"Jemand, der Kunst macht, ob es nun Shakespeare ist oder Fassbinder, der macht immer einen private room zu einem public place.“ Jag citerar den under DDR-tiden systemkritiske författaren Thomas Brasch.
Det privata är politiskt som det hette inom 68-rörelsen.
Inhämtar i Berliner Zeitung att Oskar Roehler, med bland annat den egensinniga filmen Die Unberührerbare om modern Gisela Elsners livsöde på sin meritlista, har haft premiär med en film om Rainer Werner Fassbinder med den träffande titeln Enfant Terrible.
Modigt av Roehler, i och för sig en mycket kapabel regissör, att ägna sig åt en av de allra största inte bara tyska utan även europeiska filmregissörerna. Jag kommer i hastigheten inte på någon som kan mäta sig med honom. Bland en lång rad idel vassa namn.
Men jag kan samtidigt förstå att det har lockat - kanske utgör Fassbinder en valfrändskap för Roehler? - att försöka gestalta denna mångbottnade enmansrörelse. Fassbinders infernaliska universum. Det självförbrännande existerandet. Gasen i botten utan att lyfta på foten.
År ut och år in. Produktion efter produktion. Mästerverk efter mästerverk. En perfektionist som inte lämnade något åt slumpen. Varken som film- eller teaterregissör. Det senare icke att förglömma.
Denne alltid passionerat brinnande Fassbinder, obrutet för att inte säga ofattbart produktiv tills kroppen inte orkade mer. Alkohol och droger tarvar sitt pris. Kompromisslös utan förskoning. Undantog inte människorna i sin egen närhet. Ljusår till dagens försiktiga, korrekta regissörer.
Ser man som filmskapare i samtiden inte upp, glömmer att hålla fingret i luften och stämma av, rycker kränkningskulturens ömfotade men pöbelliknande, hänsynslösa apostlar genast ut. BLM och andra farsoter härjar dessa dagar hämningslöst. Det blåser en totalitär vind.
Minns hur Roman Polanski och Woody Allen har bemötts. Filmerna har inte tillåtits stå på egna ben och bedömas som konstverk oberoende av upphovsmännens vandel.
I Sverige med dess konstnärliga lågvattensklimat omöjligt att tänka sig en Fassbinder dyka upp på vita duken. Det går inte att göra film i Sverige utan att det blir ideologiskt kontaminerat. Därmed konstnärligt ointressant.
Med väktarna på Filminstitutet som med formuläret i hand beviljar pengar till filmproduktioner endast om politiskt korrekta, utomkonstnärliga kriterier beaktas. (https://www.filminstitutet.se/globalassets/1.-sok-stod/filminstitutets-stod/produktionsstods-dokument/mal-for-ny-svensk-film.pdf)
Konstnärligt blir det kack, för att tala klarspråk. Fassbinder skulle förstås inte ha fått en krona av institutet.
Danmark har von Trier som i sin ideologiskt befriade, nyskapande filmkonst glimtvis kan påminna om Fassbinder. Vad har vi? Jag kommer inte på en enda värd att nämnas efter Widerberg. Ruben Östlund, kanske. Men sedan? Nej, det är tomt.
Svensk, samtida film undviker jag liksom jag försöker att undvika magsjuka. Måste jag välja, väljer jag tveklöst det senare.
Angst essen Seele auf. Rädsla urholkar själen. Kan det sägas bättre? Min bestående favorit i Fassbinders enorma produktion. (Med hård konkurrens av den formidabla tv-serien Berlin Alexanderplatz.) Jag har ofta citerat det. För att det är så bra. Inget värre finnes än rädsla.
Roehlers porträtt av den nog ojämförlige är jag intresserad av. Helt klart. Måste förmodigen bege mig till Berlin och min biograf i Dahlem. För inte lär den komma att visas i Sverige.
Fotnot: Klart läsvärd dansken Christian Braad Thomsens Fassbinder - en resa mot ljuset (1983).
Foto: Imago Images/United Archives.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar