Dramaturgins krav eller ideologins?

Den amerikanska serien Clickbait från 2021 kan "strömmas" på Netflix. Fascinerande serie för en analogt skolad, typ den åldrade upphovsmannen till dessa rader, med denna öppnande inblick i den genomdigitaliserade varjedagsvärlden, Nätets gränslösa allmakt. 

Framförallt de ungas, nästan hypermaniska, skärmbeteende. Inte ens middagsbordet är fredat från uppkoppling. Alltid hålls det ett öga på "smartfånen" som apparaten heter i Kalle Anka. Dag som natt.

IRL, akronymen för verkliga möten mellan människor av kött och blod, hör till undantagen och blir alltmer obsoleta. Det är på nätet man umgås, där sker allt. En tendens som hemarbetet, allt vanligare under pandemin och som det uppmanas till även om denna dämpas, förstärker. 

Teknik som kommunikation. Genast börjar också risker och faror dyka upp. Jag syftar på de manipulationer och förvillelser som tekniken möjliggör. Lek med roller och identiteter, digital kurragömma. Röstförvrängning. 

En farlig, digital värld uppenbarar sig med ens. Du vet inte alltid vem du har att göra med, du kan bli lurad så in i vassen. Tydligare kunde det inte gestaltas i denna serie som innehåller både mord och självmord i digitaliseringens spår. 

I min Mac visar sig varje dag avklädda damer, om det inte är fejkade, photoshoppade bilder, med sexuella inviter. Snabbt deletar jag. 

Men jag ser också något annat i Clickbait, bortom digitaliseringens implikationer. Serien blir som ett case, ett fiktivt tidsdokument, med drag jag också observerat i andra serier. 

Ideologisk färgning tränger igenom, kan vara lurig att upptäcka när man väl fångats av en medryckande crime story. 

Producenter och regissörer har bara att anpassa sig, annars ingen finansiering. Som i Sverige med Filminstitutets kommissarier som genusperspektivets grindvakter. Filmer som klarat Bechdeltestet A-märks. Om du inte känner till vad det är, googla (sic!).

Inbakad kritik av det som brukar benämnas heteronormativitet. Samkönade relationer allt vanligare i nyproducerade serier.

Interracial relations, intima förhållanden över rasgränserna, allt oftare. Färgade och vita. Aldrig färgade och gula, dock. 

Djupt religiösa muslimers framträdande, interiörer från moskéer med mäns (det ni, filmkommissarierna!) tvagning och bön, på den samtida samhällsscenen. Aldrig djupt troende kristna som förekommer. 

Det är som om vi kristna inte längre är djupt troende, snarare som om vi inte längre finns. Inte i tidsanpassade seriemakares värld i alla fall. 

I Clickbait framställs vita som långhåriga, ovårdade, haschrökande figurer med aparta jobb. Eller som neurotisk, promiskuös medelklass med svåra alkoholproblem. Vita utgör helt enkelt ett kulturellt problem, ett störningsmoment. 

Termer som minoritetsestetik och normalisering infinner sig på min tolkningsradar. Vad kräver dramaturgin, vad kräver ideologin? Dessa samtidsaktuella serier tarvar ideologikritik, det skulle behövas en Fredrik Böök eller Jan Myrdal. 

Ideal blir till norm, det göms i normaliseringens latent övertalande process. Såsom minoriteter lever borde alla leva, vi i majoriteten lever "fel". 

Undanträngningseffekten är påtaglig, En waspare (white anglo-saxon protestant) som undertecknad, lägg till kön, ålder och heterosexualitet, trängs undan och förmodas inse sin marginalisering. 

BLM, men inte mitt. 

Bild: Pernilla Wahlgren (Wikipedia). Jag har aldrig sett henne IRL.