På bussen sanningen om Löfvens Sverige

På bussen från Grisslehamn - trångt och obekvämt, man känner sig insnärjd när man efter bök lyckats applicera säkerhetsbältet - efter en mycket lyckad kryssning med god mat och dryck på Ålands hav med Eckerölinjen kan vi inte undgå att avhöra ett politiskt samtal från ett gäng längst bak. 

Något påstrukna samtalsdeltagare. Högljudda, men inte så att det stör. Tvärtom.

Det framgår att en är kommunist och blind försvarare av öppna edra hjärtan-uppmaningen om att vi måste "hjälpa" migranterna. De övriga invänder kraftigt. 

Och berättar med belysande exempel om livet för en infödd i dagens Sverige. "Om jag rotfyller en tand, kostar det fyra tusen. En somalier betalar femtio kronor. Eller får det gratis." 

Kommunisten vägrar svara på frågan trots att den upprepas många gånger: "Tycker du det är rättvist?!" Följt av: "Jag har genom alla år betalt skatt, dom har inte betalt en krona." 

Vi hör hur våra busskompisar öppet avslöjar, med ett exakt återgivande av beloppet, hur lite de har i pension efter att ha knegat och slitit ett helt liv i vanliga jobb. 

En kvinna som uppger att hon är 79, och som vid avstigning i Tierp mödosamt stapplar fram stödd på en stav, tvekar inte berätta att hon röstar på SD och länge gjort det: "Efter ett långt arbetsliv har jag väldigt låg pension."

Jag tänker, det kunde varit min mor. Eller inte. Hon den livet igenom S-trogna. Men om hon levt idag? Kvinnan på bussen hade jag velat fråga om när hon bytte, för det tror jag att hon gjorde, från S till SD. Efter alla lögner och allt svek - alltmedan mammas socialdemokrati dog. 

Dagen innan kryssningen, Löfven håller tal i Åkersberga och meddelar att han avgår. Ett sentimentalt tal, där han drar in sin fattiga uppväxt, ett tal som absolut inget har att göra med den verklighet bussåkarna lever i. 

Han surrar om ett solidariskt och jämlikt Sverige som vi alla älskar. Talar som om det förelåg idag. Ett Sverige som är borta sedan länge, till min och många andras sorg. 

Provocerande och cyniskt blir hans fagra retorik gentemot dem vi hörde på bussen, de som vet vad de talar om, vardagsverklighetens folk. 

Tror han själv på vad han står och säger, denne Löfven? Jag tar mig för pannan, orkar inte lyssna klart. Det är galimatias och inget annat. Han är ju värre än de verklighetsförvridande grabbarna i forna öst, Honecker och kompani.  

Som sagt, ingen bekväm buss. Men en upplyftande avlyssning, folkets ocensurerade röst. Betydligt mer upplyftande än en malande, förutsägbar debatt mellan trötta yrkespolitiker i statsbärande SVT:s Agenda. 

Löfven borde suttit med där bak, enbart lyssnat. Men det hade väl inte hjälpt, ändrat på någonting.