Det hette att man "gick fram" när man konfirmerades. Det var självklart på min tid att man skulle göra det. Liksom att man (läs: pojke) försågs med moped när man fyllde femton. Morfars avställda Monark i mitt fall.
Men inte längre hatt som symbolen för inträdet i det manliga vuxenlivet.
Av själva konfirmationsundervisningen, en inte särdeles inspirerad eller medryckande präst, minns jag inte mycket.
Jag minns däremot att vi konfirmander, förvisso även tjejerna, under lektionerna letade upp ställen i Bibeln där erotik kunde anas. Vi visade varandra på sidorna. Och så flabbade vi oskyldiga tonårsbarn generat.
Och jag minns Bertil som var dödssjuk, inte hade långt kvar. Det tegs om detta. Svårt att hantera dödens iskalla närvaro.
Själva framgåendet en pressande varm junisöndag färgades av att mamma och pappa grälade på morgonen. Pappa tilltalade mamma på ett fult sätt som föranledde mig att utbrista: - Så säger du aldrig mer till henne!
Skamsen och överrumplad, så förstår jag hans impulsiva reaktion, slog han mig med handflatan inte alltför hårt på ena överarmen. Första gången sonen markerade mot fadern.
På fotot från kyrkan, där jag kommer marscherande med de övriga konfirmanderna, ser man på mitt ansikte att något otrevligt har hänt. Fotot togs för övrigt av min pappa.
En klocka av märket Certina förärades mig som konfirmationspresent. Överräcktes utan ett ord av pappa. Länge satt den runt min vänstra handled.
Vi talade aldrig, pappa och jag, om vad som hände den pressande varma junisöndagen.
Överhuvudtaget hade vi svårt att med ord kommunicera med varandra. Det skedde på andra vägar. Vilket lockade fram, rent av förutsatte, tolkningar och gissningar.
Det är nog därför som jag alltid, mer eller mindre omedvetet, lyssnar av andras kroppsspråk, det icke-verbala. Som påstås utgöra 90 procent av all mellanmänsklig kommunikation. Något jag ständigt tog upp med studenterna på mina ledarskapskurser.
Jag konfirmerades för att det skulle man bara, som sagt.
Annorlunda med korset av silver som jag, med stöd i min tro, bär runt min hals. Det vittnar utan ord om att jag är kristen. Det har känts allt viktigare att bära det. När kristna förföljs, till och med dödas, runt om i världen. När landet fortsätter att avkristnas.
När islamisterna fortlöpande flyttar fram sina positioner i Sverige. Medan ärkebiskopen och andra i kyrkans topp sviker oss kristna. Svarar fegt de intoleranta, bärare av barbariska medeltidsmanér och kvinnoförtryck, med mjäkig tolerans.
Samuel P. Huntington på Harvard hade rätt även om de politiskt korrekta upprördes: det råder krigstillstånd.
Men vi kristna är för passiva. Blir därför offer. Lammen som slaktas.
Bild: bibelfokus.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar