Fars hand

Sträcker mig för att ta fram en hudsalva ur toalettskåpet. Blicken fastnar på handen. Leverfläckad. Åldrad. Smal. Min fars hand.

Minns i samma stund den spanske författaren Fernando Arrabal vars far mördades av fascisterna under inbördeskriget. Mannen bakom "Viva la Muerte".

Hjärtknipande hans berättelse om blott det enda minnet av fadern. Från en dag på en solbeskänkt strand invid Medelhavet. Fadern och sonen tillsammans på en filt. Sonen kanske inte äldre än fyra år.

Varm hand som kanske kunde tyckas blott i förbigående stryka lätt över sonens ben. Men kärleksfullt. Inget ansikte någonstans. Inget mer än handen som rör vid sonen. Beröring som blir Arrabals arv. Hans enda hågkomst av fadern. 

Kvinnorna som omgav honom trodde sig skydda och försvara den olyckligt sökande pojken. Modern, mormodern och andra släktingar plockade bort alla fotografier på fadern. Osynliggjorde honom. Tog honom från sonen. Missriktad hänsyn. 

Fadern finns ingenstans. Inte längre. Bara denna hand på stranden. Ansiktslös smekning, handen tillhör inget ansikte.

I kistan i ett kylslaget kapell för många år sedan: min far nerbäddad. Händerna korslagda. Blåmärken. Blödningar. Spår efter leukemin. Som om någon slagit honom. Utan att han kunnat försvara sig.

På ett fotografi i ett album jag sällan tittar i. Det enda jag har. Pappa sitter i PV:n, rutan nervevad. Snart glider han i väg mot Sandviken och instämpling i Verket. Jag står utanför bilen, håller min högra hand på hans axel. Vänder mig mot och blickar bort mot fotografen. 

Vi är på sommarnöje i Borgärdet i Dalarna. Pappa ser glad ut. 

Den vackre, kortvuxne mannen som kunde tagits för att vara en dubbelgångare till Humphrey Bogart ler stort med vita tänder. Har inte så förfärligt många år kvar i jordelivet. Men det vet han inte då. 

Sonen, hur gammal kunde jag ha varit?, ser lite generad ut. Inte obekväm i kroppshållningen. Fotot förefaller arrangerat. Av modern? Vem tog bilden?  

En bild säger kanske aldrig mer än tusen ord. Men just detta fotografi illustrerar vår relation. Bättre än alla ord. Bättre kanske till och med än min bok "Inte ska väl Humphrey Bogart gråta". Inte lika skarp. Lika träffande och fångande. 

Jag blir stående inne i badrummet och betraktar min sjuttioåriga hand. Pappas hand. Vår hand.