Mild november, om än med blad som singlar ned och täcker trottoarerna. Dock inte så varmt som jag minns Berlin och upplevde om hösten genom alla år. När högsommarvärme rådde. Nå, på Dahlems kaféer sitter människor utomhus. Håller fast i en sommarkänsla.
Jag känner inte för att lämna Berlin, för att resa hem. Vad då "hem", förresten? Inhämtar att den terroriststämplade imamen i Gävle, som hyllat IS, inte kommer att visas ut. Vem hade i och för sig trott något annat? Ut med fanskapet!
Tydligen var han tillbaka till senaste fredagsbönen i moskén i Gävle. Som om inget hänt. Damberg. Lille Morgan. Löfven. Vad i hela friden håller ni på med? Ni har helt tappat kontakten med folket och det folkliga rättsmedvetandet.
Försvara rättsstaten? Skydda imamen mot vad som skulle riskera hända honom vid utvisning? Äh, dra mig långsamt på en skottkärra! Han utgör ett hot mot oss. I skrivande stund noterar jag att ytterligare sex islamistiska samhällsomstörtare inte "kan" utvisas.
I Tyskland vinner AFD röster. Senast i regionalvalet i Thüringen. Motsvarigheten till SD. Konstigt? Rasister och nazister? Nej, SPD och CDU har förlorat verklighetskontakten.
I Sverige är det socialdemokraternas kärnväljare, ursossar men inte längre, som lämnar partiet.
Bryr sig Löfven? Jag tror faktiskt inte det. Han siktar på en post inom EU eller Nato.
I övermorgon reser jag hem efter dessa, wie immer, stimulerande Berlindagar. Från Schönefeld, DDR-flygplatsen. 30 år sedan Muren föll. Uppmärksammas i medierna.
Om jag köper en biljett till U-Bahn för 27,50 euro tas jag med på en tur tillbaka till det delade Berlin, utlovas det. Sju uppehåll. När Muren stod, en "inre gräns". Absurt bara förnamnet. Dela på Tyskland?
DDR - det är över. Tja? Inte om man frågar tyskarna. Wessisar och ossisar - uppdelningen förblir. Muren flyttade in i människorna och står stadig i deras mentalitet.
Ordet "efteråt" har alltid fascinerat mig. Boken "Berliner Kinder" som vilar långt inne i datorn, en kärleksroman och den enda jag skrivit och kommer att skriva, kanske ges den ut innan eller efter jag är död, ägnar sig till stor del åt detta att det alltid blir ett efteråt.
Det väntar ett efteråt på oss alla. Allt är förgängligt. Allt försvinner. Hur förmå stanna i det flyktiga ögonblicket, stelna tillfälligt i det?
Åter mot det Sverige som alltmer påminner om det DDR som liksom sjönk ned i ett hål och försvann. Men ändå, nästan så jag måste tänka: Muren raserades aldrig. DDR upphörde inte. Bytte bara namn. I detta "efteråt".
DDR-andan går som ett spöke genom samtiden. I Sverige.
Tschüss Berlin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar