Roligare vara full - så länge det varar

Svenskar kan inte dricka sprit, det är bara så. Kanske det starkaste skälet att behålla Systembolagets icke sällan omdiskuterade monopol. Fråga bara plågade alkoholisthustrur, eller alkoholisters barn, vad de tycker om idén att börja sälja alkohol på ICA. 

Även om en törstig själ alltid får tag i sin dryck.

Om man har vistats mycket i Danmark, har man inte kunnat undgå att notera det ständiga tugget om hur många genstand, fritt översatt: centilitrar, man kan inmundiga, ändå vara parat att köra bil. 

Det berättar om spritens centrala roll i vårt broderland. Och om ett utbrett självbedrägeri. 

Thomas Vinterbergs prisbelönta Druk (man kan köpa den på SF Anytime) från 2020 är ingen alkoholromantiserande film, vilket man skulle kunna tro av vissa backanaliska reklamaffischer. Bacchus är som bekant en farlig danspartner, en förklädd djävul.

Filmen rymmer både ljus och mörker, sorg och glädje. Vinterberg skymmer inte rusets positiva sidor. Det är ju roligare att vara full än nykter. Det är bara det att man kan inte vara full jämt. Och den gamla sannningen motbevisas inte: först tar mannen supen, sen supen mannen.

Kompisgänget i Druk, fyra rejält uttråkade medelålders lärarkolleger, får för sig att som ett experiment pröva om livet - i synnerhet jobbet - blir roligare om man höjer alkoholnivån permanent i kroppen med en halv promille. 

Till en början fungerar det, som de övertygar varandra om att det gjorde för förebilderna Hemingway och Churchill, efter att de bestämt sig för att supa på jobbet, däremot aldrig på kvällar och helger. 

Lektionerna blir genast roligare, livet lättare, de fyra svävar fram på flaskans vingar. Men så trappas intaget upp och åskådaren anar vart det skall sluta. 

Från och med Festen (1998) har Dogma-inspirerade Vinterberg etablerat sig som en av de allra främsta, rödvita regissörerna. Vinterbergs Danmark i Druk är radhusleda, uttråkade gymnasieelever, torftigt medelklassliv på tomgång, framtidslöshet. 

Han kan sitt land, kynnet, beteendet. Ett land långt från gemyt och hygge. Hans bild av landsmännen får mig att associera till Carsten Jensens uppmärksammade fosterlandskritiska bok från häromåret: Huvudstupa – Om människor på flykt och konsten att motstå tyngdkraftens frestelse. 

Inte det Danmark som semestrande svenskar i eskapistisk längtan efter frihet vill ha. 

Det är att förenkla och förminska filmen påstå att den handlar om sprit, men nog punkteras den myt som danskarna odlar, att de minsann klarar spriten till skillnad från de turistande fyllesvenskar de störs av på gatorna. 

Fakta talar sitt tydliga språk. Danmark är ett av Europas mest alkoholimpregnerade och alkoholskadade länder, ungdomsfylleriet, som även förekommer i filmen i samband med firandet av studentexamen, ligger i topp. 

En vanlig dansk vardag är en vardag med några bayer och gärna en lille en. Minns klassikern från Storm P: - Hvornaar smager en Tuborg bedst? - Hvergang!

Minns man Kvarteret Korpen med en lummig Keve Hjelm, blir man nyfiken på hur inspelningen av Druk gick till. Hur mycket är improviserat, hur mycket äkta alkoholintag? 

Det sistnämnda förblir oklart, de danska skådespelarna med särlingen Thomas Bo Larsen i spetsen är som alltid urstyva, idel bekanta ansikten. Dejliga att möta igen, om än på lyset.