"Vi fortsätter spela rock'n'roll / Men vi håller på att dö!"
Uppsala Konsert & Kongresshus var minst sagt hett omdiskuterat när det skulle beslutas om dess tillkomst. Jag vill minnas att främst V var kritiska mot vad det skulle kosta, mycket skattepengar som enligt dem borde gå till viktigare saker i den socialt eftersatta kommunen.
Men nu ligger huset där, granne med Vaksala torg, varifrån de stora demonstrationerna under röda fanor startade när det begav sig. Tiden går.
I mina traditionella ögon ingen vacker byggnad, påminner till exteriören om ihopsamlat bråte som riskerar att rasa ihop vilken sekund som helst, "postmodärnt" kanske det skall vara. Vad vet jag.
I huset såg jag för några år sedan, tillsammans med min yngsta dotter, en fotoutställning med rockvärldens manliga kändisar, rena crème- de-la-crème, signerad Patti Boyd.
Hon som dansat med de stora elefanterna, varit girlfriend till flera av dem, därmed kommit åt att plåta dem i de mest privata sammanhang, Clapton och de andra rockgrabbarna.
Söt som ung, smal som ett sugrör, numera en stadig matrona av fotografierna att döma. Tiden går. Och spegeln blir en illasinnad att konfronteras med.
I mars framträder Nationalteatern i konserthuset. Sista turnén enligt Ulf Dageby - som i samma intervju tillstår att han gärna skulle fortsätta fyrtio år till, men "någon måtta får det vara". Sista chansen har man döpt turnén till, låter ödesmättat.
Utsålt landet runt lär det säkert bli. Nationalteatern är poppis över generationsgränserna.
Alla kan texterna utantill, det kommer att sjungas med i Hanna från Arlöv (min favorit), Bängen trålar (tyvärr kan inte Totta Näslund med sin oefterhärmliga stämma anföra den spontana kören), Jack the ripper, Livet är en fest och de andra odödliga verken.
Jag funderar på att beställa biljetter, 560 pix per styck. Men börjar plötsligt tveka, fullföljer inte internetbeställningen. Inte för att det är så dyrt, det är ju once in a lifetime, men just det ödesmättade.
Att Nationalteatern som alltid, känns det som i varje fall, funnits där skall upphöra, jag vara med och bekräfta det. Det får ta mig tusan räcka med att Charlie Watts lämnat in trumpinnarna.
Och mars känns så väldigt långt borta, i mina år lever man dag för dag, jag försöker att göra det hursomhelst. Morgondagen, ännu mera mars, är förhoppningsvis ljusår bort. Men tiden går.
Minns plötsligt när jag besökte Tottas grav (han har redan varit död i sexton år) på Västra kyrkogården i Göteborg. Hade svårt att hitta den, jag är usel på att läsa kartor, snurrade vilset runt bland de många gravarna.
En ung kyrkogårdsvaktmästare jag bad om vägvisning såg ut som om hon aldrig hört talas om Totta, men hittade till slut fram till en oansenlig sten, efter att länge ha fipplat på mobilen. Och stoppat undan sina hörlurar.
Inget som tydde på att graven nyligen uppsökts. Till skillnad från Afzelius grav en bit bort, närmast överhöljd med hyllningar och sorg. Blommor, små lappar med hälsningar på, cd:skivor. En folkkär artist.
Minns också en vernissage i Herrljunga, den lokala ciderfabriken sponsrade med dryck och tilltugg. Jag var ditbjuden för att hålla tal för den i Sverige alltför okände konstnären Teo Pauckstadt, född och uppvuxen i Königsberg, flydde i allra sista stund tillsammans med modern undan de framryckande ryssarna.
Tillställning utomhus, blåste som attan, manuset höll på att flyga mig ur händerna, det tjöt i mikrofonen.
En ung kompositör berättade om aftonen under vernissagefesten för mig att han var studiekompis med Dageby på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Från de göteborgska förorterna till den finkulturella högskolan, höll jag på skriva.
Tiden går. Och vi med den.
Totta han var bra han men så var han född i Sandviken också.
SvaraRadera