om. Politiken som yrke - med "anställningstrygghet" och alla förmåner kopplade till "yrket". Och därmed ett liv fjärran från oss andra.

Fotnot. Samtidigt som detta skrivs inhämtar jag att allt fler pensionärer hamnar hos kronofogden. Skäms du inte, Löfven? Socialdemokratisk statsminister i ett land med fattigpensionärer.