Hundliv

En fröjd för en sann hundälskare att inifrån pensionärskuvösen betrakta, medan sinnet lyfts, alla hundar därnere på marken. Det förefaller som om pandemin fått människor att skaffa hund och då företrädesvis av size small. Många mopsar och frallor (fransk bulldog). 

Flera av dessa fyrtassade har vi blivit närmare bekanta med. Lille Balou, mops, lärde vi känna som liten grabb. Ängslig, smet gärna in mellan fötterna på matte, uttryckte med all önskvärd tydlighet att han ville tillbaka in genom porten, hem till bostadens lugna vrå. 

Denna matte som jag berömt för att jag tycker hon är så bra med grabben.

Hon tar inte ut honom bara för att pliktskyldigt rasta honom, jag bevittnar alltför många som gör så med örat klistrat mot smartfånen, utan hon är verkligen tillsammans med honom under promenaderna. Sätter sig på huk ibland och småpratar med honom. 

Men grabben har vuxit till sig och lagt på sig, inte bara muskler, undrar om det är en och annan korv för mycket. Vågar inte fråga henne om det. Och varför skulle jag. 

I uppgången bor Zlatan, en liten valp av rasen dansk-svensk gårdshund, som knuffat undan Balou från första platsen på sötnostoppen. I samma uppgång Iris och Indy, den senare börjar liksom Skriftställaren få inslag av vita hårstrån i pälsen. 

Minns henne när hon kom, pytteliten och fullkomligt bedårande.

Båda hundarna tjuter av oförställd glädje när de får syn på oss. Sprattlar och är alldeles ifrån sig som om den gränslösa förtjusningen inte ryms i deras små kroppar.

Om ändå människor kunde besitta ett kroppsspråk som hundar. Rakt och lätt att förstå när man väl har lärt sig att läsa av det. Inte som med de tvåbenta varelserna som man ofta inte vet var man har, vilket är osäkerhetsskapande. Inte sällan hög lömighetsfaktor. 

En stor favorit i grannskapet var den klassiska bulldoggen Elvis som motvilligt lät sig kopplas och tas ut. Väl på hemmaplan igen levde han glädjerusigt om, kastade kuddar hit och dit, for som ett jehu upp och ner i soffan. Allt enligt Anders som saknar sin bäste vän. 

Signalerade med all önskvärd tydlighet att hemma är bäst. Nu sover Elvis med molnen som kuddar. 

Här fanns i kvarteret också, för ovanlighetens skull vad gäller storleken, en välväxt dobberman. Stilig hund med klass, lät sig nådigt klappas men inte mer. Honom har jag inte sett på mycket länge, heller inte hans husse.

Bild: Pixers