Det går ett spöke genom Sverige!

- Gör er icke-substituerbara!

Uppmanade jag alltid mina studenter. Framförallt när de oroade sig över vad de skulle kunna få (sic!) för jobb efter examen. 

- Nischa er! 

Det sista framförallt riktat till studenter i företagsekonomi. Det vräktes ju ut företagsekonomer ett tag. Alla med exakt samma utbildning. Från landets alla lärosäten med ekonomutbildning. Det blir en hel del ekonomer, om man säger så. 

Kanske sker så fortfarande - massproduktion. För att tala marknadsspråk: Om utbudet är större än efterfrågan - ja, vad tror vi? Cui bono? Ekonomskrået försvagat.

Arbetsköparen vill INTE ha arbetskraft - hemska, förtingligande ord - som är stark i sin position och svår att ersätta. 

Därför har också sedan länge pågått en aktiv deprofessionaliseringsaktion gentemot de professionella (de formellt välutbildade). Strävan har varit att de professionella som grupp skall försvagas. Utbilda många. Försämra arbetsvillkoren. Strama åt organisationen. 

Kollegialiteten försvåras, chäfer tillsätts - bort den gamla, goda principen som BORDE råda: primus inter pares. Den professionelle skall styras, detaljstyras. En "medarbetare" bland alla andra. Kringskuren och förminskad, berövad handlingsfrihet och auktoritet. 

Strävan har riktat sig även mot en tidigare så imponerande stark, professionell grupp som läkarna. Stark icke minst genom att man begränsat intaget till läkarutbildningen. Ingen inflation i vita rockar! Heller ingen lönedumpning genom import!

Jag minns när jag föreläste om deprofessionalisering på ett seminarium i Stockholm, arrangerat av Läkaresällskapet. Med läkare från hela landet närvarande. Alla specialiteter.

Jag inledde genom att ödesmättat travestera Marx och Engels i "Kommunistiska manifestet": - Det går ett spöke genom Sverige, deprofessionaliseringens spöke!

Följde upp med en artikel i Läkartidningen under rubrik "Kunden har inte alltid rätt".
Gensvaret enormt. Många mejl. Överläkare med docentkompetens företrädda. 

Somliga berättade de mest hiskeliga historier om klåfingriga idioter till icke-medicinskt utbildade chäfer, eller utbildade som blivit chäfer. Alltmedan professionella, som bekant, inte behöver någon chef. 

Chäfer, chäfer, chäfer. Hysteriskt jagande kostnader. Hierarkisk linjeorganisation. Toppstyrning. Daglig respektlöshet. Tummen i ögat på specialisterna. 

Jag förstod att jag träffat huvudet på spiken med min föreläsning och artikel.

Angreppet på de professionella stannar inte vid läkarna. Även andra professionella grupper, välutbildade och kompetenta människor, ansätts. Journalister. Universitetslärare. Gymnasielärare. Sjuksköterskor. You name them.

Ta bara det satans påfund som går under beteckningen New Public Management. 

Karolinska Sjukhuset! I tv hör jag den där skräcködlan till moderat, vad hon nu heter, och chäfer med makt över verksamhet och professionella som raskt höjer mitt blodtryck.  

Arbetsmarknaden segmenteras. I och för sig inget nytt. En liten grupp är icke-substituerbara. Vilka som ingår i denna skiftar. Resten icke oersättliga. Längst ned det samtida trasproletariatet. Delvis etnifierat. Gigekonomin växer. Löshästsekonomin. 

Och var finns motståndet? Jag tar det igen: VAR FINNS MOTSTÅNDET?

Mitt eget fack, Universitetslärarförbundet inom SACO, minns jag som totalt kraftlöst. Men med välavlönade funktionärer på förbundskansliet i Stockholm. Fackförening värd namnet? Snarare mot arbetsgivaren välvillig och snäll intresseorganisation som morrade ibland. 

Jag ser framför mig mina chäfer på Högskolan i Gävle. Herregud, vilket eländigt gäng! Men med formell makt att styra över oss professionella - och vi fann oss. Med något enstaka undantag.

Bild: svensklararforbundet.se, Wikipedia (Karl Marx)

Julbord men inget Jimi Hendrix-rum

Julbord i fritidsparadiset, det natursköna Högbo, utanför Sandviken. Knappast en patriotisk överdrift påstå att det är Sveriges i särklass bästa. Inget jag kompromisslöst kräver skall finnas på ett klassiskt svenskt julbord saknas. Plus att där dukats fram nymodigheter.

Och så det fantastiska efterrättsbordet! Dra mig långsamt på en skottkärra! Jag säger då, det. Oslagbart. Min stronga ambition att sockerransonera får sig en knäck (!).

Men dyrt är kalaset i Nya Herrgården. Nå, bara en gång om året fram med kreditkortet för avnjutandet av detta. Lägg till själva upplevelsen. Det handlar inte enkom om vad som finns på faten. Liksom krävan, kräver fantasin sitt.

Högbo ÄR en upplevelse!

I samma Högbo lirade Jimi Hendrix en gång. På en liten utomhusscen. Opretentiöst.  Mannen som framträdde i Woodstock och på andra legendariska ställen. Scenen, som borde inmutats som kulturhistoriskt arv, en helig plats, stod kvar länge.

Jag kastade ett oroligt getöga bort mot den vid varje Högbobesök. Men nu är den riven. Inte en ynka planka bevarad. Sista gitarrslingan glidit bort över sjön där som barn jag plaskade omkring i vattenbrynet. Varnad av min mor för ormar i vattnet.

Jag föreslog Ola Berggren, som nyligen sorgligt nog gick bort, när han var högsta höns på konferenshotellet i Högbo att inrätta ett Jimi Hendrix-rum. I Gränna finns i ett hotell ett Greta Garbo-rum. 

Jag har varit och känt på dörrhandtaget. Dörren låst. 

- Men han bodde ju aldrig här. 

- Har du inte hört talas om upplevelseekonomi och storytelling? 

Hela Högbo ett levande exempel på detta.

Sant eller falskt. Spelar roll. Bara det är en bra story. Fantasieggande. Sedan upp till hotellgästen att spinna vidare. Som kreativ medproducent, inte passiv konsument. (https://www.youtube.com/watch?v=kyKzyli_zEA)

I Högbo klämde pappa och jag lagg en kväll. När ett spår utrustats med elljus. Stort för pappa, aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet. Jag undrar hur han skulle reagerat vid anblicken av med el anlagda spår. Konstsnö - mitt i snöfattig december.

- Men, har du sett på fanken, Lars Gösta! 

Troliga kommentaren.

Bild på Hendrix: Wikipedia

Korset runt min hals

Det hette att man "gick fram" när man konfirmerades. Det var självklart på min tid att man skulle göra det. Liksom att man (läs: pojke) försågs med moped när man fyllde femton. Morfars avställda Monark i mitt fall. 

Men inte längre hatt som symbolen för inträdet i det manliga vuxenlivet.

Av själva konfirmationsundervisningen, en inte särdeles inspirerad eller medryckande präst, minns jag inte mycket. 

Jag minns däremot att vi konfirmander, förvisso även tjejerna, under lektionerna letade upp ställen i Bibeln där erotik kunde anas. Vi visade varandra på sidorna. Och så flabbade vi oskyldiga tonårsbarn generat. 

Och jag minns Bertil som var dödssjuk, inte hade långt kvar. Det tegs om detta. Svårt att hantera dödens iskalla närvaro.

Själva framgåendet en pressande varm junisöndag färgades av att mamma och pappa grälade på morgonen. Pappa tilltalade mamma på ett fult sätt som föranledde mig att utbrista: - Så säger du aldrig mer till henne! 

Skamsen och överrumplad, så förstår jag hans impulsiva reaktion, slog han mig med handflatan inte alltför hårt på ena överarmen. Första gången sonen markerade mot fadern. 

På fotot från kyrkan, där jag kommer marscherande med de övriga konfirmanderna, ser man på mitt ansikte att något otrevligt har hänt. Fotot togs för övrigt av min pappa. 

En klocka av märket Certina förärades mig som konfirmationspresent. Överräcktes utan ett ord av pappa. Länge satt den runt min vänstra handled. 

Vi talade aldrig, pappa och jag, om vad som hände den pressande varma junisöndagen. 
Överhuvudtaget hade vi svårt att med ord kommunicera med varandra. Det skedde på andra vägar. Vilket lockade fram, rent av förutsatte, tolkningar och gissningar. 

Det är nog därför som jag alltid, mer eller mindre omedvetet, lyssnar av andras kroppsspråk, det icke-verbala. Som påstås utgöra 90 procent av all mellanmänsklig kommunikation. Något jag ständigt tog upp med studenterna på mina ledarskapskurser. 

Jag konfirmerades för att det skulle man bara, som sagt.

Annorlunda med korset av silver som jag, med stöd i min tro, bär runt min hals. Det vittnar utan ord om att jag är kristen. Det har känts allt viktigare att bära det. När kristna förföljs, till och med dödas, runt om i världen. När landet fortsätter att avkristnas.

När islamisterna fortlöpande flyttar fram sina positioner i Sverige. Medan ärkebiskopen och andra i kyrkans topp sviker oss kristna. Svarar fegt de intoleranta, bärare av barbariska medeltidsmanér och kvinnoförtryck, med mjäkig tolerans. 

Samuel P. Huntington på Harvard hade rätt även om de politiskt korrekta upprördes: det råder krigstillstånd.

Men vi kristna är för passiva. Blir därför offer. Lammen som slaktas. 

Bild: bibelfokus.se

Gigekonomin och medborgarlön

Häromdagen rörde jag i min blogg vid den "nya" ekonomin som egentligen inte förtjänar att kallas så. 

Det är väl snarare den gamla kapitalismens återuppståndelse i dess mest utstuderade rovdriftsform, före fackföreningar och annat enligt arbetsköparen profithotande otyg, vi bevittnar. 

Två saker drev mig till tangenterna.

Broder Hasse i Åkersberga berättade med mörk stämma om ord han växlat med kvinnlig personal inne på ICA. Anställda på timmar. Svårt få ekonomin att gå ihop. Utsatta och otrygga. Det framgick inte om de är fackligt organiserade. Tveksamt. 

Det andra var en kontakt med Fredrik Nilsson, redaktören för en i vår kommande antologi om digitaliseringens innebörder, med arbetslivsimplikationer. Inom parentes en ung man med huvudet på skaft. 

Jag vädrade en idé jag umgåtts med en längre tid. 

Som tidigare forskare och föreläsare i ämnena organisationsteori och ledarskap lutade jag mig mot centrala begrepp, "käpphästar" skulle nog Johan Asplund ha sagt, som utgick från premissen om fast anställning. Lägg till "trygg", åtminstone i många fall.

Begrepp såsom företagskultur, motivation och engagemang. För att knyta medarbetaren hårdare till organisationen. Befrämja lojalitet.

Men med gigjobben, SMS-jobb pratas det till och med om emedan man kallas in till jobb och det kan ske med kort varsel (osökt tänker jag daglönarsystem eller skubben förr i hamnen) behöver ju inte arbetsköparen motivera och engagera personalen. 

Behöver inte bry sig, "personalvårda". Slit och släng ledstjärnan. Passar inte galoscherna, så finns det andra gigare man kan messa in. 

Hänsynslös exploatering pågår i Löfvenland med en före detta fackpamp som statsminister. Och trots allt retoriskt tjat om "arbetslinjen". Eller kanske skall vi förstå att detta ovärdiga som pågår är arbetslinjen i praktiken? Cynismen iscensatt.

Nog dags att kliva ned från käpphästarna. Men vilka begrepp skall ersätta dem jag hittills använt för att förstå, men även kritisera och anlägga normativa synpunkter på  organisationsverkligheten? Det får jag återkomma till, som politikerna brukar säga.

Den tygellösa migrationspolitiken, massinvandringen, har gjort medborgarlönsförespråkare modlösa. Hur förfäkta medborgarlön när ett stort antal utifrån kommande människor utan vidare fått det? Är det inte lika bra att lägga ned projektet?

Nja, jag skulle inte kalla socialbidrag, på nysvenska försörjningsstöd, medborgarlön. Denna är inget bidrag. Den måste laddas med en mer offensiv innebörd. I begreppet bör ledet "medborgare" aktivt förstärkas. André Gorz idé om "samhällstjänst" kanske dammas av. 

Jag anser att läget aldrig varit så bra som nu för att öppet diskutera medborgarlön. Mot bakgrund av det ovan sagda. Kanske dags för den grånade Skriftställaren, som med sina böcker på 1990-talet väckte frågan, att på nytt spela en framträdande roll? 

Jag säger som politikerna ännu en gång: jag får återkomma om detta.

Bild: Tidningen Chef

Skriftställaren som Kalle Sändare

På den gamla goda tiden fanns en klagomur i Sveriges Radio. Helt underbar upptagningen med mannen som upprörd ringer med anledning av att i etern hörs kvinnliga nyhetsuppläsare. Det är alldeles förfärligt, enligt honom. 

Det krävs förstås en karl för att läsa nyheterna! 

Kvinnan i klagomuren visar imponerande stort tålamod, när mannen tjatar om detta upprepar hon bara:

- Jag skall framföra det till radiochefen.

Mannen låter alltmer belåten och indignerad på en och samma gång. Förstärker det med: 

- Ja, gör det. Jag vet vad jag talar om. Jag bor på Karlavägen.

Det kunde varit en föregångare till Kalle Sändare. Men, ack nej. Överklasstofilen på Karlavägen var inte ute efter att skoja.

Kalle Sändare har jag själv roat mig med att göra varianter på. Ringde en präst i stan, presenterade mig på grötig skånska som personalchef Möller på Korsnäs och frågade om jag till en maskerad kunde få låna saker han tagit med sig hem från sin tid i Afrika. 

Prästen, som jag för övrigt kände väl, lovade att omedelbart efter samtalet bege sig upp på vinden och leta. Inte vet jag efter vad.

En teaterchef, vän till mig, blev så förbannad att hon ursinnig ringde upp och skällde efter noter ut den man, en riktig myglare och tidigare kulturchef i Gävle kommun, hon trott sökt henne och lämnat ett knasigt meddelande på telefonsvararen. 

Förre kulturredaktören på Gefle Dagblad, också vän till mig, lyfte en dag på luren:

- Är det Björn Widerberg?

- Widegren, heter jag.

Mannen i andra änden av tråden påstod sig ringa från Rimbo i Uppland: - Jag träffade Elsie Johansson i Konsum häromdagen. Hon är så ledsen att ni skriver så lite om henne i Gefle Dagblad.

- Nja, nog gör vi väl det. Hennes senaste bok förstadagsrecenserade vi. 

- För att göra Elsie glad har jag skrivit en fyllig artikel om henne och hennes liv som ni skall publicera. Skickar den i dag, när publiceras den?

Jag hörde hur besvärad Widerberg, förlåt Widegren, blev. Hur slingra sig ur detta? Slippa en obeställd drapa. Och en påflugen figur i telefonen. Som riskerade återkomma. 

Till slut, efter pinsam tystnad under en inte alltför kort stund, från den uppringande: 

- Jag kanske skall skicka den till Norrtelje Tidningar (sic!) i stället?

- JA, GÖR DET!

Lättnadens suck i luren. Borde hörts ända till Rimbo. 

Vad gör man inte för att roa sig själv. Det gäller bara att få till rösten för att undvika igenkänning. Och hålla tillbaka ett skratt.

Bild: kallesandare.se

Den S-märkta staden

En gång deklarerade jag: "Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig." Kanske fortfarande så. Bearbetningen fortskrider. Avprogrammeringen. 

Jag växte upp i en S-märkt stad. Där S:et i första hand står för Sandvik. "Verket" som alla sandvikare sa. Utan vilket staden inte funnits. Det vittnar också gatunamn om som knyter staden till företaget med järnband. Jag höll på att skriva "fotboja". 

En gata heter Fredriksgatan. Efter grundaren, välgöraren. Det sistnämnda ironiskt. Om ingen förstod det. Förlåt, jag glömde Konsulgatan i hastigheten. 

Dristar man sig till att uttala något nyanserande om bolaget eller Konsuln. Kliver ur den blinda hyllningskören. Då rycker sandvikarna ilsket ut. Som om vi skrev 1800-tal. Vilket det kanske fortfarande är i sandvikarnas mentalitet. 

En talrik grupp på Facebook heter “Du vet att du är från Sandviken” med nostalgiska inlägg om gårdagen. Paradise lost.

S:et står också för bandylaget, SAIK. Det svartvita. Utomordentligt framgångsrikt i backspegeln. Intressant nog: i en insändare i lokaltidningen menades att nu kan man äntligen börja heja på SAIK. 

Vafalls? När de har förlorat toppspelare, ekonomin farligt nära ett rött streck? 

Skribenten ansåg att nu är det slut på den dryga attityd som alltid kännetecknat laget. Nå, insändaren läser jag som typisk från en sandvikare. Tro inte att du är något. Leve jämnstrukenheten. En ann är så god som en ann. Gäller även bandylaget.

Det bandylag som nuförtiden spelar i Göransson Arena. Konsuln släpper inte greppet om staden. Ständigt faller hans skugga över sandvikarna och deras barn. 

Sist, men inte minst, betecknar S:et Socialdemokratin. "Mammas socialdemokrati är död", har jag skrivit på flera ställen. Och det är sant. Men en gång var Sandviken socialdemokratiskt impregnerad. Jag föddes själv in i den socialdemokratiska familjen. 

Jan Lindhagen och Macke Nilssons miniklassiker från 70-talet, "Hotet mot arbetarrörelsen", fångade det socialdemokratiska (bruks)samhälle som var. Sandviken kunde ha använts som ett talande case. Det var, som sagt, då det. 

Rör man sig i dag i centrum kunde man tro att man befinner sig i en evakuerad, övergiven stad. Att människorna flytt hals över huvud. Att staden är historia.

Från Sandviken härstammar Tomas Ledin. I valet mellan hans musik och kinesisk dropptortyr, skulle jag utan tvekan välja det senare.

BIld: Arbetarbladet

Akademiker och speedway går inte ihop

Som doktorand i Upsala höll jag inte ofta till på universitetsbiblioteket, det vördnadsbjudande Carolina Rediviva, tronande däruppe på krönet till Drottninggatan. 

Mitt avhandlingsskrivande efter fältarbetet, intervjuer med fackligt aktiva, förlade jag med fördel till andra, mer anspråkslösa platser. 

När jag någon enstaka gång sökte mig till Carolina och en skrubb i källaren, i och för sig anspråkslöst så det förslog, undvek jag att söka mig upp i biblioteket för intagandet av medhavd matsäck. 

Risken alltför stor att den snacksalige mannen, jag har tappat hans namn, som aldrig skulle komma att presentera en färdig avhandling oanmäld dök upp. Likt gubben ur lådan. 

Förvisso en av många doktorander i Upsala med en oavslutad avhandling i bakfickan. Kanske någon av dem borde säga som författaren Eino Hanski, tror jag det var, som råkade (?) slänga bort ett avhandlingsmanus: - Alla borde kasta sin avhandling i soptunnan.

Efterrationalisering skulle förstås en psykolog kommentera fadäsen. 

Mannen med en avhandling som aldrig skulle komma att "ventileras", som det heter i akademiska kretsar, slog genast hänsynslöst klorna i en om man satt där med sitt smörgåspaket. Rena målsökande roboten. Man kom inte undan. Inga flyktvägar.

Han höll monolog, dömde utan undantag ut alla avhandlingar som framlades vid Sociologiska Institutionen. Värdelösa, enligt honom. Hur han orkade läsa, om han nu gjorde det, alla dessa undermåliga texter, undandrar sig min förståelse. 

Kanske sadomasochist. Eller gjorde som Sven Stolpe, enligt en vän i Upsala till den eldfängde. Stolpe skickade honom böcker efter att han i sedvanlig ordning salvesefullt recenserat dem. Vännen lakoniskt: - Inte en enda var uppsprättad.

Med sina nedsvärtande omdömen målade mannen med den ofärdiga avhandlingen in sig i ett hörn. Skruvade upp förväntningarna å det grövsta. Icke minst de egna. Han vågade heller aldrig lägga fram någonting i seminariets skarpa ljus. 

Om han skrev bättre än alla andra, som han underförstådde med sin skoningslösa kritik, det kan jag inte uttala mig om. Evidens saknas, skulle en medicinare säga. 

Att i många år skriva för dagspress passade mig och mitt skrivsätt. 2 500 tecken i bästa fall till förfogande. Förbjöd utsvävningar, effektiviserade och vässade stilen. Pang på rödbetan. Läsarens intresse måste fångas så fort som möjligt. Helst omedelbart. 

Inga "inledningar" och "sammanfattningar". Inga förbehåll: "med reservation för". 

Heller inga uppskjutande: "som jag snart skall visa". Eller försiktighetsdeklarationer: "syftet är preliminärt", alternativt: "hypotesgenererande". Tålamodsprövande så in i baljan. Hela den akademiska språkdräkten. 

Som får en att stönande vilja utbrista: - Men, herregud människa, kom till saken någon gång!

Kanske därför jag älskar speedway! Raka rör. Fullt ös. Inget fisklir som i modern fotboll. Ingen segt tillbakahållande, defensivt spänningsförstörande åkning. Fyra varv har man på sig. Det är allt. Bara att stå på. För allt vad tygen håller. 

Jag fattar. Akademiker och speedway går bara inte ihop. 

The union makes us weak

Chefsekonomen på LO, jag minns inte hans namn, intervjuades häromkvällen i SVT. Han lät bekymrad. Förre vänsterpartisten Ylva Johansson hann ju, innan hon drog ned till Bryssel för att bli mångmiljonär på EU-politik, med att avisera en försämring av arbetsrätten.

Arbetsmarknadens parter har dock, i det forna statsrådet stora nåd, givits chansen att själva komma med förslag på hur göra det sämre. Framförallt den redan urholkade turordningen skall försvagas ytterligare. Den LAS som blott och bart är ett skämt. 

Men om det man kommer fram till inte duger, vankas lagstiftning. Unikt på svensk arbetsmarknad som alltid byggt på huvudavtal mellan arbetsgivarorganisationer och fack. Steget tas mot en korporativism av Mussolinis modell. Staten styr och parterna lyder.

Klart chefsekonomen är bekymrad. LO försvagas fortlöpande och har kanske snart spelat ut sin roll. Tecknen är tydliga. 

Kommunal och Transport har hoppat av den centrala samordningen av avtalsrörelsen. Organiseringsgraden sjunker. Men medlemmar behövs. För legitimitetens skull. Och kontingenten, förstås. Ombudsmän kan ju inte försörja ombudsmän. 

De flesta av medlemmarna, den absoluta majoriteten, är pappersmedlemmar. De behövs inte för den fackliga verksamhetens bedrivande. Heltidsanställda ombudsmän sköter ruljangsen. Detta skrev jag om redan i min avhandling 1979. Och det blev ett satans liv i LO-borgen. 

Lägg till en förändrad arbetsmarknad. Gig-jobb och SMS-jobb. Slit- och slängarbetskraft efterfrågas. Fast anställning ersätts av tillfälliga inhopp. När arbetsköparen behagar höra av sig. Ha alltid mobilen påslagen! 

Förr skulle man vara en Stann-Anders, inte en Hopp-Jerka. Nu är det löshästarnas tid. Med stigande otrygghet och utsatthet. Vi befinner oss redan, enligt varningssignaler, i ett läge kännetecknat av "working poor". 

Man är fattig fast man jobbar. Många av dessa är kvinnor i Löfvenland med "världens första feministiska regering" enligt statsministern. 

Var och en sin egen lyckas smed. Arbetsköparnas våta dröm: alla är "entreprenörer" med F-skattesedel. Varför vara med i det fack som verkar vara helt taget på sängen av den "nya" ekonomin? Vildmarksekonomin, där djungelns lag råder. Endast den fogligaste överlever. 

Solidaritet och sammanhållning - glöm det. Facket mer maktlöst och tandlöst än någonsin. "The union makes us weak" kunde det stå på 1 maj-plakaten. 

Den korpulente LO-basen har tillkännagivit att han hoppar av. Ingen lär väl sakna honom. Inget åstadkom han. Förutom en ordentlig fallskärm, må man väl utgå ifrån. Kanske blir han landshövding i Gävleborg. Där brukar ju regeringen dumpa föredettingar. 

Fotnot. Till den "nya" ekonomin avser jag återkomma i vår i en antologi jag medverkar i. Organisationsteorins käpphästar, dess centrala begrepp, såsom "motivation", "företagskultur" och "engagemang", känns överspelade i den "nya" ekonomin. Planer finns också att skriva om den sedan länge utsålda "Själens revolt". Om krafterna räcker. 

Fars hand

Sträcker mig för att ta fram en hudsalva ur toalettskåpet. Blicken fastnar på handen. Leverfläckad. Åldrad. Smal. Min fars hand.

Minns i samma stund den spanske författaren Fernando Arrabal vars far mördades av fascisterna under inbördeskriget. Mannen bakom "Viva la Muerte".

Hjärtknipande hans berättelse om blott det enda minnet av fadern. Från en dag på en solbeskänkt strand invid Medelhavet. Fadern och sonen tillsammans på en filt. Sonen kanske inte äldre än fyra år.

Varm hand som kanske kunde tyckas blott i förbigående stryka lätt över sonens ben. Men kärleksfullt. Inget ansikte någonstans. Inget mer än handen som rör vid sonen. Beröring som blir Arrabals arv. Hans enda hågkomst av fadern. 

Kvinnorna som omgav honom trodde sig skydda och försvara den olyckligt sökande pojken. Modern, mormodern och andra släktingar plockade bort alla fotografier på fadern. Osynliggjorde honom. Tog honom från sonen. Missriktad hänsyn. 

Fadern finns ingenstans. Inte längre. Bara denna hand på stranden. Ansiktslös smekning, handen tillhör inget ansikte.

I kistan i ett kylslaget kapell för många år sedan: min far nerbäddad. Händerna korslagda. Blåmärken. Blödningar. Spår efter leukemin. Som om någon slagit honom. Utan att han kunnat försvara sig.

På ett fotografi i ett album jag sällan tittar i. Det enda jag har. Pappa sitter i PV:n, rutan nervevad. Snart glider han i väg mot Sandviken och instämpling i Verket. Jag står utanför bilen, håller min högra hand på hans axel. Vänder mig mot och blickar bort mot fotografen. 

Vi är på sommarnöje i Borgärdet i Dalarna. Pappa ser glad ut. 

Den vackre, kortvuxne mannen som kunde tagits för att vara en dubbelgångare till Humphrey Bogart ler stort med vita tänder. Har inte så förfärligt många år kvar i jordelivet. Men det vet han inte då. 

Sonen, hur gammal kunde jag ha varit?, ser lite generad ut. Inte obekväm i kroppshållningen. Fotot förefaller arrangerat. Av modern? Vem tog bilden?  

En bild säger kanske aldrig mer än tusen ord. Men just detta fotografi illustrerar vår relation. Bättre än alla ord. Bättre kanske till och med än min bok "Inte ska väl Humphrey Bogart gråta". Inte lika skarp. Lika träffande och fångande. 

Jag blir stående inne i badrummet och betraktar min sjuttioåriga hand. Pappas hand. Vår hand.

SYSKON heter det!

Om inte annat så torde det indirekt kanske framgå på klasskortet. Att jag var en snäll och väluppfostrad liten pojke i folkskolan. Inget busfrö. Vattenkammad med snedlugg i mörkgrå cardigan. Prydlig gosse. Mamma och pappas stolthet. Tillverkad på sladden.

Hur jag kom att umgås och bli vän med klassens fruktade busfrön - Steve, Enkan, Åke och någon till - det har jag inget bra svar på. Varför de överhuvudtaget tog mig med i gänget. I deras ögon ingen morsgris, uppenbarligen.

Det föranledde min lärare från och med fjärde klass, ett veritabelt nervknippe alltid på helspänn och på gränsen till sammanbrott, att slå en pling till min mamma och uttrycka att han var bekymrad. 

Över att hennes son, denna mönsterelev, umgicks med vanartiga pojkar med adresser på bruket. Med risk för dåligt inflytande på den oskyldige gossen. 

Det hör till saken att min mamma själv var uppvuxen på sådan adress i den segregerade staden i skuggan av Verket. Med stor respekt för läraren, en auktoritet, bad hon inte honom att dra åt skogen.

En gång skulle jag imponera på de tuffa kompisarna och visa att jag inte bara hängde på deras upptåg: - Jag vet var vi kan palla hallon. Jag ledde oss till morfars och mormors hallonbuskar inte många stenkast från skolan. 

Efter en stund tyckte jag mig bakom min rygg och över axeln notera glasögon blänka i fönstret. Morfar tittade fram bakom en gardin. Och så hördes högt och tydligt med hans spefulla röst: - Lars, kom upp så får ni mjölk till hallonen! 

Tablå. Sedan utraderat. Bortträngt. Glömska är grönska, som Nietzsche skrev. Tack och lov.

En annan gång satt vi några ungar och pratade om våra respektive familjekonstellationer medan vi snaskade på ettöreskola från Linders kiosk invid Kanalen. En retsticka, namnet har fallit ur minnet, svarade på frågan om antal syskon: - Jag har tre sviskon. 

Steve: - Vad fan säger du sviskon för? SYSKON heter det det. Säg vad det heter! 

Retstickan med den retsammaste av röster: - Sviskon. Smocka från Steve.

Varje jul skickade skånska släktingar till klasskamraten Lars-Gunnar upp en spettekaka. Den medtogs till skolan och packades upp så att vi skulle få smaka. Den söta kakan alltid i spillror. Ett år klarade den sig. Under bland alla under. Besvikelse från oss. Det kändes fel.

Jag har googlat på Steve och de andra grabbarna. Nyfiken på vart de tog vägen i sina liv. Ängslig mötas av dödsannonser. (På klasskortet förekommer sedermera avlidna jag känner till.) Utan resultat. 

Musik till arbetet

Det kan ha varit författaren Per Wästberg som avslöjade att när han lyssnar på klassisk musik är det ändå som om han inte gör det på riktigt. Koncentrerat. Musiken fungerar mer som en känsloframkallare. 

Den används som katalysator. Nå, vad är det för fel på det? Jag bara frågar. Wästberg är väl ingen pliktskyldig musikrecensent? Njut, människa, för guds skull bara njut. Utan förbehåll.

Förr kunde jag inte ha musik på när jag skrev. Eller fönstret på glänt. Känslig för yttre störningar. Numera alltid musik i bakgrunden. Om än på låg volym. Helst barockmusik. Vivaldi. Telemann. Bach. 

Förutom smärtsamt vackra "Air". Begravningsmusik som sänker ned mig i vemod och saknad. 

Eftersom jag alltid skriver på förmiddagen, och runt tre timmar, blir det sisådär en femton timmar per vecka med dämpad ljudkuliss. Ibland mer. Gör det mig till högkonsument? Det vete fåglarna. Men det låter mycket i mina öron, dubbeltydigt uttryckt. 

Musiken hämtas från P2, YouTube och Spotify. Den sistnämnda tillhandahållaren har jag till min glädje återupptäckt. Ekonomiskt försiktig som jag är använder jag gratisversionen. Står ut med reklaminslagen. 

Jag hade en gång en kollega som alltid lade en LP med Santana (bilden) på skivtallriken när hon skrev. Dånande högt. Fattar inte att hon fixade det. Har inte stämt av mot böckerna ur hennes hand, om det går att spåra Santanas expressivitet i dem. Hur det nu skulle framgå. 

Jag frågade henne aldrig om hon provat att skriva utan Santanas ackompanjemang (?) och resultatet i så fall. Böckerna minns jag för övrigt inte en rad från. De har inte betytt något. Sociologiskt torrfoder. 

När jag tänker tillbaka på mina tonår - alltid bakgrundsmusik. Som om livet, det sköra, den gången var tonsatt. Alldenstund jag med hjälp av Spotify letar fram Searchers, Tremeloes och andra sextiotalsgrupper kan jag dock efter någon minut inte längre urskilja musiken. 

Jag flyger in i osorterade bilder från de tonår som för länge sedan var. Utan musiken är det tomt. Den öppnar dörrar. Framförallt till pojkrummet som det kallades på hemkunskapslektionerna i realskolan. (Förutsatte en trerumslägenhet.)

Vi undervisades i hur man skulle möblera hemmet. Vilka normerna var som det inte fick avvikas från. Fåtölj, lampa och uppfällbar slaf, i mitt fall, på av den kvinnliga magistern strikt angiven plats. Hon visste hur det skulle vara, hon. 

Minns hur min mor irriterat ropade sänk! när jag låst in mig i just mitt pojkrum och spelade Jimi Hendrix på hög volym på väggrammofonen farsan hängt upp. Efter att ha mött the greatest guitarist of all time IRL på Jernvallen i Sandviken.

PS. Apropå Per Wästberg har jag faktiskt försökt att läsa honom, för länge sedan. Det gick inte. Dörren till hans stockholmsvärld förblir stängd. Ingen Söderbergs like i huvudstadsskildringen, om man säger så. Den senare en av mina favoriter. 

Bild: Twitter