Den antifascistiska skyddsvallen

 

13 augusti 1961, Berlinmurens födelsedatum. Ett taggtrådskrönt byggnadsverk, absurt delandes huvudstaden Berlin på mitten, som hänsynslöst skar rakt igenom bostadskvarter och människors invanda liv. 

Det statsbärande partiet i DDR, SED, benämnde officiellt muren "den antifascistiska skyddsvallen". Som om det realsocialistiska paradiset måste fredas från ett militärt markangrepp, eller stor migration, från Västberlin. 

Strömmarna gick ju i det senare fallet åt andra hållet, människor som ofrivilligt hamnat på fel sida efter krigsslutet 1945 flydde hals över huvud. Och i en sådan omfattning att idén om en instängande mur föddes. Hur annars övertyga de frihetslängtande att stanna kvar? 

I filmen Good Bye, Lenin! försöker de anhöriga inbilla en kvinnlig, lojal DDR-tjänare att människor i stor omfattning flyr från väst till öst. För vad, måste man fråga sig. 

Brist på allt? Politiskt förtryck? Grå vardagstristess i illa underhållna, prefabricerade hyreslängor? Verklighetsfrämmande retorik? Obligatoriskt deltagande i 1 maj-tåg under röda fanor? 

Tio års väntan på en lågoktanig Trabant? Ständig risk rapporteras till Stasi för "antisocialism" av  "inofficiella medarbetare" som dolde sig i ens närhet, eventuellt en familjemedlem? 

Greps man under flyktförsök straffades man hårt som "republikflykting" - om man inte dessförinnan skjutits ihjäl. Fram till att DDR kläckte affärsidén att man kunde ta bra betalt för fångar som exporterades västerut till Förbundsrepubliken. En viktig inkomstkälla för den panka staten.

I filmen De andras liv - som rönt invändningar från gamla DDR:are mot att en Stasi-officer i Ulrich Mühes gestalt beter sig alltför vänligt - skildras minutiös avlyssning och utfärdade yrkesförbud för samhällskritiska konstnärer. 

Nå, yrkesförbud kunde ju per definition inte finnas under socialismen. Hette det. Ideologi slår verklighet. 

Interiörer från det rysliga Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin bjuds det på i samma film. Jag deltog i en flera timmar lång guidad rundvandring där (guidens föräldrar suttit i fängelset), hade tillfälle se de kända systemkritikerna Jürgen Fuchs och Rudolf Bahros celler. 

Tjocka ogenomskinliga fönster som inte tillät att du kunde se ut, klaustrofobisk känsla nära till hands i en sådan hermetiskt tillsluten cell. Den internerade hämtades till förhör vilken tid på dygnet som helst. Syftet var att fången skulle desorienteras, tappa det mentala fotfästet.

Jag har ofta nämnt DDR och Sverige i samma andetag, pekat på likheter. Överdrivet? Det gäller att se upp med totalitära tendenser, sådana som vi lätt kan observera i "värdegrundens" och "mångkulturens" likriktande Sverige. 

Uppifrån påbjuds hur vi skall tänka, sanktioner påhängda. Det kan kosta på ordentligt att tänka fel, om man inte kniper och behåller det för sig själv. 

Dissidenterna i DDR, inte särskilt många, har inte hedrats i efterhand i någon imponerade utsträckning. Jag brukar passera visdiktaren Wolf Biermanns alltmer förfallna hus i Östberlin och titta upp mot lägenhetens fönster. 

Inget vittnar om att han, den oppositionelle och därför berövad sitt medborgarskap, en gång bodde där.

Piprösten Honecker deklarerade att muren skulle stå i hundra år. Och Tredje Riket skulle som bekant bestå i tusen år. Vi vet hur det gick i båda fallen.

Kepsen av denna 13 augusti för alla dem som sköts under "republikflykt", av de egna. Skammens mur är sedan decennier borta, men det nationella såret den rev upp är inte läkt. På långa vägar. 

Fortfarande talas det om "ossisar" och "wessisar". Som vore det två olika människoslag. Innanför samma landsgräns.