Som vid en smickrande prisutdelning, huvudpersonen (måste vara Bernhard himself) har lovat sig själv att hålla sig i skinnet, uppföra sig väluppfostrat och korrekt. Men mitt under tacktalet faller han, utan att han kan hejda sig, in i sitt gamla mönster: vräker okvädesord över det hatade, nazibruna fosterlandet Österrike.
Körs på porten av en förolämpad, minst sagt ilsken finkulturell och uppklädd publik, konstaterar lakoniskt väl utanför lokalen, i säkerhet: - Nu har du kackat dig själv i huvet igen.
Kungen av Bälgien brukar jag utnämna mig själv till. Trampar i klaveret så fort jag hinner. Utan att kunna förhindra det, ej heller vilja det. Ingen tröst försöka säga till mig själv: - Du menade ju inget illa, du olycksalige.
Granne med mig i denna hundrika stadsdel bor en mops, Baloo, som jag bedårades av när han inte hade många månader på sin veckade nacke. Hur skulle man kunnat låta bli? När han är ute på promenad med sin matte brukar vi stanna till och jag klappa honom.
En dag morrar han till min ohöljda förvåning varnande. Det hjälper inte att jag sätter mig på huk, lockar på honom med mjuk stämma. Gömmer påsen med inköpta varor bakom ryggen, om det nu är den som skrämmer honom. Han fortsätter att morra, ögonen mörka som Afrikas natt.
Jag förstår ingenting, han har ju alltid tyckt om när jag klappat honom.
Hans matte, en söt ung kvinna i sina bästa år, försöker trösta mig med att det inte är mig personligen han hänger upp sig på. Han brukar nämligen vakna på olika humör. Ibland morgonsur och det sitter i som nu.
Men jag tar illa vid mig av Baloos avvisande, söker förklaringar. Och hon lät heller inte särskilt övertygande, bara något hon drog till med.
Såväl matte som husse är korpulenta, om man säger så och undviker det lite nedsättande ordet ”tjocka”. Liksom Baloo. Jag får för mig att matte blivit ännu rundare om magen, kanske gravid? Det skulle förklara Baloos oväntade aggressivitet, han försvarar valpen i mattes mage.
Så en eftermiddag råkas vi tre på nytt, Jag stannar avvaktande till, står stilla. Baloo beter sig denna gång dock helt som vanligt, pinnar fram på sina korta ben. Klättrar på mig, vill bli klappad.
Jag blir glad: - Så här var det inte förra gången! Kanske nåt är på gång? Hans matte stelnar till: - Vad skulle det vara? Jag anar i bakhuvudet att jag är ute på hal is, varningsklockor börjar ringa, men ignorerar dem och fortsätter: - Ja, kanske en bäbis?
Jag ser på kvinnans ansiktsuttryck att det blir totalt fel: - Är det för att jag är tjock? Jag är inte gravid. Med bestämd röst.
Tablå. Illalåtande ljud från klaveret jag trampat i. Jag försöker skyla över min fadäs med ynklig röst, det gör det bara värre.
Hem och fort som attan fram med en volym, vilket som helst, av Bernhard. Till vederkvickelse och moraliskt stöd. Han skulle känna igen sig, kanske till och med le gott åt det hela. En själsfrände, tack och lov att han finns. När kinder och öron färgats röda. Ännu en gång.
Foto: hundforsakring.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar