En efter en och allt tristare blir det

Det redan glesa ledet fortsätter obönhörligt att glesna. Sven Stolpe. Sven Delblanc. Lars Gustafsson. Och nu Jan Myrdal. Jag läser dödsrunor över den sistnämnda i Folket i Bild/Kulturfront, Aftonbladet och Expressen. 

Nota bene, samtliga författade av män. Inga yngre sådana. Om detta kunde man spekulera, det avstår jag ifrån. 

Konstaterar vänligheten i runorna, kanske som det förväntas vid dödsfall. Men inget som Myrdal oreserverat  skulle uppskatta. Vänlighet luktar gärna falskhet. Och snart kanske gamarna träder till. När den döde inte kan gå i svaromål. 

Nu sover den fruktade polemikern som aldrig skrädde sina ord, klarspråk vem det än gällde. Brutalt och rakt på a´ la förebilden Strindberg, inget intrigerande bakom rygg, annars det vanliga i detta land. 

Det värsta är att det blir så fruktansvärt trist när sådana som de ovannämnda försvinner. De utgjorde sannerligen en bristvara, något sällsynt i denna samförståndets kvävande nation. Det är något väsentligt som plötsligt saknas i det offentliga rummet. Fönster som stängs.

Tystnaden blir djupt betydelsebärande.

Vad man än tyckte om Myrdal, och tycktes gjorde det mycket i hela hans aldrig stillastående liv, och hans ställningstaganden, så ofta på tvärs mot den goda smaken, så stimulerade han ens eget tänkande. 

Hans radikalt annorlunda analyser, aldrig först fingret i luften, aldrig något hänsynstagande eller inlindande, gjorde det inte lättare för en att förhålla sig till världshändelser, tjänade inte den intellektuellt lättjefulle. 

De röda khmererna i Kambodja. Massakern på Himmelska fridens torg. Man tvingades tänka ett varv till, ordentligt och kritiskt granska hans omedelbart provocerande uttalanden, problematisera sin egen behändiga ideologiska förförståelse. 

Han var nyttig för ens huvud, det huvud som behöver motstånd för att inte fastna i försanthållanden och trygg politisk hemvist.

Jag hörde honom senast våren 2019 i ABF-huset i Stockholm, under ett seminarium ägnat honom, när han en passant menade att kvinnorna haft det bra i DDR. Jag hörde honom däremot aldrig tala till försvar för dissidenterna i DDR och deras rätt till systemkritik. 

Hans försvar för förintelseförnekaren, som han förenklande och förminskande rubricerats, litteraturprofessorn Robert Faurisson, hans rätt till sina åsikter och att yttra sig, provocerade förstås de rättänkande som har klart för sig på förhand hur det är och hur man bör ställa sig i olika frågor. Utan vidare diskussion och tvivel. 

Handgripligen attackerade de Faurisson, inbjuden till Stockholm för att tala. Han skulle hålla käft, enligt de rättänkande. Basta. Knytnävsslag utdelades. 

Och så när Myrdal  medverkade i en av alternativmedias publikationer! Brunsmetning omedelbart. Strunt samma vad han skrev, det avgörande var den rysliga, icke rumsrena publikationen han medverkade i, det räckte för att fördöma. Pestflagg fram!

Läsa kritiskt vad han skrev, varför det? Som så ofta: attack mot personen Jan Myrdal, snarare fantombilden dekorerad med okvädesord och nedsättande omdömen. Enklast så. 

Hos mig stannar Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell  kvar som hans viktigaste verk. Hans idoga försvar för den illojale och refraktionäre, den illojalitet gentemot makten som  kännetecknar varje sann intellektuell. Illojalitet som ett hedersbegrepp. 

Men vi har förstås inte många intellektuella i Sverige, däremot pipor som makten blåser igenom som Myrdal skrev. Själv konfronterades jag med piporna inom högskolevärlden, tretton gick det på dussinet. 

Stora öron riktade uppåt, predikande lojalitet och underkastelse gentemot organisation och stat framför lojalitet mot profession och kritiska tänkande. Värda förakt och inget annat. 

Det blir bara tristare och tristare i detta land. 

Pandemin en ny litterär genre?

Jag har hört talas om henne förut men inte kommit mig för. Således den allra första boken jag läser av Zadie Smith, Aningar. En samling kortare essäer, vardagsnära och lättillgängliga upptäcker jag när jag väl börjat läsa. 

Stil är att insistera, enligt Françoise Sagan. Smith insisterar på ett lågmält sympatiskt sätt.

Numera läser jag med fördel e-böcker. Och denna kostade under hundringen. Inget att tveka om. 

Men ett helvete att ladda ned. Först måste ett mystifikt program som heter Adobe någonting laddas ned och det i flera, för att inte säga många led. Varje led inte glasklart vad gäller hur göra för att komma vidare. 

Som vanligt är det nära att jag svärande som en borstbindare ilsket kastar in handduken. Jag saknar allt vad tålamod heter och är dessutom teknisk idiot. Ger upp vid minsta motstånd. 

Men hänger mot alla odds i denna gång, förvånar mig själv. Och lyckas till slut! Med benägen hjälp av den vänlige Filip på Adlibris. Vete sjutton hur jag gjorde. Men lyckades få till det. 

Nå, det ser fult ut på skärmen enligt mitt förmenande, inte som med de två tidigare böcker jag laddat ned. Senast Johan Croneman. 

Strunt samma. På´n bara. 

Smiths bok är rykande färsk. Skriven under den rådande pandemi som förefaller bara bli allt värre. En politiker i Berlin kräver enligt Berliner Zeitung att polisen skall få göra hembesök. Oklart varför. Rena Tredje Rikets Gestapo. 

Eller Stasi när dess hejdukar förstörde livet för DDR-medborgarna.

I Tyskland vaknar dock folket när det upplever att det tummas på rättsstaten och demonstrerar på gatorna. I Sverige sover det förslavade folket vidare. Anything goes. Snälla staten, låt oss bara få veta vad vi skall göra. Och inte. 

I Smiths bok de uttryck och uppmaningar vi intill tjatighetens gräns vant oss vid under detta onådens år från och med våren: två meters avstånd. Tvätta händerna. Nedstängning. Skyddsutrustning. Flockimmunitet.

Kanske kan vi snart tala om en pandemi-genre om andra förlag än Bonniers hänger på. Osäkert. Svårt nog ändå utan att behöva läsa om det.

Aningar väcker med sin urbana förankring längtan återse New York. The big apple. Besjungen av Woody Allen i tidigare klart sevärda filmer. Men det lär dröja innan jag sitter i ett plan på väg ned mot JFK. 

Ingen vet när denna förbaskade pandemi är över. Om någonsin. Syndafloden väller över oss på alla kontinenter. 

Det senaste dråpslaget i pandemins spår är uppskjutna SHL-matcher. Brynäs mot ärkefienden Leksand. Brynäs mot Djurparken. Det talas i det första fallet om januari någon gång. Perkele, det är ju en evighet dit! 

Hur överleva utan Brynäs, även om Peter Andersson inte blev den frälsare som förutskickats? 

Irriteras av att Bokus och Adlibris sortiment av e-böcker är så präglat av deckare, författade av sådana jag inte har den minsta lust att lägga hårt beskattade pengar på.

Lutar åt att jag beställer Ferrante och laddar ned, håll tummarna i så fall!, trots att jag tycker den är för dyr. Och Ferrante förutsägbar. 

Den allvarsamma lekens store stilist

Plötsligt upptäcker jag det. Hjalmar Söderberg står staty utanför Kungliga Biblioteket i Stockholm. Prydligt klädd, finklädd skulle man kunna säga, stajlad på nutidssvenska. Ekiperad för att flanera, visa upp sig för huvudstadens borgerliga åskådare. Välansad mustasch. 

Till det yttre en oklanderlig gentleman. 

Första gången som jag noterar statyn där på hedersplats. Vet inte hur länge den stått där, men däremot att jag passerat genom Humlegården många gånger. Utan att ha något ärende in till KB. Carolina Rediviva i Upsala var mitt bibliotek under de akademiska utforskningsåren. 

Första kontakten med Söderberg skedde i gymnasiet, kan det ha varit i första ring, i svenska-ämnet. Martin Bircks ungdom skulle läsas och redogöras för enligt påbjuden mall. Inte uppstod någon omedelbar affinitet mellan mig och författaren. 

Sigfrid Siwertz Mälarpirater som samtidigt avhandlades slog däremot an, öppnade pojkrummets fönster. En svensk Huckleberry Finn och Tom Sawyer. Hissa seglen och ut på vattnet, äventyret väntar! Vuxenlivet må dröja länge till. Det som förstelnar och desillusionerar.

Att det inte genast tände till mellan mig och Söderberg tror jag hade mindre med boken att göra. Och mer med sammanhanget den lanserades i. 

Lektorn i svenska gjorde sitt bästa för att döda intresset för de svenska storheterna, "kvinnohataren" Strindberg och de andra. Dessutom avskydde han mitt långa hår, klart tydligt i hans bemötande av mig, liksom det syntes i slutbetyget i ämnet. Vi hade svårt för varandra. 

Trots det måste han sätta A på min studentuppsats. Allt annat en skandal. 

Den allvarsamma leken hamnade i mina händer några år senare. Och så var jag fast, ohjälpligt fast. Vilken ung man och obotlig romantiker kan väl inte identifiera sig med huvudpersonen Arvid Stjärnblom och hans olyckliga förhållande med den åtrådda Lydia? 

Med kropp och själ känna sig som, ja vara Arvid? 

De får inte varandra, för att tala med min salig mor, Arvid och Lydia. Hon som alltid önskade att så skulle ske när två människor förälskade sig i varandra. Att det skulle sluta lyckligt. Och att de skulle vara snälla mot varandra. Så som de var i Min värld.

Bitterljuvt från första sidan till sista i Den allvarsamma leken. En bok att med hjärtat läsa om och läsa om på nytt. Njuta av medan vemodet mjukar upp sinnet. 

Boken självbiografiskt grundad.  

Stilisten Söderberg fick jag på köpet när jag slukade Den allvarsamma leken för att uttrycka det vanvördigt. Inte många som klår honom på svensk botten. Åh, att kunna skriva som han. Skapa sådana utsökta sentenser. Skriva så tuktat och välbalanserat. Aldrig ett onödigt ord. 

Ur Förvillelser och direkt ur minnet: Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som begrovs. 

Minns plötsligt en anekdot, nedtecknad i någon av hans böcker. Söderberg var tillsammans med några yngre författare bjuden till Strindberg i Blå Tornet på middag. Strindberg var nyfiken på dem som skulle ta över efter honom. Nja, inte ta över, det kunde ju ingen. 

Väl utanför dörren efter avslutad middag grips Söderberg av en impuls, vänder sig om och fångar ett par ögon i brevinkastet. Titanens misstänksamma blick. 

Bild: Albert Bonniers Förlag.

Hundliv

En fröjd för en sann hundälskare att inifrån pensionärskuvösen betrakta, medan sinnet lyfts, alla hundar därnere på marken. Det förefaller som om pandemin fått människor att skaffa hund och då företrädesvis av size small. Många mopsar och frallor (fransk bulldog). 

Flera av dessa fyrtassade har vi blivit närmare bekanta med. Lille Balou, mops, lärde vi känna som liten grabb. Ängslig, smet gärna in mellan fötterna på matte, uttryckte med all önskvärd tydlighet att han ville tillbaka in genom porten, hem till bostadens lugna vrå. 

Denna matte som jag berömt för att jag tycker hon är så bra med grabben.

Hon tar inte ut honom bara för att pliktskyldigt rasta honom, jag bevittnar alltför många som gör så med örat klistrat mot smartfånen, utan hon är verkligen tillsammans med honom under promenaderna. Sätter sig på huk ibland och småpratar med honom. 

Men grabben har vuxit till sig och lagt på sig, inte bara muskler, undrar om det är en och annan korv för mycket. Vågar inte fråga henne om det. Och varför skulle jag. 

I uppgången bor Zlatan, en liten valp av rasen dansk-svensk gårdshund, som knuffat undan Balou från första platsen på sötnostoppen. I samma uppgång Iris och Indy, den senare börjar liksom Skriftställaren få inslag av vita hårstrån i pälsen. 

Minns henne när hon kom, pytteliten och fullkomligt bedårande.

Båda hundarna tjuter av oförställd glädje när de får syn på oss. Sprattlar och är alldeles ifrån sig som om den gränslösa förtjusningen inte ryms i deras små kroppar.

Om ändå människor kunde besitta ett kroppsspråk som hundar. Rakt och lätt att förstå när man väl har lärt sig att läsa av det. Inte som med de tvåbenta varelserna som man ofta inte vet var man har, vilket är osäkerhetsskapande. Inte sällan hög lömighetsfaktor. 

En stor favorit i grannskapet var den klassiska bulldoggen Elvis som motvilligt lät sig kopplas och tas ut. Väl på hemmaplan igen levde han glädjerusigt om, kastade kuddar hit och dit, for som ett jehu upp och ner i soffan. Allt enligt Anders som saknar sin bäste vän. 

Signalerade med all önskvärd tydlighet att hemma är bäst. Nu sover Elvis med molnen som kuddar. 

Här fanns i kvarteret också, för ovanlighetens skull vad gäller storleken, en välväxt dobberman. Stilig hund med klass, lät sig nådigt klappas men inte mer. Honom har jag inte sett på mycket länge, heller inte hans husse.

Bild: Pixers

Pain riche och kråkor

Pain riche säger vi i Sverige, åtminstone sa vi det förr. Har bestämt för mig att det var den legendariske krögaren på flotta restaurang Riche i Stockholm, Tore Wretman, som gav namn åt det avlånga brödet. 

En gång i ljusets stad som det heter om den franska huvudstaden, jag rodnar när jag avslöjar det, föga tröst att det var mycket länge sedan, klev jag in i ett boulangerie snett bakom Operan, jag bodde i grannskapet på ett trevligt litet hotell med utsikt över takåsarna, och bad om une pain riche på stapplande skolfranska. 

Den enkle grabben från Sandviken hade kommit till metropolen. Påminner om bonden som åkte till stan, ville framstå som världsvan, stegade in på ett kafé efter att ha läst på skylten utanför och beställde med myndig röst: - Fröken, en kaffe och två biljarder! Men de skall vara färska. 

Sönderdelar en halvtorr pain riche, stoppar ned i påse, tar med ut till havsbukten inte så långt borta för att mata änderna som håller till vid strandbrinkar och i vassruggar. 

Ljummen oktoberdag med nakna träds november blott några dagar bort, tunga skyar med gråblåa moln som riskerar varsla om regn. 

Jag älskar att röra mig på denna plats där Östersjön presenterar sig, vattnet växlar mellan spegelblankt och otuktade vågor. Det Wehmut jag förr alltid kände om hösten, när allt vissnar och dör och är förgängligt, är som bortblåst. 

Jag är ingen naturromantiker men finner stort behag i att vara nära det vilda bortom mänsklig hand och kontroll. Bortom samhälle och boningshus. Ett sinnets lugn infinner sig.

Inga änder på plats denna eftermiddag, jo en enda. Men han förefaller ointresserad av brödet som kastas ut, simmar i väg. Sannolikt brukar ingen dyka upp här för att mata fåglar. 

En kråka visar däremot ett växande intresse. Vi lägger ut brödbitar. Snart är många kråkor närvarande, tämligen orädda. När vi rör oss mot hemmet följer de efter, länge. När vi stannar till, gör de likadant, slår sig ned i buskar och träd, håller oss oavbrutet under uppsikt.

Jag inbillar mig att de spanar in den bruna påsen med bröd som jag bär på. Gömmer den under skepparkavajen. Hjälper inte. De fortsätter att följa efter nästan ända fram till porten. 

Tänker på farbror Vilhelm i den norduppländska skogen utanför Häverödal, levde som eremit med krossat hjärta efter en olycklig kärlekshistoria. Fåglarna och han blev med tiden tätt förbundna. Han ingick som en självklar del av deras livsmiljö. 

Kanske är det generna som drar mig till platsen runt hörnet där fåglar finns. Jag måste bara bege mig dit. Helst varje dag. 

Byt föräldrar!

Torsdag förmiddag i oktobers alltmer höstlika månad, det närmar sig lunchtid. Dis över kyrkogården i det lilla samhället några mil från Gefle, mest känt för att en vanlig grabb som gifte sig med en kronprinsessa kommer härifrån, lätt regn, grått och dystert i luften. 

Jag fäller upp och fäller sedan strax ihop paraplyet. Fäller upp det igen. Ett smått nervöst agerande. Jag känner mig obekväm där jag står. 

Vi är drygt tjugo personer som har samlats för att ta ett sista farväl. Den avlidne gick ur Svenska kyrkan, osäkert hur mycket han planerade denna akt. Om han överhuvudtaget orkade göra det under ett accelererande, plågsamt sjukdomsförlopp. 

Officiant från begravningsbyrån dyker upp med urnan i famnen. Han lämnar över den till änkan och vi rör oss i samlad tropp mot gravplatsen där det väntar ett hål för urnan att stoppas ner i.

Medelåldern påfallande hög på oss församlade. En böjd man släpar sig långsamt och mödosamt fram med rullator, en kvinna vid sin sida som bistår honom.  

Jag träffar människor jag inte har sett sedan 1960-talet. Stig spelade klaviatur, styvt. Nu är han en gubbe med en gubbes kropp och röst, kanske tänker han likadant om mig. Jag minns honom som en smula dryg. I så fall är det med åren som bortblåst.

Det är det forna bandets första trummis som begravs. Bandet som startade våren 1963, inspirerat av den brittiska popvågen. Ett pojkband. Trummisen bara 12 år. 

Existentiella funderingar oundvikliga, hur undgå dem, omöjligt. Vad gjorde jag med mitt liv, gjorde inte gör. Vilka medvetna val? Ännu mer: icke-val, bortvalda livsvägar. Rädsla och bristande mod. Uppfostran som präglade synen på livet och vad som kan och bör förväntas. 

Bruksmiljöns tuktande och tillbakahållande livsformer i skuggan av Verket. Tro inte att du är något. Stick inte ut. 

Det fanns inte många valmöjligheter för den som i hemlighet drömde om alternativ. Musiken ville jag fortsätta med som yrke. Men såg inte hur det skulle låta sig göras. Frestades gå ner i Verket, dåvarande flickvännen avstyrde bestämt. Uppsala blev det. Ingen musik.

När jag var knuten till Högskolan i Gävle, samtidigt flitigt medverkande på kultursidan i Gefle Dagblad och uppmärksammad i stan, var jag flera gånger inbjuden till Vasaskolan i Gävle att föreläsa för eleverna. Ett alltid lika roligt uppdrag. 

Begav mig alltid förväntansfull mot den imposanta skolbyggnaden med anor från den tid när det fanns en lektorstrappa som inga adjunkter tilläts beträda.

En gång berättade jag om när jag var i de lyssnande (jodå!) elevernas ålder. "Det fanns inte lika många valmöjligheter som ni har." En flicka ber om ordet: "Jag vill syssla med mim, utbilda mig till mimare." 

Hon nämner en högskola där sådan utbildning finns. Kanske Skövde, minns inte. 

"Mina föräldrar säger att jag först måste skaffa mig en riktig utbildning. Vad skall jag göra?" Rösten lite förtvivlad, uppgiven. Blicken spänt riktad mot mig. 

Jag vet att lyssnar hon till föräldrarna slår livsfällan igen. Utan att jag hinner tänka efter hör jag mig själv spontant utbrista: "Byt föräldrar!"

Jubel i den fullsatta aulan. 

När jag lämnar Vasaskolan efter förrättat värv vemod i sinnet. Och ett stänk av avund. 

Bild: "Tänkaren" av Auguste Rodin. Wikipedia

Fria universitetet

Över ingången till aulan på Uppsala Universitet står som alla som studerat vid detta universitet vet: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. 

Upphovsmannen till formuleringen, som förbryllat mer än en och avskräckt måhända någon från att ta steget in i den enligt ryktet lärda världen i rädsla för pekpinnar och disciplin, den för makten besvärlige Thomas Thorild (1759 - 1808). 

Dåvarande universitetsstyrelsen tröttnade på honom och deporterade fritänkaren (!) till Greifswald. Utanför staden har han sin grav. Värd ett hedrande besök. 

Det fria universitets vägledande devis, kanske rentav andemeningen i Thorilds formulering: I som här inträden, låten tankelåsningarna fara.

Allkonstnären, den alltid hårresande stimulerande Joseph Beuys utarbetade ett manifest för just ett fritt universitet tillsammans med författaren Heinrich Böll. Och jag ansluter mig till idén reservationslöst. 

Nej, jag avviker på en punkt: inget massuniversitet, alla hugade släpps inte in. Antalet blir begränsat. 

Häromdagen (GD 22/10) skrev jag att högskolan, belägen i den region där jag bor, borde vara som stenen i skon. Tankestörande. Irriterande. Istället för en anonym institution med eftergymnasial yrkesutbildning och så lite forskning på det.

Stenen i skon har jag lånat från Lars von Trier som en gång deklarerade att han vill att hans filmer skall vara sådana.

Nuförtiden, förstärkt av coronan, kan man läsa på distans. Man kan till och med göra det vid prestigeuniversitet som Harvard. Man behöver inte sätta sin fot på något campus. Harvard ligger man vid, som det heter, för att ens föräldrar gjorde det. Och talat inbjudande om det. 

Det är ju så förbaskat trevligt i stadsdelen Cambridge i Boston där Harvard är beläget! Kaffestugor och bokhandlar. Trivsamma gator att strosa utefter. 

Det fria universitet kommer inte att erbjuda distansstudier, det mänskliga mötet oundgängligt i detta sammanhang. Men kommer inte att hålla till på ett och samma ställe. Utan vara ett mobilt uni. Kaféer kan med fördel användas. När vädret tillåter flyttar det utomhus. 

Det viktiga är inte lokaliteterna utan formerna: seminariet. Dialogen. Samtalet. Omkring centrala teman. Dessa väljs i samråd. Inget förbjudet på förhand. Bort värdegrunder och politisk-ideologisk indoktrinering. 

Med tankens draghjälp från betydelsefulla influenser ur filosofihistorien. Liksom samhällsteoretiska klassiker. Konst och poesi nödvändiga ingredienser. Aldrig något lättsmält som befrämjar intellektets lättja.

Det utdelas inga betyg. Det examineras inte. Man "får" inget jobb genom sina studier. Man har ingen "nytta” av dessa. Men man växer som person, det kan utan vidare garanteras på förhand. Och i växer ryms fenomen som förvirras, störas, omkastas, förundras. 

Det fria universitetet drivs utan stöd från stat och näringsliv. Oberoendet och integriteten värnas. Universitetet är inte till salu. 

Antagningsproceduren blir mycket intressant.

Bild: Café Central i Wien. Wikipedia

Trafikverkets ladugård

Under morgonpromenaden som för det mesta, om inte vädret är alldeles otjänligt, startar runt 0700, passeras Trafikverket som håller till i nya, fräscha lokaler. Flera anställda redan på plats efter att ha passerat spärrar som liknar dem i tunnelbanan i Stockholm. 

Flexar som det heter. Kan själva marginellt bestämma över några minuter hit och dit. Men inom de snäva ramar som någon annan lagt fast. 

Närvarokontrollerade av stämpelklockor eller kanske numera osynliga arbetsgivarögon i datorerna. Samtidens disciplineringssystem följsamma mot teknikutvecklingen. Blir allt mer förfinade. Och effektiva. Storebror ser dig - hela tiden. 

Jag minns på Sandvik när en av oss stämplade ut åt alla andra. Det var då, det. Inte möjligt i det samtida panopticons lägersamhälle. 

De anställda på Trafikverket placerade i små bås framför datorskärmar. Många sådana små bås tätt intill varandra. Osökt tänker jag kor inlåsta i ladugårdar om vintern. Skillnaden det av kossorna bejublade frisläppandet varje vår. 

De på Trafikverket sitter där i sina bås sammantaget en längre tid på året, bortsett från semesterveckorna.

Korna tillåts vistas utomhus i mycket större utsträckning. I den meningen har de det bättre än de löneberoende varelserna.

Den raska promenaden fortskrider ut mot havsbukt och åsynen av alla fåglar. Änder. Sothönor. Svanar. Majestätisk havsörn någon gång. Infantilt kanske tänka att de är friare än Trafikverkets anställda i sina bås. 

Men till skillnad från de senare lever de bevingade sina liv chäfslöst. Och utan bevakande ögon i datorer. Liksom jag sedan flera år. Free as a bird. 

En välsignelse slippa ha med chäfer och övervakning att göra. Karl Marx svärson Paul Lafargue skrev om rätten till lättja i en bok med samma titel. Rolig liten pamflett som varmt rekommenderas alla som missat den. Härligt språk. Rena dynamiten. 

Kan vridas upp till det som borde vara det självklara: rätten till ett chäfs- och lönearbetsbefriat liv. 

En mänsklig rättighet. Borde vara. Idén, den härrör faktiskt från en tidigare LO-ordförande, om en dra åt helvete-kassa att utrusta alla löneslavar med inte så dum i det perspektivet. 

Varför inte en medborgarlön? Annars inföses man i ett inkomstberoende som går hand i hand med underkastelse. Ovärdigt. 

Lider med de instängda där i båsen på Trafikverket. Little boxes sjöng Pete Seeger om. Kanske beger de sig vid arbetsdagens slut hem till just Seegers boxes. I väntan på de slutgiltiga lådorna som skall ned i marken.

Genom att om morgonen stryka förbi de inhysta i båsen uppskattar jag min egen frihet ännu mer. 

En vacker dag skall jag knacka på det alltid lika välputsade fönstret och med en uppmanande vinkning ropa: - Häng på ut till havet och fåglarna! Lämna båsen åt sitt öde! 

Därefter knallar uppviglaren vidare. Dristar han sig till att vända sig om och kika bakåt har förmodligen inte en enda följt uppmaningen. Trafikverkets ledning kan sova lugnt. Båsen lär aldrig stå tomma och övergivna. 

Bild: Hallands Nyheter.

Afton över Potsdam 1930

Lotte Lasersteins målning Abend über Potsdam härrör från 1930. Jag tröttnar aldrig på att länge sitta och betrakta denna målning. Utan att entydigt kunna sätta fingret på varför. 

Vad det är som drar in mig i den och sedan inte släpper sitt tag. Vad söker jag? Vad söker den hos mig? Vilket är dess väsentliga tilltal?

Tavlan fångar förebådande en kuslig, unheimlich för att låna filosofen Martin Heideggers term i Freuds efterföljd, stämning av att något otäckt snart måste hända. Loppet är kört, för att uttrycka det vanvördigt. 

Uppgivenhet i ansikten och kroppshållningar. Runt hörnet anas das Untergang des Abendlandes.

Självklart påverkas reaktionen och känslan inför tavlan av att jag som beskådar den sitter med facit i hand. Nazisterna har redan dykt upp på den tyska scenen. 1933 blir Hitler Reichskanzler. 

Vad kommer att hända med människorna där på balkongen som Laserstein förevigat? En grupp intellektuella inbillar jag mig att de är. Kanske universitetsanknutna. Någon skriftställare.

I fullt medvetande om att en riktig tysk är ingen intellektuell som nazisterna brölade, samma nazister som anställde bokbål.

Kommer någon av dem att ansluta sig till en motståndsgrupp? Någon gå under jorden? Någon fly i exil? Någon tvingas ut i krig och stupa? Ingen, är jag övertygad om, kommer att svära Tredje Riket lojalitet. 

Vad som händer var och en, deras individuella öden under den blodiga diktaturen, känner jag att jag egentligen inte vill veta. 

Hur de kommer att agera i sanningens väntande och kritiska ögonblick kan de inte förutspå denna aftonstund. Men samfällt har de gripits av något olycksbådande de inte kan undfly. Sinneslugnet är borta.

Det är för enkelt att betrakta det som en icke tidsbunden spleen som sänkt sig över alla. Kanske är det årsangivelsen som färgar betraktandet. I bakgrunden hörs stöveltrampen. 

Motivet släpper inte sitt grepp över mig. Hundens kroppspråk under bordet förstärker upplevelsen av tavlan. 

Fotnot. Lotte Laserstein var av judisk härkomst. Lyckades fly till Sverige efter att nazisterna kommit till makten. Med hjälp av ett skenäktenskap beviljades hon svenskt medborgarskap och slutade sina dagar i Kalmar 1993. Modern dog 1943 i koncentrationslägret Ravensbrück efter att ha nekats inresetillstånd till Sverige. Omständigheterna runt moderns död oklara.

Bild: Städel Blog • Städel Museum

Denne knäppis i det vackra Cornwall

Vi sjunker ned i fåtöljerna för att njuta av Doc Martin, suveräne Martin Clunes i huvudrollen. Alla säsonger skall ses om, för tredje gången! Bra för välbefinnandet i hemskheternas samtid. 

Serien inspelad i den lilla pittoreska fiskebyn Port Isaac, omdöpt till Portwenn, belägen i det Cornwall där jag vet att John Le Carré har en bostad, den lyckosten. Vackraste platsen i England enligt en av aktriserna i serien. 

Cornwall hörde jag talas om för första gången när jag som barn slukade Enid Blytons Fem-böcker. Än idag kan jag räkna upp namnen på de fem, hunden inkluderad. 

Och minnas hur de inför sina strövtåg packade ned apelsinsaft och stora chokladkakor jämte övrig proviant. Det lät så himla gott.

Jag försökte göra mig bilder av hur det såg ut i landskapet där de spännande äventyren utspelade sig. På den tiden fanns inget Google att konsultera.

Denna sällsamme, oförliknelige och synnerligen jobbige Doc Martin. Fyrkantig och socialt lomhörd för att inte säga medvetslös. Till synes helt empatibefriad. Caring vad gäller patienter vet han inte vad det är. Sådant onödigt trams. 

Hör naturligtvis inte hemma inom facket medicin.

Rak mot patienterna, utan att på minsta sätt linda in och förskona. Alla patienter pallar inte detta.

Frestande, antar jag, för en psykiater med alltför få psykoterapitimmar i utbildningen att sätta diagnos: Asperger. Som etiketten löd förr. Typisk aspergare denne Doc, med sina manér. Men då glömmer man det relationistiska perspektivet: allt som sker gör det mellan människor. 

Sök inte lösningen på personlighetens gåta inuti den enskilde individen, det bara stigmatiserar. Med psykofarmakan inte långt borta. 

Doc Martins föräldrar har med sin kärlekslöshet och kyla förstört honom. Modern deklarerar uttryckligen att hon aldrig ville ha honom. Han var oönskad. Därför i stort behov av kompensation i vuxenålder, något han aldrig skulle tillstå. Krampaktigt håller han ut. 

Till råga på allt lider han av svår blodfobi. Till slut försöker han efter övertalning sig på populära kbt (kognitiv beteendeterapi) för att försöka få bukt med denna. Klart det inte går, i bästa fall för stunden. Beteenden kan modifieras men den djupare liggande orsaken består. 

Varför sitta så trollbunden av en knäppis som Doc Martin? Det gör en stor tv-publik över hela världen. Många vallfärdar till Port Isaac för att på plats vara med vid inspelningarna. Fullt med folk under dessa numera. Förstår inte hur skådespelarna hanterar detta så bra.

Det vilar mot alla odds något djupt sympatiskt över denna knäppis. Han är rak, han är ärlig, han huttlar inte. Det är befriande. Men han har problem tillstå att han handlat fel när han gjort det. Han är såtillvida grandios i sin personlighet. Försvarsinställd, sig själv beskyddande. 

En transaktionsanalys med modellens tre instanser barn - förälder - vuxen skulle ha mycket att hämta hos Doc Martin. Han pendlar mellan att vara en liten pojke och en vuxen, superprofessionell läkare. Att vara förälder fungerar inte. Han får barn med kärestan Louisa. 

Nå, om ni inte sett, skynda till Acorn. En ny säsong skall snart spelas in. Den tioende. Hur hålla sig till premiären?

Bild: Bustler

Vardagslivets desertörer

Michel Houllebecqs dystopiska bok Underkastelse om ett morgondagens Frankrike genomsyrat av islam, totalitärt och likriktat, skulle även kunna beskriva ett framtida Sverige. Varningstecknen är tydliga. Men skriver jag det stämplas jag väl omedelbart som islamofob. 

Jag kan redan höra den politiskt sett fullkomligt ansvarslöse, maktgalne Löfven yttra: - Vi såg det inte komma. 

Varje år försvinner 12 000 människor i Frankrike. Spårlöst. Går under jorden. Plötsligt är de bara borta. Ingen vet vart de tog vägen. Sedan 2013 letar inte fransk polis efter någon av dessa i inre exil även om familjen begärt det. 

De har ju inte begått något brott, enligt gällande fransk lag, avhopparna. Förutom brottet mot det småborgerliga livet och dess inneboende anda. 

Frestande spekulera i varför dessa avhopp från familj, jobb och det inrutade livet. Inrutade kanske ett nyckelord. Dessa vardagens desertörer orkar inte längre med det inrutade och förutsägbara existerandet. Det lilla livet. 

Kanske det enda som förenar dem. De drar som ungdomarna säger. Plötsligt och utan förvarning. 

I boken Serotonin av Houllebecq gör huvudpersonen just detta: drar. Han säger upp sig från ett välbetalt konsultjobb, liksom han säger upp den flotta lägenhet han hyr i Paris, lämnar den japanska, sig ständigt sminkande kvinna han bor tillsammans med. 

En älskarinna han inte känner något varmare för. Mest likgiltighet. Vet han inte kommer att sakna henne väl on the road. 

En kvinna som vidlyftigt ägnar sig åt hämningslösa sexuella, nattliga utsvävningar med inslag av bisarr djursex. Houllebecq förnekar sig inte. Ingen självcensur eller eftergift åt den goda smaken. Hans stil är som alltid gränsöverskridande, blind för tabun, samtidigt hårt tuktad. 

Jag hänger på i Florent-Claudes, huvudpersonen heter egendomligt så, fotspår. Skuggar honom. Med stor förväntan på vad som skall hända. Vad han kommer att upptäcka under sin odyssé och som Houllebecq lär återge på sitt oblyga sätt. Han som inte väjer för något. 

Houllebecq är med sitt säregna anslag samtidens mest intressanta författare. Ingen skriver som han. Dessutom är han, vilket jag inte fattat tidigare när jag läst honom, rolig. En humor med melankolisk underton. Weltschmerz. Ett rop medan världen går under. 

Har han förekommit som kandidat till Nobelpriset? Ingen aning. Men skulle inte bli förvånad om Engdahl lanserat honom. Kanske bara för att reta dem som inte ens kan uttala fransmannens namn korrekt. Och aldrig läst honom. 

Jag hörde nämligen den dryge pösmunken i ett radioprogram långsamt bokstavera inför någon som kanske inte talar franska hur  namnet skall uttalas för att det skall bli rätt. Jesus. 

 

Ryggen saknar ansikte

Den "malliga morgontidningen", Jan Guillous omdöme om avisen hemmahörande i Marieberg i Stockholm. De rättrognas husorgan och normkälla. "Dagens Nonsens" brukade Gunnar Adler-Karlsson sardoniskt skrocka. Dagens Nyheter läser jag inte. Tillhör icke de rättroende. 

I samma tidning skriver Johan Croneman (bilden) tv-kritik. Enligt en jag känner och som följer honom rör han sig på en betydligt högre stilistisk och intellektuell nivå än fordom Hemming Sten och de andra från långt tillbaka som hade till yrke att glo på dumburken. 

Den senare minns jag främst för att han sågade ett tv-program som det pinsamt nog avslöjades att han inte ens sett.

Han, den reaktionäre strutten, hade retat sig på vad han uppfattat som programmets vänstervridning, detta hände under de röda åren, och hade klart för sig på förhand vad som borde fördömas utan att ens behöva se eländet. 

Jag tror dock inte att det ledde till att han skildes från sitt uppdrag på Expressen. Sten minns jag mest som en gnällgubbe som vevade tjatighetens positiv. Förutsägbar och trist. 

Cronemans självbiografi Jag har det svårast här är skoningslös gentemot honom själv, privatpersonen och inte journalisten. Inget dåligt döljs. Och jag kan inte låta bli att så smått undra om hans vänner haft tillgång till den här osminkade bilden av honom. 

Ingen vacker sådan, en den djupa förnedringen och självförstörandets. Utan att han sätter en ära i sin egen skam, min mors uttryck. Som läsare avväpnas man redan efter någon sida.

Bilden av en i diverse beroenden inlåst och ofri människa. Genom hela livet. Med upprepade sjukhusinläggningar och risk för förtidig död. Ett kämpigt liv för att uttrycka det slarvigt. Aldrig vila eller en lugn stund. Men krönikorna i DN sköter han plikttroget, håller deadlines.

Spelberoendet. Svindlande summor ut och in. Obegripligt för den som inte delar detta beroende. Vad det är som är så svåremotståndligt. Men det kanske utmärker alla slags beroenden. Det tvångsmässiga som tillåts hålla den beroende i ett järngrepp. 

Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Alkoholismen. Utan att skygga för någonting eller minsta smutsiga detalj fångas alkoholistens existens. Ett riktigt suparproffs är Croneman. 

Varför super Jeppe? Inga bortförklaringar eller lättköpta föreställningar, Croneman avskyr dylika som pesten. Som att alkoholismen skulle vara en sjukdom som Minnesotamodellens indoktrinerade apostlar hävdar. 

Man super, det är allt. Ett beteende och en livsstil. Destruktivt, men inte bara. Så enkelt är det inte. Ruset skänker eufori och livsglädje - om än övergående. Roligare vara full än nykter.

Associationen går osökt till Bengt Anderberg och när jag en gång läste om hur han på Bornholm, där han bodde, en helt betagande skön och skimrande höstdag på ön mitt i havet plötsligt kunde gripas av infallet att detta är en perfekt dag för supande. Och så kork av. 

Drickandet avslutades inte i och med dagens slut. En ny period hade inletts, fram till krasch. 

Likadant med Croneman. Återfallet är honom ständigt i hasorna. Överfaller honom när det samma återfall behagar att göra det. Kan ske närsomhelst, oavsett yttre omständigheter. Kanske borde jag skriva kunde om det nu är så att Croneman länge varit nykter. 

Såret i Cronemans förstelnade, hans eget uttryck, liv kan stavas fadern. Som framstår som en högst egendomlig, mytomanisk och svekfull figur. Hur mycket av sig själv som Croneman finner i den förhatlige återstår att röna ut.

Croneman återkommer till en rygg som vänds mot alla andra. En kylans förskräckliga bild. 

Johan Croneman själv? Sin egen rygg han beskådar? Hur ärliga hans ord än är, flyr de honom. Ryggen saknar ansikte. 

Bild: SvD.

Konsten att tala för sig själv och läsa om sina egna böcker

 

Johan Croneman avslöjar i sin självbiografi med den fyndiga titeln Jag är olyckligt här - eftersom jag aldrig läser Dagens Nonsens träffar jag inte på honom där men den hudlösa e-boken har jag svårt att avstå från - att han pratar högt för sig själv. Det gör även jag.

Ett tag läste jag texten högt alltmedan jag skrev. Jag inbillade mig att den blev bättre av det. Det är väl i högsta grad tveksamt. Men jag önskade skriva med ambitionen att texten skulle kunna högläsas, hålla för en uppläsning. 

Första gången jag lyssnade till en av mina böcker som ljudbok, utgiven av Synskadades Riksförbund, kändes det som om det inte var jag som skrivit boken. Det var som om texten lämnade mig, "författarens död" som vissa teoretiserat om. 

Jag upplevde plötsligt ett avstånd till mitt eget verk. 

Samtidigt som jag, det skall jag inte sticka under stol med, smickrades av att det var min bok. Texten uppläst av en anonym röst. Bedömd värd att högläsas för en tänkt publik. 

Det har påståtts att Michel Foucault återvände till och läste om sina gamla, egendomligt ord i sammanhanget, böcker. Undrar om han upptäckte något oväntat, överraskade sig själv, när han gjorde det, eller varför han överhuvudtaget ägnade sig åt det. 

Knappast narcissistisk självbespegling, det vägrar jag tro. Men vad vet jag. Foucault var en egen person. 

Göran Palm avslöjade att han smög sig in på bibliotek för att fästa blicken på sitt eget namn i tidningar och på bokryggar. Ögononani kallade han det. 

När jag har provat att läsa om mina tidigare böcker får jag för mig att jag skrev bättre eller åtminstone annorlunda förr, med ett annat ordval. Förhoppningsvis skriver jag enklare och rakare numera. Det finns inget svårare än att skriva enkelt, som bekant. 

Akademiskt avprogrammerad är jag förhoppningsvis som skrivande människa. Att exempelvis läsa om organisationsboken Själens revolt, med alla dess akademismer, närmast en plåga. 

Jag fruktar att bokens innehåll och budskap, som jag hävdar är bestående angeläget med sitt försvar för individen och rätten till autonomi, riskerar skymmas av alla krångliga ord. 

Att bete sig som jag innebär att man inkluderas i ett illustert - där ett återfall i det akademiska - sällskap. Moralfilosofen Adam Smith (bilden) i Edinburgh gjorde det medan han föreläste. Han liksom plötsligt försvann mitt under en föreläsning och ingen i salen hörde vad han muttrade om. Försjunken och bortom kontakt. 

Man bör undvika att gå där och tala för och med sig själv i butiker och på allmän plats. Oförstående människor kan få för sig att de måste ingripa. När det bara handlar om, måhända, att få tala till punkt utan att bli avbruten. 

Enig med mig själv är jag sällan. Det är inte det jag är ute efter. Inte sällan stannar jag mitt i en mening, tröttnar på att lyssna till mig själv, når aldrig punkten.

Bild: Wikipedia.

Gävle och det DDR som inte längre finns

Häromdagen hängde jag med ansiktsmask på i Stadsbiblioteket i Gävle. Såg mig omkring i det slitna biblioteket, starkt försummat av kommunen vars prioriteringar tycks mig obegripliga. Kaféet nedlagt. Ofräscha toaletter.

Plötsligt kändes det som att vara förflyttad till Potsdam och dess stadsbibliotek. Märk väl under DDR-tiden med en pank ledning.

Så rakt igenom grått och färglöst. Opersonligt. Funktionellt i ordets sämsta bemärkelse. Ingenting utöver funktionerna låna och lämna tillbaka böcker, läsa tidningar. Inget estetiskt tilltalande för själ och öga i lokalerna. Inget som luktar bildning. 

Kanske därför jag, med en olycklig tendens till självplågeri efter uppväxten i bruksmiljö med i anden kvardröjande mentalitet, stannat kvar i Gävle efter att ha flyttat hit 1991 efter många års bortavaro från regionen. För att få plågas i det DDR som inte längre finns. Efter vad jag hört.

Jag hade aldrig tänkt bli en återvändare men blev det av privata skäl som jag inte går in på här. Och blev kvar. Åren gick så där som de brukar göra, som ni väl kanske vet. Utan att man fattar hur det gått till. Life is what happens to you while you’re busy doing other things.

Utlandsvistelser av av olika längd kopplade till tjänsten jag innehade innebar stimulerande miljöombyten. Turin, Trondheim, Egypten, Sydafrika, Västbanken, Berlin. Jag skriver ut namnen för att kunna se platserna framför mig. Med risk för att trigga igång latent längtan.

Det är bekvämt med Gävle om man bor nära järnvägsstationen, lätt att ta sig till Arlanda och därefter ut i världen. Lätt att nå Upsala och Stockholm om man behöver det.

Gävle kan i rättvisans namn dessutom sägas vara en vacker stad med lummiga parker och strömmande vatten. Om man bortser från inslagen av deprimerande DDR-arkitektur, även i ny bebyggelse, inslag man i och för sig har svårt att blunda för. 

Va´ä lä mä lä. Det är mentaliteten som är problemet. Instängdheten. Visionslösheten. Kotterierna och småstadskänslan. Kollektivets järnhårda lag. Tråkigheten. Serietecknarparet Berglin inbillar jag mig är den speciella Gävle-andans förmedlare i karikatyrens form.

Präster lever på synden, Berglins på Gävle. De senare har, kan inflikas, aldrig tillhört mina favoriter. Uddlösa och ofarliga. 

Stick för guds skull inte ut! När jag medverkade på Gefle Dagblads kultursida, som jag gjorde under många år, livades jag upp, om sanningen skall fram, av att just sticka ut i den instängda atmosfären. Jag lärde mig snart vilka knappar man inte bör trycka på - men det gjorde jag.

När det tillsattes en ny kulturredaktör, känd som Musen som röt, väl medveten om var de diskursiva gränserna går för vad han kan säga och publicera var det slut på min medverkan. 

Lika bra det, befriande. Jag har alltid haft svårt för lydiga lakejer som värnar om sitt eget skinn i första hand. Dylika förstärker förstås DDR-feelingen. Dessutom verkar inte redaktören tillräckligt beläst. Men det kanske inte behövs i den neo-analfabetiska samtiden. 

Ibland begår jag en insändare i upplivande syfte. (På insändarsidorna förs det offentliga samtal som lämnat kultursidan i GD och förvandlat den till en ointressant historia.) Men det blir alltmer sällan. Skriftställaren börjar bli gammal och trött. Varför ävlas?

Nå, jag får för allt i världen inte glömma stadens stolthet: Brynäs hockeylag! Tyvärr en stolthet som är säsongsbunden. I skrivande stund pågår en ny säsong. Guldet skall hem! 

Nota bene. Holmen där jag bor känns inte som en del av Gävle. Därför lämnar jag den ogärna. Nära till hav och orörd natur under eviga skyar. Sinneslugnande. I fjärran Fredriksskans kranar. 

Bild: Kranar under den stadens storhetstid som var. 

Inte hänga läpp, ett fall framåt!

Min mamma hade en rolig, frispråkig kusin som hette William. Av födsel och ohejdad vana svartvit i själ och hjärta. Det vill säga Sandvikens AIK:s färger. Mamma höll liksom övriga familjen i vått och torrt på rödvästarna, Sandvikens IF. Mellan lagen rådde oförsonlig rivalitet. 

William var kortvuxen och rejält rundmagad, kommenderades ut i motionsspåret av en läkare, dog av hjärtinfarkt under en joggingtur blott femtiotvå år gammal. Jag brukar alltid stanna till vid hans grav och lyfta på kepsen när jag besöker kyrkogården i Sandviken. 

Jag tyckte om att diskutera politik med William när tillfälle gavs, tyvärr blev det alltför sällan. Politiskt låg vi varandra nära. Hans klassmedvetna samhällsengagemang var stort. Och han visste var han hade basarna på Sandvik där han jobbade. Kunde ha citerat min morfar:

- "Man får inte vara dum för då kan man bli bas."

William kom att träna SAIK:s fotbollslag, herrarna i A-laget. Jag tror till och med på allsvensk nivå och om jag minns rätt klarade laget blott en säsong i samma serie. En nederlagens sådan i en enda lång, till synes tröstlös rad. Men William likafullt efter varje match: 

- Ett fall framåt!

Per Gunnar Evander, som bättre än de flesta fångat den allt annat än ljusa bruksmentaliteten, har citerat det i en av sina böcker. Kanske överraskad över tillförsikten i matchsummeringen. 

Brynäs nye tränare Peter Andersson, hälsad som frälsare av sportchef och andra efter SM-guldet hungrande och törstande, delar Williams obrutna entusiasm eller hur hållningen nu skall förstås. Efter förlust: - Vi tar med oss något positivt.

Osökt går tanken till hockeyprofessorn, som han kallades, Tommy Sandlin som ofta såg något annat i matcherna än vad sportreportrarna gjorde. Det var som om han och murvlarna talade om två olika matcher, som om de inte varit på samma match.

Kanske Peter Andersson uppmärksammar något annat än vi andra i anden djupt bedrövade när Brynäs förlorar. Men till honom ville jag ropa: - Det enda positiva är om Brynäs vinner! 

Och, frälsare och frälsare. Det handlar om laget. Fräls oss från tron på frälsare. 

Fotnot. Igår blev jag bönhörd. Brynäs vann borta mot Luleå efter nagelbitande straffläggning.

Bild: Nike från Samothrake. Segerns gudinna. Wikipedia.

John - i vågens tecken

John Winston Lennon föddes i vågens stjärntecken. Närmare bestämt 9 oktober 1940 i Liverpool. Verkligen inget dumt tecken, enligt broder Hasse, fena på astrologi. 

Ett lufttecken, därför har vågar svårt att umgås med jordtryfflare, särskilt när de kallar sig chäfer, detta civilisationens otyg. 

Vågar är kreativa. Med förmåga att göra det oväntade som ingen annan. Därmed ta sig ur instängning och motstånd. 

Som våg befinner man sig i fint sällskap. Bolltrollaren Zlatan Ibrahimovic är inte för inte våg. Född för övrigt på samma dag som Skriftställaren. 

Den medfödda, unika begåvningen gjorde inte livet lättare för vågen Lennon. Help me if you can som han vädjade i en av sina sånger. Ensamheten är begåvningens barn. Vågar är ofta ensamvargar. Outsiders. Inga flockvarelser. 

I don´t believe in Beatles, I just believe in me, Yoko and me, and that's reality. Konstaterades på det som kom att bli den sista skivan, Double Fantasy. 

En psykiskt förvirrad mördare som förläst sig på The Catcher in the Rye stod en kväll och väntade på Lennon utanför Dakotahuset i New York. 

Mer än futtiga fyrtio år på denna jord fick inte Liverpools store son som denna dag skulle fyllt åttio. Alltmedan kompisarna i Beatles och Stenarna närmar sig just denna ålder. Charlie Watts står närmast på tur.

Jag känner igen mig i mycket hos John, använder honom som identifikationsskärm, jag får syn på mig själv, liksom utifrån,  försöker därefter ändra beteenden och sidor som jag inte tycker om. Men begår beteende-recidiv. 

Gång på gång. Utan att kunna hejda mig medan chans ännu finns. 

Det är som om det längst inne i sinnets mest avlägsna kammare bor något svart och elakt som jag inte kommer åt. Självinsikt och handling slår inte automatiskt följe.

Tendensen att göra närstående illa. Minns Lennons utskåpning av parhästen Paul McCartney. Muzak kallade han föraktfullt den senares musik. Yesterday enda verket som höll måttet.

Jag är  likadan, sårar dem jag alltid borde vara rädd om. Försöker förstå varför. Rädslan för beroendet av någon annan? Den undermedvetna vägran att tillstå ett beroende, en avhängighet? Därför göra illa? 

Egentligen ett inverterat självskadebeteende. Låter sig spåras långt tillbaka, till barndom.

Humörsvängningarna hos John skrev Cynthia Lennon om, hon som delade vardag med honom. Känner igen mig även i detta. Omöjligt att förklara. Det "bara" svänger och det kan gå hiskeligt fort från gott till dåligt humör. 

Samvetskval efteråt. Ånger över det som inte kan göras ogjort. Jobbar med det men blir inte kvitt åkomman. 

Inte lätt att leva med denne John, om man får tro ex-hustrun. Förmodligen inte Skriftställaren heller. Om han får säga det själv.

Bild: Tumblr Gallery

Ingen längtan till Berlin, hör och häpna!

Mycket om återföreningen, trettio år har förbluffande nog redan hunnit gå, i de Berlintidningar jag dagligdags läser. Alla inte lika glada, framförallt inte ossisarna. De drogs ju vid näsan - snarare lät sig dras vid näsan - av der Dicke. Den storvulne demagogen Helmut Kohl. 

Serien Rohwedder på Netflix är mycket informativ på den punkten. Se den!

En svensk läsare med erfarenhet från tysk botten tiden före Murens fall skrev mig. Påtalade den skillnad han tyckte sig ha märkt mellan ossisar och wessisar. De förra lättare ha att göra med. Mindre formella än de i alla väder strikta västtyskarna.

Jag berättade för honom om när jag var gästprofessor på Freie Universität i Berlin höstterminen 1993, mötte därvidlag även östtyska studenter. Nog var det skillnad på studenter från öst respektive väst! Utan att jag direkt kunde sätta fingret exakt på vad. 

Kanske något slags mindervärdighets- eller underlägsenhetskomplex. Jag spekulerar friskt. 

Jag kunde ganska snart och snabbt avgöra om jag hade med en student från "andra sidan Brandenburger Tor", som en kollega uttryckte det, att göra. (En aktuell undersökning förtjänar uppmärksammas: https://www.berliner-zeitung.de/politik-gesellschaft/nach-30-jahren-ist-sie-da-die-ostdeutsche-identitaet-li.108892)

Många mycket läsvärda artiklar med anledning av jubiléet. Intervjuer med gamla Stasi-officerare och ministrar. Vanliga medborgare. Gamla som unga. Även födda efter 1990. 

Plötsligt ett foto på Wolf Biermann i hans våning på Chausseestrasse 131 i Östberlin där han bodde fram till att politrukerna 1976 skamligt nog låste honom ute från det realsocialistiska paradiset. 

Han var, kuriöst nog, vän med järnladyn Margot Honecker. DDR:s verkliga statsöverhuvud som det tisslades om, den pipröstade maken en blekfis. Hon som så sent som 2012 deklarerade att hon ångrade ingenting av det hon gjort. Och det var inte litet. 

Om jag inte tar fel så brukade Wolfchen och blåhåriga Margot med den iskalla blicken då och då träffas ända fram till utlåsningen. 

Biermann har utsetts till hedersmedborgare i Berlin, men inte med stöd av de forna SED:arna i Die Linke, Gysi och hans solkiga kompani. Det torde reta alla med en stalinistisk ryggsäck från DDR-tiden. Biermann förblir en nagel i ögat på det gamla gardet. 

Det svårt förfallna huset Wolf bodde i, inte långt från där Brecht levde sina sista år och där han strax intill har sin grav, passerar jag varje gång jag är i Berlin. Som om jag måste konstatera att åtminstone något i denna förgängliga tillvaro är oföränderligt. 

Förunderligt att ingen köpt och renoverat kåken. Läget är ju utmärkt, några stenkast från Bahnhof Friedrichstraße. Kanske äganderättsstrider pågår, som på andra håll i Östberlin efter DDR:s upphörande.

Märkligt nog känner jag, för allra första gången, ingen längtan dessa pandemins egendomliga dagar till Berlin. Inte efter den senaste turen, utbredd ängslan och ansikten bakom mask. Obehaglig atmosfär i staden jag älskar mest av alla. 

Nä, gymnastikskor på! Ut på rask promenad, utan ansiktsmask. Med sikte på vatten och fåglar. Naturen förändras - som en återkommande upprepning. I denna en oföränderlighet som jag mår bra av. 

Foto: Roger Melis/ZDF.

Svensk film undviker jag liksom jag försöker undvika magsjuka

"Jemand, der Kunst macht, ob es nun Shakespeare ist oder Fassbinder, der macht immer einen private room zu einem public place.“ Jag citerar den under DDR-tiden systemkritiske författaren Thomas Brasch. 

Det privata är politiskt som det hette inom 68-rörelsen. 

Inhämtar i Berliner Zeitung att Oskar Roehler, med bland annat den egensinniga filmen Die Unberührerbare om modern Gisela Elsners livsöde på sin meritlista, har haft premiär med en film om Rainer Werner Fassbinder med den träffande titeln Enfant Terrible. 

Modigt av Roehler, i och för sig en mycket kapabel regissör, att ägna sig åt en av de allra största inte bara tyska utan även europeiska filmregissörerna. Jag kommer i hastigheten inte på någon som kan mäta sig med honom. Bland en lång rad idel vassa namn. 

Men jag kan samtidigt förstå att det har lockat - kanske utgör Fassbinder en valfrändskap för Roehler? - att försöka gestalta denna mångbottnade enmansrörelse. Fassbinders infernaliska universum. Det självförbrännande existerandet. Gasen i botten utan att lyfta på foten. 

År ut och år in. Produktion efter produktion. Mästerverk efter mästerverk. En perfektionist som inte lämnade något åt slumpen. Varken som film- eller teaterregissör. Det senare icke att förglömma. 

Denne alltid passionerat brinnande Fassbinder, obrutet för att inte säga ofattbart produktiv tills kroppen inte orkade mer. Alkohol och droger tarvar sitt pris. Kompromisslös utan förskoning. Undantog inte människorna i sin egen närhet. Ljusår till dagens försiktiga, korrekta regissörer. 

Ser man som filmskapare i samtiden inte upp, glömmer att hålla fingret i luften och stämma av, rycker kränkningskulturens ömfotade men pöbelliknande, hänsynslösa apostlar genast ut. BLM och andra farsoter härjar dessa dagar hämningslöst. Det blåser en totalitär vind. 

Minns hur Roman Polanski och Woody Allen har bemötts. Filmerna har inte tillåtits stå på egna ben och bedömas som konstverk oberoende av upphovsmännens vandel. 

I Sverige med dess konstnärliga lågvattensklimat omöjligt att tänka sig en Fassbinder dyka upp på vita duken. Det går inte att göra film i Sverige utan att det blir ideologiskt kontaminerat. Därmed konstnärligt ointressant.

Med väktarna på Filminstitutet som med formuläret i hand beviljar pengar till filmproduktioner endast om politiskt korrekta, utomkonstnärliga kriterier beaktas. (https://www.filminstitutet.se/globalassets/1.-sok-stod/filminstitutets-stod/produktionsstods-dokument/mal-for-ny-svensk-film.pdf) 

Konstnärligt blir det kack, för att tala klarspråk. Fassbinder skulle förstås inte ha fått en krona av institutet.

Danmark har von Trier som i sin ideologiskt befriade, nyskapande filmkonst glimtvis kan påminna om Fassbinder. Vad har vi? Jag kommer inte på en enda värd att nämnas efter Widerberg. Ruben Östlund, kanske. Men sedan? Nej, det är tomt. 

Svensk, samtida film undviker jag liksom jag försöker att undvika magsjuka. Måste jag välja, väljer jag tveklöst det senare. 

Angst essen Seele auf. Rädsla urholkar själen. Kan det sägas bättre? Min bestående favorit i Fassbinders enorma produktion. (Med hård konkurrens av den formidabla tv-serien Berlin Alexanderplatz.) Jag har ofta citerat det. För att det är så bra. Inget värre finnes än rädsla. 

Roehlers porträtt av den nog ojämförlige är jag intresserad av. Helt klart. Måste förmodigen bege mig till Berlin och min biograf i Dahlem. För inte lär den komma att visas i Sverige.

Fotnot: Klart läsvärd dansken Christian Braad Thomsens Fassbinder - en resa mot ljuset (1983).

 Foto: Imago Images/United Archives.

Vem ska frälsa oss?

Jag fastnar med blicken i en rubrik i Gefle Dagblad 201004: Direktörer vi minns – här är herrarna som lett regionen/landstinget i Gävleborg. Inte minns jag dessa avporträtterade gubbar. Jo, någon enstaka eller två som mer än de övriga stack ut i katastrofal riktning. 

Och så påståendet att dessa "lett" regionen. Jojo. Seriöst! Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle skriva under på det? Att ett ledarskap i ordets rätta mening förelegat?

Tvärtom en ledning som inte leder, jo leder oss stackars skattebetalare och patienter mot kraftiga nedskärningar och försämringar på grund av hiskeliga underskott genom vanskötsel. 

Apropå direktörer så har en ny näringslivsdirektör tillsatts i staden med landets bästa hockeylag. Samtidigt, en händelse som ser ut som en tanke, publiceras en aktuell mätning av företagsklimatet - ett inte helt glasklart begrepp - som klart visar hur uselt det är i samma stad. 

Dystra fakta. Lika dystra som vid senaste mätningen. Mycket blir kanske bättre i staden men definitivt inte företagsklimatet. År ut och år in samma beklämmande visa. I staden härskar i detta avseende klimatkris.

Jag vägrar tro att de som utnämnt den nya näringslivsdirektören ens tror på det själva. Att han skulle kunna ge oss eller ens medverka till ett bättre företagsklimat. Osökt tänker jag Myglaren av Jan Myrdal. Totalt obehövliga tjänster som inrättas. Dessutom välbetalda. 

Och när han inte orkar låtsas längre kan man ju alltid dumpa honom på Högskolan i Gävle. Så gjorde man nämligen förr med tofflor till kommunala chäfer. Arbetslösa blir de till skillnad från oss andra aldrig. Du kliar min rygg, jag kliar din.

Kanske någon i sin enfald, vad vet jag, ändå tror på att man uppifrån kan stimulera till företagsamhet och driftighet.  Alltmedan den som befriats från enfald och illusioner vet att sådant måste växa underifrån. Aldrig kan administreras fram. 

Detta sagt på ett generellt plan, väl att märka. Just denna region skiljer ut sig från många andra genom att kännetecknas av det envist kvardröjande, förlamande fenomenet inlärd hjälplöshet. 

Fabriker må läggas ned, jobben försvinna. Men fabriksmänniskan består. I anden skrapande med foten, mössan i näven, väntande på order eller ny anställning.

Intet för intet efterlyses "frälsare" som måste komma hit och undsätta oss i vår kreativa nöd. Stora arbetsgivare, typ Sandvik, eller hårdföra hockeytränare som Peter Andersson. Intet förmå vi på egen hand. Kom hit och fräls oss, vi arma varelser! 

Kruxet dessvärre: vi är klimatet. Frälsaren kan i bästa fall bara bli en ropande röst i öknen. 

Fotnot: På en högskolekurs i projektledning lät vi inför ett seminarium trycka upp en tröja med texten Vem ska frälsa oss?. Ett tjugotal deltagare bar tröjan när vi tog bussen in till Sandviken från Gävle för att hålla seminariet på ett kafé där. Vi blev rejält uttittade både på bussen och i Sandviken. Vad är det där för gäng? Jehovas vittnen?