"Dom står i alla fall på arbetarnas sida!"

Hur är det man brukar säga? Sulfit luktar skit, sulfat luktar mat. Häromdagen från tågfönstret, på väg mot Stockholm, faller blicken på Storas alltid bolmande fabrik i Skutskär. Nog är det en sulfitfabrik? 

Det luktar förfärligt. Men invånarna har väl vant sig. Eller snarare så har de inte haft något val. Först fabrikens väl och ve, sen människornas. Som det alltid varit i denna bygd.

Hammarby är en liten idyllisk ort i Gästrikland, belägen vid Eltebosjön. Gästrike-Hammarby nog det officiella namnet. Under många år ett samhälle i skuggan av en sulfitfabrik. Sedan lades den ner och de anställda kastades ut i arbetslöshet på en svår arbetsmarknad.

Om det nu var en sån, alltså sulfitfabrik, luktade det inte så illa som i Skutskär. Fränt men inte mer än så. 

Där arbetade Brynolf, fabriken stal många år av hans liv. Gift med Irma. Två hyggliga och snälla människor som inte gjorde mycket väsen av sig, som talesättet lyder. 

Brynolf arbetade under ett antal år ”kontinuerligt”. Jag förstod aldrig riktigt vad det gick ut på, men tror att han jobbade dubbelskift ett par gånger i månaden. Att skiftgången liksom ”vände”. Det måste ha varit mycket tröttande, särskilt när han blev äldre. 

Åh, vad jag tyckte om som barn att få gästa Brynolf och Irma i Hammarby, stanna några dagar! Främst för att jag fick vara i fred, hållas med mitt. Så som man skall låta barn göra, då trivs de bäst. Jag störs av de gapiga, tillgjorda rösterna i tv-program som Bolibompa. 

Många vuxna har tydligen fått för sig att när man har med barn att göra, då skall man fjanta till sig och uppträda onaturligt. Gapa och skrika. Fråga mig inte varför. 

I Hammarby lärde jag mig cykla. Brynolf var min handledare. Jag ropade sturskt när vi prövat några gånger: - Du kan släppa nu, Brynolf! Bakom mig den lugna stämma som var hans signum: - Det har jag redan gjort.

Brynolf drabbades av levercancer något år in på 70-talet, gulnade och tynade bort. När sjukdomen ännu inte slagit sina klor i honom sökte jag mig en dag till Hammarby för att av någon anledning, kanske var det hans födelsedag, uppvakta honom. 

Vi drack kokkaffe med Princesstårta, satt och pratade. Jag hade då spenderat mina första år i Upsala, ankom dit mitt under 68 och de rödfärgade stormarna på universitetet. 

Vi samtalade om detta, jag refererade en ledare i DN eller Svenskan som fördömde de upproriska studenterna. Och då kommer det plötsligt och helt oväntat från Brynolf: - Säga vad man vill, dom står i alla fall på arbetarnas sida! 

Brynolf var inte politiskt aktiv, han och jag hade aldrig pratat politik. Han var nog den siste jag trodde skulle fälla en sån replik. Men vad vet man?

Irma och Brynolf är sedan många år borta. Av för mig okänd anledning vilar de inte i samma grav. Jag har en gång försökt finna gravarna, men misslyckades. Men jag närvarade vid bådas begravningar. 

Jag tänker ofta på dem. Minns stenkakor med Owe Thörnqvist, deras stora favorit. Hör honom i en av hans fyndiga slagdängor: ”Jag bjuder, jag bjuder på velociped.” 

Irma och Brynolf läste Året Runt och Såningsmannen. Ljudet från värmepannan i källaren på radhuset som fabriken subventionerade var lågt brummande och rogivande. Bredvid pannan högar med tidningar. Bara att slå sig ned och bläddra. Och få vara i fred. 

Bild: monark.se