Tillbaka till ett bättre Sverige

”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad.” Per-Martin Hambergs ljuvliga visa om den lilla, orörda staden i allas våra blågula hjärtan. Nostalgiskt skimrande som en pärla längst därinne i det förgångnas dimmor. 

Att längta till i Det Nya Sverige som av staten deklareras vara "mångkulturellt".

Äntligen åter i Lisch, eller Lidköping som utifrån kommande säger om den lilla, idylliska staden invid mäktiga Vänern. Länge sedan vi var här. Alltför länge. Den förbaskade coronan - syndafloden i form av ett dödande virus - har satt käppar i hjulet. 

Bara att ligga lågt och hålla avstånd. Social distans påbjuden från centralmakten. Eremitliv idealet. Bunkra mat när solen knappt hunnit gå upp. Om man tillhör en fredlös "riskgrupp".

Nu dags för gamlingarna att våga sig ut på en längre tur. Vi bara måste ta oss utanför länsgränsen. Pausa hos Dinners utanför Arboga och sträcka på benen, som vi alltid gör. Känna glädjen över att återse Kinnekulle vid horisonten. 

Jag packade ned några munskydd. Di lärde tvistar om hur bra eller dåligt det är med sådana. Nå, en psykologisk eller påminnelseeffekt har definitivt skyddet. Det har jag observerat i butiker. Jag är tämligen ensam om att hasta med munskydd mellan gondolerna. 

Räcker det inte med munskyddet, fäller jag ut promenadstaven. Den fungerar utmärkt som bortmotare. 

Och jag måste träna med munskyddet. Efter en stund besvärar det, känns varmt och instängt bära det. Inför den Berlinresa som bara skall och måste bli av krävs träning. SAS, där jag har en voucher och därför reser med dem, kräver munskydd ombord under flygturen. 

Och det krävs munskydd i tunnelbanan och butiker i Europas hjärta. Risk för dryga böter annars.

 I spannet 50 - 500 euro. Men jag avser vara laglydig. Bara jag får komma till den stad jag älskar mest av alla. Hotet om en andra epidemisk våg har dock tyvärr börjat mullra.

Återigen den varma känslan av att resa tillbaka till det Sverige som en gång var, när vi betrampar Lidköpings trivsamma gator. Ett bättre Sverige. Inget snack om den saken. Men Garströms fordom så omtalade konditori lockar oss inte längre. Inte samma kondis.

Numera är det Rådhuskonditoriet som gäller. Eller Rörstrands servering. 

Asplunds konfektion, butiken överbelamrad med damkläder, ligger kvar där den skall. Den röda neonskylten intakt. Bara en sådan sak.

Jag kikar efter grabben som föddes med segerhuva och bandyklubba, Christoffer Edlund. Villa har nämligen värvat honom. Efter en Rysslandssejour. Mannen som öser in mål så det står härliga till. 

Villa blir inte att leka med i vinter heller. Publik på läktarna eller icke. Men Villas hemmaborg utan publik? Lika tomt som i en genomsnittlig riksdagsmans huvud.

Nä, det går bara inte! Villa som brukar ha fullspikat - varenda hemmamatch. Kokande hall. En atmosfär som i ingen annan arena i det med allvarliga ekonomiska problem kämpande bandysverige. Ta bara det trista ismagasinet i Sandviken, där SAIK lirar. 

I bästa fall ett tusental tillknäppta supportrar på läktarna. Likvakans förlamande stämning mellan ljuden från isen. 

Stadt i Lisch bebos för första gången. Absolut värt att pröva. Granne med Läckö hotell. Under flera år stamlogi.  

Bild: Gamla Rådhuset i Lisch. 

Vita bergen måste vänta

Vi tilltalar varandra ”Broder”. Men inga biologiska band mellan oss. Själsbröder. Tillsammans har vi kläckt ett nytt begrepp: samflanera. Vilket vi plägar göra åtminstone två gånger per år. I Vita bergen på Söder i Stockholm. Nu under coronan skjutet på en oviss framtid.

Vi brukar slå oss ned och filosofera på en bänk i Vitabergsparken, där Carl-Anton (har han ett efternamn, eller är det som med Cher?) ledde musikunderhållning. Från en scen som sedan länge, upprörande för att inte säga skandalöst ur ett kulturhistoriskt perspektiv, är riven. 

Jag minns när Cornelis var en av gästartisterna. Det måste ha varit i slutet av hans liv. Han gick bort 1987. Tunn och märkt av sjukdomen intog han tiljorna med sin gitarr. Fryntlighet och korpulens borta.

Men oklanderligt proffsig och säker när han framförde balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind. Nå, han tappade en vers. Kanske strök den. Fullkomligt otänkbart framföra denna visa i dessa hetsens dagar. Pedofili, skulle pk-horden vråla. Kvinnoförakt. Bannlys, bannlys!

Kompositören Carl-Anton. Liksom för många ord intryckta i varje rad. Måste sjunga fortare vid slutet av varje rad, för att få dessa att glida in i ackompanjemanget när visorna framfördes. Man satt som på spänn. Skulle han lyckas?

Men den kylskåpskalla filen och de gula maskrosorna har han skänkt evigt liv. Liksom doften av tjära. Svensk sommar - som ingen annanstans på jorden. Att längta till. 

Broder Hasse och jag har känt varandra sedan mitten på 90-talet. Det började med ett anrop från Hasse. Han skulle författa en uppsats i ämnet Idé- och lärdomhistoria vid Stockholms universitet. Om medborgarlön. Jag sände honom mina böcker. 

Därefter har vi hållit kontakt. Hasse är astrolog. Seriös sådan. Ingen veckotidningscharlatan. Minns att astrologi en gång i tiden var ett av huvudämnena på Sorbonne! De kända naturvetarna, universums uttolkare, var alla astrologer. Fattas bara annat. 

Jag är våg. Inte hade jag funderat särskilt mycket på det. Men i och med Hasse vet jag bättre. Ett luftburet tecken. Förpliktigar. Att vara stolt över. I gott sällskap. Zlatan. John Lennon. Inga dussinfigurer. Nu förstår jag svårigheten livet igenom att umgås med icke-kompatibla tecken. 

Hasse har bett om min födelsetid, klockslaget, för att kunna göra en ordentlig analys av mitt öde. Men jag vet den inte. Jag har heller inte försökt ta reda på den. Kanske fruktan inför vad Hasse skulle kunna se med hjälp av detta. 

Människor som anlitat honom har förbluffats av hans träffsäkerhet. 

Häromdagen fyllde Hasse sextiosju. Han är snart ikapp mig. Måtte vi få många fler samflanerandets fria samtal i Vita Bergen. I värsta fall med rullatorer. Själsfränder, som sagt.

Bild: Samflanerandets område. 

SVT som nordkoreansk statstelevision

Utan att vara tillfrågad är jag med och betalar SVT via skattsedeln. Licensen är ju avskaffad. Tror det var den där miljöpartisten (de ställer bara till elände, grönfinkarna) Bah Kuhnke, okunnig som få andra statsråd och det vill sannerligen inte säga litet, som såg till det. 

Innan hon drog till EU-parlamentet och de riktigt stora köttgrytorna.

Jag saknar licensens spännande dagar. När lömiga kontrollanter i keps, grå överrock och med antenner fullt synliga smög runt för att avslöja smitare. En gång ringde det på hemma hos oss i Upsala.

Min dåvarande hustru öppnade oförsiktigt - det kunde ju vara Jehovas vittnen eller spritdoftande boknasare - utan att först se efter vem som stod utanför dörren: - Vi är här för att höra om ni betalt licensen. Hustrun: - Det vet jag inte. Det där sköter min man.

Elaka tungor påstod att kontrollen bara var för syns skull. För att skrämma licensskolkarna. Inte vet jag. Teknisk idiot som jag är. Men pirrigt var det. De kunde dyka upp närsomhelst, de däringa kontrollanterna. Men licensen kunde man skippa att pröjsa.

Det var då, det. Med riktiga journalister anställda på SVT - Radiotjänst som det hette för - som utförde sitt kritiskt granskande jobb. Nuförtiden bärs verksamheten upp av ideologiproducenter med uppdrag att försköna verkligheten.

Verkligheten i spåren av en vansinnig, ansvarslös migrationspolitik. 

De till journalister förklädda statstjänstemännen följer en pk-impregnerad code of conduct: https://web.archive.org/web/20170722155433/https://www.svt.se/svts/article5391394.svt/BINARY/Sverigespegling%20på%20SVT%20Nyheter.pdf

Snaggen reste sig på mig när jag uppmärksammades på detta dokument. Men blir jag egentligen förvånad? I ett värdegrundsimpregnerat land?

Dessa rader rann till när jag häromaftonen med ett halvt öra ofrivilligt lyssnade till ett nyhetsankare i Rapport som läste upp att Sverige klarat sig bättre ekonomiskt än andra europeiska länder under pandemin. Hur då bättre? Vilka indikatorer? Det fick vi inte veta.

Och det är inte första gången detta sker. Att de på SVT likt tv-hjon i diktaturer sitter och läser rakt upp och ner något som gynnar och stärker staten. Kunde vara Nordkorea. I detta fall med förmedlandet av obearbetade bulletiner direkt från Rosenbad. 

Magdalena Andersson torde ha smilat belåtet. Sossarnas kampanjstrateger gnuggat händerna. Rena propagandan på bästa sändningstid. 

Och för denna ideologiproduktion betalar jag skatt utan att ha något val. Kunde det inte vara som med kyrkan, möjligt att lämna SVT? 

Torkat blod luktar inte i skuldens land

https://www.berliner-zeitung.de/politik-gesellschaft/der-junge-ss-mann-auf-dem-wachturm-und-frage-der-schuld-li.94382

17 år gammal inkallas han. Skickas till koncentrationslägret Stutthof utanför dåvarande Danzig. Placeras i ett vakttorn. Med uppsikt över lägret.

Nu har myndigheterna, efter alla år, letat rätt på honom. I dag är han en mycket gammal man på över 90 år. Men när han begick sitt "brott mot mänskligheten" var han således blott 17. Därför ställs den gamle mannen inför en ungdomsdomstol. 

Det kan tyckas smått absurt. Men sådan är tysk lag. 

Numera räcker det med att man var på plats för att man skall kunna rannsakas. Utan att man direkt var involverad i plågandet av eller mordet på lägerfångar. Det krävs inte mer än så,  närvaro. Ett känt exempel Oskar Groening, bokhållare i Auschwitz med kontorsplacering. 

Mest kända fallet kanske Ivan Demtjuk från Sobibor. Han forslades till rätten flera gånger om. Innan man kunde döma honom med hjälp av ålderstigna, inte helt glasklara ögonvittnen som påstod sig sett honom på plats i koncentrationslägret. 

Minst en gång bars han in på bår i rättssalen. Men dömas skulle han. Utan nåd. 

Nåväl. Låt gå för det. Det räcker med att man var på plats för att straffas. Men var skall gränsen dras? Osökt tänker jag, parallellen givetvis hiskelig, på människor som bevittnar pågående misshandel utan att ingripa. Medskyldiga till brott? Dömas för feghet?

Den forne vakten i tornet, den unge pojken, var ingen övertygad nazist. Hade han vägrat att tjänstgöra, hade han ställts inför militärdomstol och dömts till döden. Vad borde han ha gjort? Vad hade du gjort i hans ställe?

Säkert kommer han att dömas. Till ett milt straff. Om inte hälsoskäl åberopas. Mäktiga judiska organisationer trycker som alltid på att ingen skall slippa undan. Ingen enda. Hur gamla och skröpliga förövarna än är. Och den tyska, skuldtyngda staten har bara att "leverera".

Artikeln från min dagliga morgontidning BZ släpper inte sitt grepp om mig. Det känns nästan olustigt, jag kan inte låta bli att spontant känna så, med denna tyska skuldbearbetning som aldrig upphör. Till vilken gagn? Det kollektiva såret läker inte, det tillåts inte. 

Det rivs ständigt upp på nytt. Med idog hjälp av medier och tv-serier. Hitler är därtill ett säkert kommersiellt kort. Om publiksiffrorna sjunker i en tv-kanal, bara att slänga in ännu en dokumentär om Tredje Riket och de stiger på nytt. 

Boken Er ist wieder da (2012), om hur det kunde tänkas bli om Hitler skulle återuppstå i dagens Tyskland, blev en gigantisk försäljningssuccé.

Olustigt tänka att blott en bråkdel, en försvinnande liten del, av de forna lägervakterna bestraffades. Även de som betjänade dödsfabriken Auschwitz-Birkenau. 

Däremot övervintrade många höga nazister och besatte toppositioner i efterkrigstidens Västtyskland. Till och med nära den allra högsta statsledningen, där kanslern finns. Som om inget hänt. Samtidigt som denazifiering pågick. Torkat blod luktar inte. 

På Facebook är jag vän med Bettina Röhl. Porträttlik dotter till kvinnan som förklarades som "tyska statens fiende nummer ett", Ulrike Meinhof. En av drivkrafterna bakom Röda armé-fraktionens (RAF) våldsamma framfart var just nazisters bekväma övervintrande. 

Återigen. De stora fiskarna går fria. De små däremot slipper inte undan. 

Ansiktslösa minnen

Den spanske filmaren och författaren Fernando Arrabal (bilden) berövades sin far som under inbördeskriget i Spanien ställde sig på republikens sida och straffades av Francos fascister med ett mycket långt fängelsestraff. Därefter försvann han spårlöst, gick upp i rök.

Fernandos mor och mormor gjorde, av skäl som jag omedelbart inte kan redogöra för, allt för att pojken inte skulle påminnas om den försvunne fadern. Inga fotografier på denne förekom i hemmet. 

Fernando skulle uppenbart icke utsättas för risken att fastna med blicken i foton på fadern och saknad därmed väckas. Utan det skulle låtsas som om fadern aldrig existerat. 

Hans enda konkreta minne, han nedtecknar det i en bok vars titel jag inte kommer på fast jag citerat det i en av mina egna böcker, av fadern utspelar sig en soldränkt dag på stranden när fadern och sonen dröjer tillsammans i den heta sanden. Sonen är inte gammal. Blott några år. 

Faderns ansikte kan han inte framkalla långt efteråt när minnesbilden genereras - eller om den bara dyker upp så där som dylika tenderar att göra. Vare sig man vill eller inte. Minnet är ett nyckfullt fenomen.

Den ljuvliga känslan av samhörighet, när fadern försiktigt och ömsint rör vid hans ena ben, den har aldrig gått sonen förlorad. 

Beröringen är allt.

Den kan tyckas mager men är en av de starkaste och vackraste bilder jag vet som fångar relationen mellan far och son. Kanske kan det räcka med ett kort ögonblick på en solvarm strand? Varför likt en bokhållare räkna dagar och år? 

När det är intensiteten som är det avgörande.

Vad minns vi av dem som stod oss allra närmast? Röster? Tonlägen? Ansikten? Ord? Klarar vi oss utan fotoalbum? Jag har ett sådant i mitt förvar. Det varken doftar eller ljuder. Tyst och tillknäppt står det bredvid mig när jag sitter i min gröna fåtölj och skriver. Liksom avvaktande. 

Som svarslösa gravstenar på en kyrkogård under förgänglighetens vind. 

Minns vi våra allra närmaste som avskilda från oss och att betrakta liksom på avstånd - eller är minnena relationistiska på ett tätt liggande sätt? Vi lever ju våra liv inneslutna i relationer. 

Det finns inget liv utanför dessa. Fråga en psykoterapeut. Relationen är den minsta beståndsdelen. 

Dem vi älskar lämnar oss. Det ödet undgår vi icke. Men de flyttar in i oss och stannar kvar som det terapeuterna kallar inre objekt. Där fortsätter de att beröra och frammana känslor. De gör oss sällskap på vår fortsatta livsresa. 

Vi kanske inte behöver några ansikten.

Arrabal lämnade i en mening aldrig den solbelysta, spanska stranden. Den övergående stunden där med fadern. Hans ömsinta hand.

Två främlingar klev ur bilen

Ståupparen:

- Någon i publiken från Torsåker?

En person räcker upp handen.

- Då är vi släkt.

Fredagsmiddag på Gästis i Torsåker i Gästrikland. Efter en snilleblixt. Måste hitta på något nytt matställe att ta oss till. Som vi aldrig förut frekventerat. 

Nationsarresten har snart förvandlat oss till experter på denna region. Det känns som om vi varit överallt och botaniserat. Det känns också som att jag kan den här regionen nu. 

Berlin! Danmark. När kan jag packa trunken? Den förra håller dörren öppen. Karantänen borttagen för inresande. Det senare landet lider av svår pandemineuros med blågula förtecken. Agerar förvirrat och motsägelsefullt.

I Torsåker, runt fem mil från Gefle, återfinns Elov Perssons kråkslott. Han som tecknade Kronblom. Jag tror att Perssons barn tagit över efter fadern, låtit Kronblom fortleva. 

Denne avslappnade Kronblom som helst intar viloläge på kökssoffan, kan inte stava till "utmattningsdepression". Och det ser så himla skönt ut! 

En apart figur i blåställens fabriksland. Där man obönhörligt förväntats göra sin plikt - arbetslinjens påbud. Den som icke arbetar, skall icke äta. Kronblom, att varna för: - Du sköter dig väl och hugger i! Du är väl inte som Kronblom!

Från Torsåker härstammade författaren Per Agne Erkelius. Nuförtiden litar jag inte på mitt minne som förut. Mitt inre, välfyllda referensbibliotek inte längre lika tillgängligt. Men jag har ingen lust att googla för att säkerställa hans bakgrund. 

Jag tror dock bestämt att hans far var fotograf i Torsåker och att Erkelius har skrivit en läsvärd bok om honom. 

När jag bokat bord, satte genast min som alltid livliga fantasi igång och producerade orosbilder målade med de grövsta fördomar om lantisar och rednecks. Hur klär vi oss? Kommer de att märka att vi är utombys? Herrskap från Gävle? 

Min mammas morfar Edvard lämnade aldrig Sandviken. Tillfrågades en dag av en nyfiken arbetskamrat som inte kunde hålla sig längre: - Ska du inte åka in till Gävle och titta?

- Vad ska jag dit och göra?

När vi jagar upp oss inför aftonen där ute på landsbygden, fjärran urbanitetens neonljus och skyltfönster, är det lite som den där filmen med Spencer Tracy, om främlingen som klev av tåget. Rakt in i ett hotfullt fiendeland.

Kommer det alkoholindränkta sorlet att avstanna när vi stegar in på gästgivaregården, blickarna riktas likt vassa pilar mot oss? "Vad har dom där här att göra? Är dom såna där avståndskontrollanter?"

Nå, allt blev till största belåtenhet. Vänligt bemötande. God mat, ordentliga portioner som mättar. Rimliga priser. Lokaler med atmosfär. Kul drinklista med namn som "Åstjärns Pikkalurven". Inget för Stureplansjollpettrarna. 

På hemväg får jag för mig att Anders Eklund, detta monster i människohamn, hade något slags koppling till Torsåker. Googla? Nä, jag släpper det. 

Fallet Gunnar Sandelin

Karl Marx drev kategoriskt tesen i sin samhällsteori att överbyggnaden, som han kallade det, speglar det han benämnde basen. Viktigaste förklaringsfaktorn, den tyngsta byggstenen i hans samhällsanalys utgör denna bas: närmast produktionsförhållandena. 

Överbyggnaden, dit vi kan räkna idéer och värderingar, utgör ingen egen, suverän instans.  Den kan i och för sig äga en relativ autonomi, men den beroende relationen till basen är obrytbar. Den senare determinerar ytterst vad som sker i överbyggnaden.

Om vi för tydlighetens skull lånar Marx dualistiska uppdelning i bas och överbyggnad men översätter och tillämpar resonemanget på dagens Sverige. Vad kan vi fylla termerna med för innehåll? 

Till att börja med identifiera vilken betydelse som kan inläggas i basen, den samhällsutvecklingen avgörande. Vilket i detta fall inte är produktionsförhållandena. 

Jag är medveten om att mitt påstående - en arbetshypotes - inte är självklart, utan kan diskuteras. Säkert skulle mer än en lyfta fram ekonomin - och i dess spår socioekonomiska villkor. Vänsterpartister brukar ensidigt fokusera på det senare. 

Vi kan konstatera en starkt förändrad befolkningssammansättning. Däri ett radikalt ökande inslag av utifrån kommande. Alltfler muslimer som permanent befinner sig på svensk mark. Tendens till islamisering med kvinnoförtryck, våldshyllningar, sharialagar och moskéer.

Heterogenitet ersätter det homogena Sverige som jag och många andra med mig växte upp i. Parallellsamhällen har etablerat sig. Främmande, fientliga livsformer och hedersbegrepp söker utmanövrera de hävdvunna svenska.

Vilken överbyggnad svarar mot, "speglar", denna samhällsbas? Flitigt förekommande termer som värdegrund, rasifiering, etnicitet, identitet och representativitet blir i det, av Marx influerade, dualistiska perspektivet högst förklarliga.

 De kunde inte finnas utan sin bas. De dyker inte upp ur tomma intet. De behöver sin sociologiska mylla för att frodas.

Kortfattat kan man, därefter, sammanfatta vad som hänt i överbyggnaden, det vill säga den allvarligaste konsekvensen: Det offentliga samtalets avsked till argument och dialog. Ställningstaganden och positionering är vad som gäller. 

Man är för eller mot. Emotioner i stället för intellektualitet. Hets i stället för reflektion.

Häxjakt och mobbfasoner i sociala medier. Fenomenet deplattformering förekommer. Ett annat ord för yrkesförbud. Ett fenomen vi förknippar med totalitära samhällssystem.

Att försöka föra ett i ordets bästa mening förnuftigt samtal, där det lyssnas och sansat övervägs, blir omöjligt. Samtalet vulgariseras, förfulas och förvandlas till ett icke-samtal. De talande exemplen kan mångfaldigas.

Inom företagsekonomin använder man som metod case studies. Fallstudier för att illustrera teoretiska resonemang. Eller för att konkretisera och belysa. Man borrar sig ned i det enskilda fallet för att utvinna betydelser. 

Journalisten Gunnar Sandelin (bilden) har jag känt sedan 90-talet när han tecknade ett porträtt av mig inför att jag skulle medverka som krönikör i dåvande SSR-tidningen. 

Sandelins gärning som journalist har präglats av ett idogt sanningssökande. Noggrannhet. Faktaunderbyggnad. Källkritik. Han gjort det som andra journalister inte gjort. Men som de naturligtvis borde ha gjort i stället för att uppträda som megafoner och ideologiproducenter. 

Sandelin har utgjort det stora undantaget bland journalister. De andra har agerat som maktens pipor och samhällsbärare. Tjänat det bestående. Icke minst SVT, statstelevisionen. Därigenom har en offentlig lögn odlats, verkligheten fördunklats. Tilltron till medierna har underminerats. 

Kritiskt, nota bene alltid med ordentligt på fötterna, har Sandelin granskat den förda migrationspolitiken med dess förödande implikationer. Sandelin måste därvidlag lyftas fram som ett journalistiskt föredöme. 

För detta har han, paradoxalt som det kunde tyckas, tvingats betala ett mycket högt pris. Svartlistats. Förtalats. Det har ljugits om honom. Han har förlorat vänner som i sin feghet vänt honom ryggen. Han har fungerat som det dåliga samvetet som inte låtit sig tystas. 

Sandelin kan liknas vid stenen i den glappande blågula skon. 

Han kan användas just som ett case som berättar mycket om, avslöjar vad som hände i överbyggnaden i vårt land. Genom Sandelin blir den förskjutning som skett i det offentliga samtalet begriplig. En förskjutning som skadar demokratin och rättssamhället. 

I september mottager han i København det danska Trykkefrihedsselskabets Sappho-pris. Ett pris som utdelas till de få som offentligt och modigt försvarar tryck- och yttrandefriheten. (En tidigare pristagare Lars Vilks.) 

Det kunde inte finnas en värdigare pristagare. Sträck på dig, Gunnar!

A och livsångesten

Jag letar fram ett tummat familjealbum, som min far påbörjade på min fyraårsdag, och låter blicken glida över ett klassfoto från realskolan, taget på skolgården till Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. 

Första halvan av 1960-talet. Höstdag. Jackorna och kapporna (några av tjejerna ser ut som tanter i förtid) tyder på det. 

Där står han i bakre ledet i central position. A. Lång och reslig. Huvudet högre än alla andra. Kanske antydan till ett undflyende leende. Han är där - ändå inte. 

Min hållning däremot dålig. Böjd rygg. Liksom ihopsjunken. Vuxit för fort, som man sa på den tiden. Beordrades till "hållningsgymnastik". Att äga rum efter ordinarie skoldag. Inte särskilt populärt, om man säger så. Men ingen chans slippa undan. 

Gymnastiklärare Karlsson, en sadist och elak jävel i mina ögon, kunde ta ut sin komplexfyllda hämnd på oss "kluvna vid halsen" som han förolämpande slängde ur sig till långa tonårspojkar. Själv kortvuxen.

Jag ser inte glad ut på fotot. Vi har stunden innan fått tillbaka ett matteprov. Jag har kört på det. Räkning inte min starka sida. Och jag är dessutom på god väg mot skoltrötthet. Motivationen sjunker för varje lektion. 

Jag längtar ut och bort från den grå och trista vardagen. Snart skall vi dra igång rockbandet. Det blir ett andningshål. 

Hur många av alla sjuttioplussare, vid dags datum, på fotot som fortfarande är i livet är mig obekant. A är det inte. Inte sedan väldigt länge. 

Jag tror inte att A tog realexamen. Inget minne av det. Han fortsatte i varje fall inte på gymnasiet.

Flera år efter min studentexamen stöter vi ihop på en gata i Upsala. Växlar några ord. Glömt vad han sa att han jobbade med. Tror det var på Bullret (Ulleråker). Lätt få jobb där. 

Allra sista gången vi träffas är på tåget mellan Gefle och Upsala. En söndagseftermiddag. Jag reser tillsammans med mina barn, fortfarande små. Vi har besökt min mor i Sandviken. 

A är svårt bakrusig. Frågar om jag kan rekommendera något bra ställe i Upsala där han kan få sig en rejäl återställare. Han är svettig och skakig. Spriten har slagit sina klor i honom. Släpper inte greppet. 

A återvände till staden i skuggan av Verket. Slog sig permanent ned i föräldrarnas sommarstuga invid Storsjön. Isolerade sig. Där slutade hans korta, olyckliga liv. Med ett rep. Fadern överlevde honom med många år.

A dyker upp i mitt minne när jag läser Carina Håkanssons Terapeuten. Om den dynamiska psykoterapins befriande förmåga. Jag finner inte, kanske missat dem, namnen Søren Kierkegaard och Rollo May i hennes bok. 

Dessa båda skrev om ångesten som något positivt. Särskilt psykoterapeuten May. Även om den är hemsk att befinna sig i. Uthärda. Men den vittnar. Vi kan fördjupa vår självinsikt om vi orkar lyssna till vad den försöker att säga oss. Den är en insiktsbärare. Men plågar. 

Inte vet jag om A försökte lyssna eller någonsin sökte terapi. Den livsångest han bar med sig från Bruket förtärde honom. 

En efterlängtad bok i KBT-tider

Jag läser Carina Håkanssons (bilden) självbiografiskt färgade och mycket sympatiska bok Terapeuten: Om levd erfarenhet och profession (Studentlitteratur 2020 - med ett trist, intetsägande omslag som för tanken till en gammaldags patientjournal). 

Boken frontrapporterar från hennes mångåriga erfarenhet av dynamisk psykoterapi.

Seriös terapi - som jag tillspetsande brukar säga. Jag avser återkomma om boken, som jag har svårt att lägga bort, icke minst genom fängslande fallbeskrivningar, när jag väl har läst klart.

Håkansson är ytterst skeptisk, baserar det på gedigna egna erfarenheter, till diagnoser och medicinering (psykofarmaka). Alldenstund perspektivet på psykisk ohälsa inte är relationistiskt. 

Utan när det snävt fokuseras på den enskilde individen och appliceras biokemiska förklaringsmodeller. 

Ett reduktionistiskt perspektiv på människan, inhumant vågar jag påstå. Torftigt, livsförnekande. Beskärande den rika, mångsidiga individen. 

Diagnoskulturen, uppburen av "professionella hjälpare", har allvarligt fått fäste i vårt samhälle. (Lästips: Wolfgang Schmidbauer.) Minns alla bokstavskombinationer som vårdslöst klistras på barn. "ADHD" och allt vad de heter. 

Till saken hör att det går mode i diagnostiserandet. Ena dagen "Asperger". Nästa dag något annat.

Efter diagnos vidtar medicinering med risk för allvarliga biverkningar. Stigmatisering. Barn som tvingas axla en skuld som inte är deras. (Lästips: David Coopers provocerande Död åt familjen.) 

Jag glömmer aldrig min tid, den sträckte sig från och till över flera år, som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus utanför Upsala. Hur än patienterna betedde sig, blev det fel i ”vårdgivarnas” ögon. Och symtom på psykisk sjukdom. 

Aldrig någonsin att ett handlande från en patients sida kunde vara adekvat. Det var som en ond cirkel, omöjlig att bryta. 

Var en patient inlagd stillsam och tillbakadragen, förklarades densamma "deprimerad" eller "autistisk". Talade en patient osammanhängande eller oklart, var denne "psykotisk". Eller "schizofren". 

Det senare vanligt att det häftades på "bråkiga" kvinnor. Styrktes av journaler som jag läste fast jag inte fick. Klassperspektivet hade också varit intressant att beakta. Psykiatrin som politik och maktutövning. 

Protesterade en patient, med rätta och fullt fog, mot hur illa denna bemöttes, var patienten agiterande. Måste därför pacificeras, tas ned. Spännbälten fanns tillhands för att oskadliggöra "trilskande" patienter. 

Medicinering med psykofarmaka, och det jag inte tvekar att kalla personlighetskränkande övergrepp, var de ”metoder” som stod till buds. Elchocker förekom, en bestialisk 

”behandlingsmetod”. Med svåröverskådliga följder. 

Diagnoser utfärdades av vitrockade psykiatriker med begränsad utbildning i psykoterapi. Och de avfyrades snabbt, efter kort kontakt med patienten. För att "behandling" omedelbart skulle kunna sparkas igång. "Effektiv" sådan, för patienten att "svara på". 

Resultatfascistisk, har jag kallat tankefiguren. 

Håkansson är så klok. Önskar att fler var som hon i dessa KBT- (som man numera till och med erbjuds online) och neuropsykiatrins tider. 

Jag orkar inte än en gång till höra i Aktuellt eller Rapport: "Nu är schizofrenins gåta löst! Neurologer har funnit dess endogena orsak." 

 

Även Arpi kan bli tjatig

https://www.svd.se/tankeviruset-som-infekterar-vastvarlden

Ännu en gång den flitige Ivar Arpi (bilden) i Svenskan. En omistlig röst i det vulgariserade, offentliga samtalet i Sverige. Han vägrar ihärdigt att jama med i den alltmer antiintellektuella, affektionsladdade kören som tar sig otrevliga, mobbliknande uttryck i sociala medier. 

Och det stannar inte därvid. Deplattformeing är ett ord som vi numera lärt oss vad det betyder. När det strävas efter att tysta oliktänkande. Frånta dem yttrandeplats. 

De goda, som de själva uppfattar sig, uppvaktar därtill arbetsgivare för att beröva de, enligt de goda, misshagliga individerna deras utkomst. Siktar på att de skall förses med yrkesförbud. De goda stoppar föreläsningar. En av dem som råkat ut för detta Kajsa Ekis Ekman.

Agerar repressivt, jagar med munkavle och bannbulla, gör även de som kalla sig "vänster" och anser sig "progressiva". 

Glöm yttrande- och åsiktsfrihet! Fråga dig själv vad som är "rätt" och "korrekt". Känn efter vart opinionsvinden för dagen blåser. Var försiktig med dina ord. Men det gäller inte alla.

En sådan som Henrik Schyfferts sambo, jag minns inte hennes namn men det spelar mindre roll, kan ostraffat vräka ur sig ”kukhuvud” och annat vackert om Alexander Bard. Efter att han hade uttalat sig ”oförlåtligt” om att alla borde försörja sig själva och stå på egna ben. 

Även människor med svart hud. Självklart, kunde det tyckas. I arbetslinjens Sverige. Och där det heter från socialdemokraterna: Gör din plikt, kräv din rätt. Men inte självklart för Schyfferts sambo. Och hennes gelikar. Bard är ett kukhuvud och en rasist. Allt som behöver sägas.

Alla försök till kritisk granskning och ett meningsfullt samtal blockeras. Häxjakt och verbal 

stenkastning ersätter argument och dialog. Det blir alltmer olidligt att leva som en tänkande varelse i Sverige.

Så Arpi behövs. Absolut. Tack för honom. Men även den bäste kan bli tjatig och onyanserad. När han använder termen ”postmodernism” på ett svepande sätt. Och drar med många namn i det grovmaskiga nätet. Som enligt Arpi skadar och bör undvikas. "Tankevirus", skriver han.

En av dessa fransmannen Michel Foucault. Inte skulle jag kalla honom ”postmodernist”. Foucault som, inspirerad av Nietzsche, skrivit om disciplinering. Historiskt studerat hur disciplineringen som fenomen utvecklats. Mot ökad självdisciplinering. Skarpsinnig analys.

Det kan appliceras på dagens Sverige med dess totalitära tendenser. Människor rädda att förlora anseende och anställning lägger band på sig själva, blir sina egna övervakare. 

Nämnas måste också Foucaults sätt att analysera diskurser. Begreppet betecknar det fenomenet att vi anammar en social ordning och blir en bärande del av densamma utan att vara medvetna om det. Den smyger sig liksom på oss. 

Läs Foucault! Och Arpi, förstås! 

Det känns helt enkelt inte rätt

Ludwig Wittgenstein (bilden), som av somliga räknas till den så kallade Wienerkretsen med 1900-talets skarpaste intellekt ingående i densamma, kom i sitt filosoferande att intaga ett pragmatiskt, "vardagligt" förhållningssätt till verkligheten. 

Efter det insiktsfulla övergivandet av den gigantiska ambition han tidigare hyst: att utveckla en spegelteori. I väl definierade begrepp spegla verkligheten. 

En uttalad strävan att få begrepp och verklighet att utan ”glapp” sammanfalla. En ontologisk och epistemologisk utopi, kunde det förstås som, eller idealistisk förhoppning om man så vill. 

Kanske förklarad av en önskan att direkt "nå" verkligheten med de omsorgsfullt kvalificerade begreppen. Ord och verklighet i perfekt samklang. Inget som "blir över".

 

Wittgenstein, med ett huvud skarpare än alla andra, gav upp. Efter avsevärd tankemöda. Hans mycket omdiskuterade filosofiska verk Tractatus (1921) mynnade ut i en slutsats som inte nödvändigtvis behöver uppfattas som uppgiven.

Om det man inte kan tala, måste man tiga. Det finns sådant i tillvaron som våra begrepp, våra försök med ord, inte fångar. Tractatus - denna smått kryptiska text med poetiska inslag och mycket stimulerande - är ett verk på vägen mot en mer "sansad" verklighetsuppfattning.

Lämna det kvistiga, akademiska rummet! En pragmatisk hållning till verkligheten är tillräckligt. 

Utan tillkrånglade begreppsexkursioner. Man kan, som Wittgenstein själv var inne på, höra när man talar om något om det är rätt eller fel. Svårare än så är det inte. 

Jag begrundar aktuella exempel på brottslighet och (bristande eller utebliven) påföljd som inträffar i det jag brukar kalla Löfvenland. Det kunde också, med en alltmer desillusionerad och trött blick, kallas Det nya Sverige.

Exempel 1. Dråp på en stadsbuss i Kiruna. En ung man knivhuggs till döds av tre andra män. Samtliga afghaner. Vilket dock inte "gammelmedia" avslöjar. I vanlig ordning. 

Det må man ta reda på via "alternativa medier". Ännu en gång föds en misstanke, när man tar del av "gammelmedias" putsade brottsskildringar, om att det är utifrån inkommande som är gärningsmännen. Och man söker sig till "alternativa medier" för att få bekräftelse.

Exempel 2. Skolor satta i brand i Lund. Den ena efter den andra. Jag tror att det är så många som tolv stycken sedan mars detta år. Mordbränder. Ingen förövare gripen.

Exempel 3. Bilbränder i Gävle. De tre gripna männen, vilket deras ursprung är orkar jag inte denna gång ta reda på via "alternativa medier" men har förstås mina misstankar, döms inte till fängelse utan till skyddstillsyn, enligt GD. 

Vad med offren, de drabbade vars bilar stacks i brand? Hur reagerar de på denna flathet som öppet och ogenerat visas av den haltande rättsstaten.Och vad med den straffskärpning som Morgan Johansson dyrt och heligt utlovat? 

Det allmänna, folkliga rättsmedvetandet har inte en av sina bärare och försvarare i Johansson. Han som titulerar sig justitieminister. Och är vald av folket. 

Och så har vi Löfvens pinsamma dribblande med volymmål för migrationen och viljan till fortsatt regeringssamverkan med lilla Mp. Hans oförtäckta maktberusning. Makten till varje pris. Om så landet fortsätter att gå sönder. Skäms inte karln att inför öppen ridå så avslöja sig?

För att återgå till Wittgenstein. Det som pågår i landet, exemplen kunde mångfaldigas, känns helt enkelt inte rätt. Man hör det när man talar om det. Det känns snarast närmast fasansfullt.

Ängslan

Konstnären Erling, vän sedan många år och dessutom har vi tillsammans åstadkommit sex böcker, tecknar målande i ett mejl till mig sitt pågående liv. Den skapande människans liv - efter att ha stämplat ut från anställningen som lärare. 

Han promenerar med sina älskade två hundar i Västgötaskogarna. Läser. Skriver. Leder konstvandringar i Skövde. Det senare öppnar för Erling som uppskattad pedagog och konstförmedlare. 

Ett gott liv. Det blir min spontana reaktion. Kunde man önska sig något mer? Ett liv som gynnar en balanserad sinnesstämning. Från Erling utströmmar harmoni och tillförsikt. Ett behärskat lugn.

Jag strävar själv efter att leva ett liv som Erlings. Dessvärre än så länge utan hundar. Jag läser. Skriver. Promenerar. Lägg till ett flitigt serietittande i tv eller datorn. Jag titulerar mig själv seriekoordinator. Många serier blir det, jag lovar. På Netflix. SVT Play. Acorn. HBO. C More. 

Serierna kräver sin uppmärksamme man. Ständig bevakning och spaning erfordras. Nya serier dyker ju upp hela tiden. 

I min morgonbön ber jag varje dag om det viktigaste av allt: att få vara frisk. I aftonbönen tackar jag varje afton för att jag ännu en dag har fått vara frisk. 

Inget självklart. Döden har, i kräftans gestalt, strukit förbi mig med den kallaste andedräkt. Och den som står mig allra närmast har drabbats, om än inte livshotande. Men orosframkallande.

Jag har lärt mig att ta inget för givet. Latent ligger en rädsla som jag försöker hantera: en rädsla för att det olycksbefriade, fredade livet inte skall bestå. Runt hörnet lurar något obestämbart som förstör det. En annalkande katastrof.

Dessa förskräckliga virustider läser jag om böcker jag har läst för länge sedan. Just nu Göran Norströms (fotot ovan) Bilden (1984). Norström, född i Sandviken, var ett tag kulturredaktör jämte Björn Widegren på Gefle Dagblad    . 

Huvudpersonens pappa i boken plågas av ängslan och tar valium. Jag vill minnas att Norström framställde i en annan bok, Glasburen, sin egen ängslan. Hur den åt honom. Kapade åt sig ett stort utrymme. Riskerade att förlama den ängslige, knipa all energi. 

En annan sandvikare, Per Gunnar Evander, använder ordet ängslan i sin bok Berättelsen om Josef. Fabriksarbetaren Josef i boken rids av denna egendomliga känsla. Den lösgör honom från kollektivet. Ängslan ensamgör honom.

Kanske är det ängslan jag känner? Inte rädsla, den rädsla som urholkar själen, och som den tyske filmkonstnären Rainer Werner Fassbinder gjorde sin bästa film om. Kanske är ängslan något alla manliga författare som kommer från Brukets Sandviken är förtrogna med? 

Utan att kunna reda ut varför. Men kanske därför vi blev författare? Frågor utan svar.

Nå, jag gläds med min vän Erling att han lever ett gott liv. I skrivande stund. Se där. Reservationen. Förlåt. 

Våldet granne med värdegrunden

Vi skulle inte först och främst vara svenskar som tiger för att inte utnyttjas av främmande makts lömiga spioner. Vi skulle, framförallt, i själ och hjärta vara svenske, uppmanade statsminister Per Albin Hansson det blågula folket. 

När världskriget rasade utanför vår dörr. Våra grannar ockuperades. Läget hotfullt för Svea  rike. 

Hur är man då, vad är kännetecknande för just det svenska - och i detta speciella sammanhang? Frihetskärlek, viljan att värna vårt oberoende centrala värden i det svenska varandet i världen och som Per Albin, väl förtrogen med folksjälen, appellerade till. 

I dag kunde ingen som Per Albin tala om det svenska utan att den mobbliknande stormen skulle bryta loss i sociala medier. Det skulle hojtas om diskriminering, provokation mot BLM, statyvandalerna rycka ut, de tanklösa affektionerna svalla, skyltfönster krossas. Ja - herregud.

Möjligtvis SD - som ju till och med har "Sverige" i sitt partinamn och menlöst brukar tilltala oss "Sverigevänner" - men de verkar ju numera vilja krypa in den stora kompromissvärmen. Allt för att få hänga vid köttgrytorna. Parlamentarismens pris måste betalas - inget parti slipper undan. 

I Sandviken sade vi inte gäster, vi sa att vi skulle ha främmande när det bjöds till kafferep med sju sorters kakor eller middag med slottsstek och inlagd gurka. 

De som utifrån strömmat in i vårt land är oss per definition främmande. Levnadsmönster som är oss främmande. Kvinnosynen. Böneutrop. Totalt främmande. Inget att skämmas för att vi upplever det så. 

Det främmande skär sig ju mot det bekanta och invanda. Det trygghetsskapande och solida. 

 

Vi är varken rasister eller främlingsfientliga, försök inte med det nedsolkade kortet. Men vi förhåller oss avvaktande och distanserande (populärt ord dessa dagar, som bekant) gentemot det som är oss främmande, det är den hävdvunna hållningen. Inte ett dugg konstig. 

Ty, vad är man annars? Om man inte uppfattar något som främmande. Fullkomligt rotlös och utan inre kompass. 

Ett samhälle kan inte byggas på det som dessa dagar uppfordrande heter värdegrund - och som prackas på oss överallt utan att vi tillåts kritisera det. Ett historielöst skapat, ideologiskt fenomen. 

Endast under historiens långa tid kan, och måste, tillhörighet och anknytning växa fram. Samhällets grundläggande, homogena anda. 

Det är myllan vi står i. Vi kan inte bygga ett samhälle värt namnet på en politiskt uppifrån bestämd och framkommenderad värdegrund. 

Relativisering och identitetslöshet, heterogenisering och splittring, följer i den konstgjorda värdegrundens spår. Det som Ronald Laing på individnivå benämnde ontological anxiety. Att sakna fotfäste i tillvaron. Ur detta gror våld. 

Våldet är granne med värdegrunden.