Jag fastnar med blicken i en rubrik i Gefle Dagblad 201004: Direktörer vi minns – här är herrarna som lett regionen/landstinget i Gävleborg. Inte minns jag dessa avporträtterade gubbar. Jo, någon enstaka eller två som mer än de övriga stack ut i katastrofal riktning.
Och så påståendet att dessa "lett" regionen. Jojo. Seriöst! Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle skriva under på det? Att ett ledarskap i ordets rätta mening förelegat?
Tvärtom en ledning som inte leder, jo leder oss stackars skattebetalare och patienter mot kraftiga nedskärningar och försämringar på grund av hiskeliga underskott genom vanskötsel.
Apropå direktörer så har en ny näringslivsdirektör tillsatts i staden med landets bästa hockeylag. Samtidigt, en händelse som ser ut som en tanke, publiceras en aktuell mätning av företagsklimatet - ett inte helt glasklart begrepp - som klart visar hur uselt det är i samma stad.
Dystra fakta. Lika dystra som vid senaste mätningen. Mycket blir kanske bättre i staden men definitivt inte företagsklimatet. År ut och år in samma beklämmande visa. I staden härskar i detta avseende klimatkris.
Jag vägrar tro att de som utnämnt den nya näringslivsdirektören ens tror på det själva. Att han skulle kunna ge oss eller ens medverka till ett bättre företagsklimat. Osökt tänker jag Myglaren av Jan Myrdal. Totalt obehövliga tjänster som inrättas. Dessutom välbetalda.
Och när han inte orkar låtsas längre kan man ju alltid dumpa honom på Högskolan i Gävle. Så gjorde man nämligen förr med tofflor till kommunala chäfer. Arbetslösa blir de till skillnad från oss andra aldrig. Du kliar min rygg, jag kliar din.
Kanske någon i sin enfald, vad vet jag, ändå tror på att man uppifrån kan stimulera till företagsamhet och driftighet. Alltmedan den som befriats från enfald och illusioner vet att sådant måste växa underifrån. Aldrig kan administreras fram.
Detta sagt på ett generellt plan, väl att märka. Just denna region skiljer ut sig från många andra genom att kännetecknas av det envist kvardröjande, förlamande fenomenet inlärd hjälplöshet.
Fabriker må läggas ned, jobben försvinna. Men fabriksmänniskan består. I anden skrapande med foten, mössan i näven, väntande på order eller ny anställning.
Intet för intet efterlyses "frälsare" som måste komma hit och undsätta oss i vår kreativa nöd. Stora arbetsgivare, typ Sandvik, eller hårdföra hockeytränare som Peter Andersson. Intet förmå vi på egen hand. Kom hit och fräls oss, vi arma varelser!
Kruxet dessvärre: vi är klimatet. Frälsaren kan i bästa fall bara bli en ropande röst i öknen.
Fotnot: På en högskolekurs i projektledning lät vi inför ett seminarium trycka upp en tröja med texten Vem ska frälsa oss?. Ett tjugotal deltagare bar tröjan när vi tog bussen in till Sandviken från Gävle för att hålla seminariet på ett kafé där. Vi blev rejält uttittade både på bussen och i Sandviken. Vad är det där för gäng? Jehovas vittnen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar