Tillhör Statsverket!

Jag läser att socialdemokraten Veronica Palm tvingas betala tillbaka 130 000 kronor som hon felaktigt kvitterat ut i ersättning från riksdagen. Hon tycks knalla i samma fotspår som Reinfeldt, Persson och andra höga herrar. Om än inte lika framgångsrikt. 

Ex-politikerna bildar bolag så att de samtidigt som de tjänar pengar i bolaget obeskuret kan plocka ut den inkomstgaranti som skulle vara till för sådana som inte lyckas skaffa sig ett jobb efter riksdagsperioden. 

En tillfällig ersättning som i många fall permanentas, vilket väl aldrig var tanken. Jag tänker, som förmodligen alla andra skattebetalare: De skor sig på det allmänna.

När Tage Erlander gått bort lämnade Aina personligen tillbaka gula blyertspennor, sådana där jag kommer ihåg från folkskolan och som vässades för hand, eftersom det stod Tillhör Statsverket på dem.

Min mor var socialdemokrat i själ och hjärta. Uppvuxen under knappa förhållanden på Bruket. Tilldelades Hjalmar Branting-medaljen för sina lojala samhällsinsatser åt rörelsen. Gick i 1 maj-tåg tills benen inte bar. I finaste kläder. På 1 maj klädde man upp sig, det var arbetarnas högtidsdag.

Mamma såg upp till politikerna. Auktoriteter och föredömen. Kommunalpolitikerna inga undantag. Ideal och realitet fick inte separeras. Hon skulle ha tagit mycket illa vid sig av att höra om hur valda representanter berikar sig. Så gör man bara inte, när man har valts till ett hedrande förtroendeuppdrag.

Jag älskar anekdoter, typ den med Aina Erlander. Sanna skall de naturligtvis vara, inga skrönor. Men hålls inte högt i kurs i Upsala, jag har erfarenhet av det från mina akademiska år. "Anekdotisk evidens", fnyste man. Bevisar ingenting. 

Hur talande och verklighetsfångande en anekdot än är.

Ernesto Che Guevara var en av ledarna på Kuba. Plågad av astma. Deltog ändå, fast man försökte hindra honom, när sockerrören skulle skördas. Högst olämpligt för den astmasjuke. 

Blev arg när en kassörska försökte släppa in honom gratis på bio. Ansåg att även som hög politiker betalar man för sig.

Vägrade att leva på en annan materiell nivå än de vanliga kubanerna. När han var industriminister och statsbesök välkomnades, passade man på att servera annars icke förkommande, svåråtkomlig mat som man också kunde få Che Guevara att äta. 

Av artighetsskäl kunde han inte avstå. Det hade medarbetarna som värnade om honom räknat ut. 

När fadern från Argentina gästade honom, uppmanades han att ta med bensinpengar. Denne bestört: - Men du har väl gratis bensin, som minister!

Sanna anekdoter, talande. Anekdotisk evidens. 

Undra på att Che var avskydd av politrukerna i öst, experter på att leva det goda och bekväma livet på det allmännas bekostnad. Medan folket samtidigt hade det eländigt. 

Skulle auktoriteter som dem mamma höll högt återkomma, kunde jag tänka mig att börja rösta igen, efter många års vägran. Kanske. Men sannolikheten är nog inte särskilt stor. 

Politik als Beruf, som tyske sociologen Max Weber skrev om. Politiken som yrke - med "anställningstrygghet" och alla förmåner kopplade till "yrket". Och därmed ett liv fjärran från oss andra.

Fotnot. Samtidigt som detta skrivs inhämtar jag att allt fler pensionärer hamnar hos kronofogden. Skäms du inte, Löfven? Socialdemokratisk statsminister i ett land med fattigpensionärer.