Kära farmor och farfar,
Jag fick aldrig träffa någon av er. Du, farmor, gick bort innan du ens hunnit fylla femtio. Födde dessförinnan fram hela tio barn, nio överlevde förlösningen.
På ett svartvitt, gulnat foto höga kindknotor, min far och den enda av hans sex systrar som jag minns var utseendemässigt mycket lika dig. Mörka i skinnet, vallonblod, granna må man väl säga.
Min far var kortväxt. Du, farfar, som dog samma vecka som jag föddes, däremot lång och reslig. Det sades om mig att jag ärvt längd, och utseende, från dig och dina bröder, som om en generation "hoppades över" genetiskt, om man nu kan förstå det genetiska spelet så. (Det hade jag kunnat rådfråga biologiskt påläste vännen Gunnar Adler Karlsson om, men han gick bort i december förra året.)
En av dina bröder, farfar, gruvarbetare i Dannemora, kvävdes långsamt av silikos, hittades död i hallen, fullt påklädd. Det måste ha varit en fruktansvärd, utdragen och plågsam, historia med svåra andningsbesvär innan han befriades.
Jag vet nästan alls ingenting om dig, farmor. Ingen kan berätta. Och mycket litet om dig också, farfar. Allt i allo tjänade du som, efter att ha lämnat Dannemora, på ett ålderdomshem i Skärplinge. Stilig karl, enligt min salig mor.
Uppvaktad av en förmögen änka som du dock av för mig okänd anledning gav korgen.
Din bror Vilhelm i Häverödal fick korgen av den kvinna, dotter till en rik och snål storbonne, han älskade, flydde med krossat hjärta till skogs och levde livet ut som ensling. Det kallar jag romantik och att ta sitt liv på fullaste allvar!
Inte vankelmodigt kompromissa med det enda livet, som alla vi andra.
Jag saknar foton på er båda, fotot på dig är på villovägar, farmor. Och på dig har jag inget, farfar. Jag tittar mig i spegeln och försöker "bakvägen", så att säga, finna ut hur du kan tänkas ha sett ut. Det går inget vidare.
Det finns de som påstår att jag är lik John Cleese, såg du ut som han?
Jag är ledsen, men länge hyste jag en svårbearbetad motvilja mot ert Uppland, farmor och farfar. Kanske för att gubbarna på Sandvik hade sin uppfattning klar om de emigrerande upplänningar som stämplade in i Verket: fackligt medvetslösa, nästan gulingar. Bonnläppar.
Morfar rörsliparen tyckte inte annorlunda. Ödets ironi att han då fick en upplänning till svärson, och till på köpet befordrades svärsonen till arbetsledare! Morfar som brukade muttra: - "Man får inte vara dum för då kan man bli bas."
Sedan ett antal år söker jag mig gärna mot Uppland, farmor och farfar. Passerar skylten med Fagerviken på. Kan inte låta bli att tänka Strindberg och hans "Fagervik".
Från Fagerviken härstammade tungviktsmästaren Anders "Lillen" Eklund, fult nedvärderad och hånad av självutnämnda "boxningsexperter".
Jag tillser, med benägen hjälp av min närmaste, er grav på Österlövsta kyrkogård, Sveriges vackraste enligt mitt förmenande. Ligger liksom lite upphöjd med öppnande utsikt mot ängar och betande kor. Pastoralt och fridfullt.
Jag tycker om att komma till er grav, även om bokstäverna på stenen utsatts för väder och vind med risk för att helt blekna, stå där och känna mig åtminstone som halv upplänning.
Ni är mina uppländska rötter, farmor och farfar.
Ert barnbarn
Foto: Österlövsta kyrka, porten bär ärr efter på 1700-talet härjande ryssar som försökte att hugga sig in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar